Dick Sundevall

När staten trakasserar medborgarna

Vi har fått ett nytt ord i svenska språket under våren och sommaren 2014: Försäkringssjälvmord. Det handlar om människor som blivit så skadade eller sjuka att de omöjligt kan arbeta, och som tar livet av sig efter att ha nekats ersättning från Försäkringskassan. Men det stannar inte där.

Dick Sundevall är Para§rafs chefredaktör men hans krönikor är inga ledare, utan högst privata tankar och funderingar.

I drygt 30 år har han arbetat med rätts- och kriminalfrågor. Det har blivit många tv-program och dokumentärfilmer. Åtta böcker, senast Det farliga Sverige, och några tusen artiklar genom åren.

Dick är mångfalt prisbelönt som journalist och författare med Guldspaden och annat men är mest stolt över Ordfronts Demokratipris, ”för då tävlar man ju mot hela svenska folket”.
På frågan om vad han tycker är det bästa han har gjort, svarar han:
– Mina tre barn.

Det heter Försäkringskassan, därför att vi varje månad betalar in en del av lönen som försäkringspremie. Det ska fungera som försäkringar i övrigt ska fungera. Råkar vi illa ut på något sätt så täcker olika försäkringar, antingen vi får en bil stulen eller om det börjar brinna i vår bostad.

Då och då beter sig privata försäkringsbolag som gangsters, genom att förneka oss rätten till ersättning. Sådana historier hamnar ibland i medierna, vilket brukar resultera i att den som tecknat försäkringen får rätt.

Numer handlar det allt oftare om vår största och dyraste försäkring, den vi varje månad betalar via löneavdrag till Försäkringskassan – antingen vi vill eller inte. Problemet är att de som hanterar denna försäkring inte tycks förstå att det är just en försäkring. Och att när det händer något så ska vi få tillbaka en del av det vi betalat in. Istället leker de poliser och ifrågasätter det mesta. (OBS: Jag talar inte i egen sak. Har under mitt yrkesverksamma liv inte ens kommit upp i en sjukdag per år i snitt.)

Senast var det småbarnspappan Johan som efter två bilolyckor knappt kunde gå. Läkarna var överens om att hans arbetsförmåga var helt nedsatt. Men likafullt fick han besked från Försäkringskassan om att han inte kunde räkna med någon ersättning. Det avgörande för honom blev när en handläggare på kassan sa i telefon:

– Man kan arbeta fastän man har ont. Men du vill väl inte.

Några dagar senare hittades han död i källaren. Han hade tagit sitt liv med hjälp av olika medicinska preparat.

  Förra året gjorde Försäkringskassan drygt 20 000 så kallade kontrollutredningar. Av dessa resulterade knappt en procent i att man kunde bevisa någon form av fusk. Det innebar att cirka 0,15 procent av utbetalningarna som gjordes det året var felaktiga. Frågan är hur stora omkostnader, i form av våra skattepengar, som Försäkringskassan hade för dessa 0,15 procent när de lekte polis?

En annan av staten Sveriges förlängda armar är Skatteverket. Där har man fått för sig att de så kallade ”knallarna”, alltså de som säljer varor på olika marknader utomhus, ska ha någon form av kassaregister. Problemet är att det inte finns något sånt kassaregister som är godkänd i Sverige för utomhusbruk. Ändå fortsätter skatteverket att kräva in en redovisning som bygger på just sådan utrustning.

Föreställer mig att det här kan bli en snårig situation för polisen. Om en av dessa ”knallar” har någon form av elektronisk kassautrustning, som de enligt skatteverket ska ha, så är det olagligt att ha sådan utomhus. Alltså bör polisen ingripa. Om de inte har sådan utrustning så är det enligt skattemyndigheterna olagligt, och även då bör alltså polisen ingripa.

Personligen tror jag att sådana här situationer uppstår genom att en del anställda på skattemyndigheten är undersysselsatta. Lösningen på problemet är rimligen att avskeda dem. Visserligen får vi då sannolikt försörja dem via socialbidrag men dels blir det mindre kostsamt än att betala ut lön till dem och dels – framförallt – kan de då inte trassla till livet för medborgare som försöker försörja sig.

  Skatteverket har också fått för sig att mobiler som arbetsgivarna håller med borde förmånsbeskattas. Kanske inte en helt orimlig tanke eftersom dessa mobiler naturligtvis också används privat. Men flera framträdande företagsledare framhäver hur bra det är att anställda har så kallade smartphones, eftersom det gör dem mer effektiva. Därtill understryker de att det är bra ju fler medborgare som behärskar allt man kan göra med dessa mobiler. Det är alltså bra för Sverige. Någon som tror att sånt påverkar undersysselsatta personer på skatteverket?

  Landstingen, vars existens många ifrågasätter, är inte mycket bättre. Senast var det landstinget i Skåne som snabbt behövde 20 nya sjuksköterskor inom olika delar av verksamheten. Ingen sjuksköterska sökte jobben. Inte en enda. Varför det? Därför att de får bättre betalt inom privata verksamheter. För att inte tala om vad de tjänar i Norge där man tycker att sjuksköterskor utgör en viktig del av ett fungerande samhälle.  Alltså, om man höjer lönerna med några tusen så får man sökanden till jobben. Men det gör man inte. Istället gnäller man om problemet med att ingen söker jobben som sjuksköterskor.

Kommunerna då? Deras inställning visas tydligast när det gäller sopsortering. Här och där i landet finns stationer där vi kan sortera grövre sopor. Vi är duktiga på sånt i Sverige och värnar därmed miljön. Men allt som oftast har vi med oss något som det inte finns någon avsedd container för. Då händer det att vi ställer dessa saker vid sidan om någon container. Det kan vara en stol, en gammal trasig cykel eller liknande. Det får man inte göra. Usch och Fy!

Vad gör då kommunerna åt saken? Det enkla och självklara vore naturligtvis att ställa upp en eller flera container vid sopstationerna som är märkta med ”Övrigt”. Ja, alltså om kommunens politiker och tjänstemän såg som sin uppgift att hjälpa kommunens invånare. Men istället anställer man för betydligt högre kostnader pensionerade poliers som ska agera så kallade sopspioner. De spionerar på sopstationerna. Sitter där med sin kikare och ser till att folk bötfälls för att de ställt en stol eller gammal cykel på sopstationens mark.

  Vi behöver inte ta oss så värst många mil söderut i Europa för att möta medborgare i dessa länder som betraktar stat och kommun etcetera som fiender. Det är i stort sätt bara i Skandinavien som vi har fått för oss att statens, landstingens och kommunernas tjänstemän är våra vänner, några som vill oss väl. Det bör vi sluta med.

Livet blir kanske inte så mycket enklare av att vi ser staten och dess förlängda armar som våra motståndare – men vi slipper bli förvånade över agerandet mot oss medborgare. Livet och vardagen blir helt enkelt lite mer begriplig.

 

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev

Där får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill ibland extramaterial som inte publiceras på sajten. Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.

Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.

OBS: Vi efterfrågar inte ditt namn eller adress och än mindre ditt personnummer. Utan bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till. Du prenumererar här.

 

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.