Dick Sundevall

Barnens tårar gjorde ont

Har genom åren hört historier från intagna i landets fängelser om hur tufft det kan vara när barnen har varit på besök och besökstiden är slut. Hur barnen sliter i sin pappa för att han ska följa med hem. Eller tvärtom, hur de försöker gömma sig kvar hos pappan. I går fick jag själv bevittna det här. Det gjorde ont.

Dick Sundevall är Para§rafs chefredaktör men hans krönikor är inga ledare, utan högst privata tankar och funderingar.

I drygt 30 år har han arbetat med rätts- och kriminalfrågor. Det har blivit många tv-program och dokumentärfilmer. Åtta böcker, senast Det farliga Sverige, och några tusen artiklar genom åren.

Dick är mångfalt prisbelönt som journalist och författare med Guldspaden och annat men är mest stolt över Ordfronts Demokratipris, ”för då tävlar man ju mot hela svenska folket”.
På frågan om vad han tycker är det bästa han har gjort, svarar han:
– Mina tre barn.

Är i Skåne och jobbar, och passar på att besöka Para§rafs krönikör Ricard Nilsson på Kirsebergsanstalten i Malmö. Det är med en del skuldkänslor jag möter Ricard. Det är drygt tio år sedan jag för första gången kontaktade honom, men först nu träffas vi. Och jag kan ju knappast skylla det på Ricard, för han har ju liksom haft lite svårt att komma ifrån för att träffa mig.

   Hade då, för tio år sedan, blivit nyfiken på den där killen som satt på livstid för mord och betade av olika akademiska examen på löpande band. Med tiden blev han svensk kriminalvårds högst utbildade person, generaldirektören inräknad. Sex år senare började vi skriva för samma magasin. Efter ytterligare några år blev han en av Para§rafs fasta medarbetare. Och ska väl tilläggas, en av de flitigaste och mest pålitliga medarbetarna. Säger han att någon artikel eller krönika ska komma en viss dag, så har jag lärt mig genom åren att den dagen kommer det utlovade.

   Nu sågs vi i vad som var den mest nedslitna anstalt jag sett i Sverige. Och jag har sett många. När jag såg mig omkring funderade jag på om något enda renoveringsarbete hade utförts sedan 1950-talet. (Ett tips till er som letar miljöer för filminspelningar som ska skildra gamla nedslitna sovjetiska fängelser eller liknande – åk till Kirseberg, där finns allt ni letar efter.)

   Nåväl, samtalet med Ricard var desto roligare. Och inte minst var det stimulerande. Vi pratade om Para§rafs kommande nya steg och uppdatering under hösten. Därtill om ett bokprojekt och mycket annat.

– Du får se till att komma ut härifrån, så vi får fart på alltihop, sa jag.

– Jag jobbar på frågan, svarade Ricard leende.

   När besökstiden var slut kom jag ut i korridoren utanför besöksrummen tillsammans med andra besökare, varav två var barn. En liten flicka på 5-6 år och hennes lillebror som var 3-4 år gammal. De klamrade sig hårt fast runt sin pappas ben och vägrade släppa taget. Han försökte försiktigt fösa undan dem samtidigt som en farfar eller om det var morfar försökte hjälpa till. Barnen börjar gråta – hejdlöst:

– Du ska gå ut där pappa, säger flickan storgråtande och pekar mot utgången. Gå ut med oss.

   Pappan försöker lätta upp det hela genom att le och skratta, samtidigt som han försöker fösa barnen till den äldre mannen. Till slut får de loss barnen från pappans ben och han går snabbt tillbaka in i ett av besöksrummen. Barnen gråter hejdlöst och jag, som trebarnsfar, står där och funderar på vad pappan gör bakom den stängda dörren. Gråter han också? Eller dunkar han nävarna och huvudet i betongväggen?

   Förstå mig rätt. Har man begått ett lagbrott, så får man ta konsekvenserna av det. Är det man har gjort tillräckligt grovt så hamnar man i fängelse. Som de intagna på landets fängelser brukar säga:

– Har du gjort brottet får du ta voltan, så gnäll inte.

   Men likafullt gjorde det ont i mig att se den här pappan och hans gråtande barn som älskar sin pappa och inget hellre ville än att ha honom hos sig.

   Det är inga monster som sitter inlåsta i landets fängelser. Det är människor som grovt brutit mot våra gemensamma regler, det vi benämner lagar. Men som likafullt är människor med känslor. Människor som i de flesta fall har vänner och anhöriga där ute, vuxna eller barn, som längtar efter dem. Förhoppningsvis finns dessa kvar den dag de muckar från sina straff. Och förhoppningsvis har dessa fångar den dagen inte fått en fullkomligt cementerad kriminell identitet av åren bakom murarna.

   Drygt 50 procent av dem som döms till fängelsestraff i Sverige återfaller i brott. Det är en hög siffra i jämförelse med många andra europeiska länder. En siffra som visar hur dålig svensk kriminalvård är. Men – det betyder också att nästan hälften av dem som en dag muckar, aldrig återkommer till något fängelse. Jag hoppas att den där pappan blir en av dessa.

 

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev

Där får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill ibland extramaterial som inte publiceras på sajten. Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.

Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.

OBS: Vi efterfrågar inte ditt namn eller adress och än mindre ditt personnummer. Utan bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till. Du prenumererar här.

 

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.