Dick Sundevall

Gammal fin tradition att slita ner Sd:s propaganda

Det ojas som bara den i spalterna över att ett gäng ungdomar slet ner Sd:s propaganda i tunnelbanan i Stockholm. Det påstås att det är ett hot mot yttrandefriheten och att det är våldsamma metoder som måste beivras etcetera. Men det handlar om en gammal fin tradition som bland annat praktiserades en gång i tiden i kampen för kvinnlig rösträtt. Det handlar om civilt motstånd.

Dick Sundevall är Para§rafs chefredaktör men hans krönikor är inga ledare, utan högst privata tankar och funderingar.

I drygt 30 år har han arbetat med rätts- och kriminalfrågor. Det har blivit många tv-program och dokumentärfilmer. Åtta böcker, senast Det farliga Sverige, och några tusen artiklar genom åren.

Dick är mångfalt prisbelönt som journalist och författare med Guldspaden och annat men är mest stolt över Ordfronts Demokratipris, ”för då tävlar man ju mot hela svenska folket”.
På frågan om vad han tycker är det bästa han har gjort, svarar han:
– Mina tre barn.

Ingen människa blev skadad och inga byggnader blev förstörda när den här propagandan revs ner. Utan det handlade om papper som slets ner från väggar och tak. Papper som tids nog ändå skulle tas ner. Och ändå skrevs det otaliga ledare och krönikor i de stora drakarna om hur hemskt det här beteendet var. En del använde till och med begreppet ”våldsvänstern” om de som rev ner dessa papper från väggarna. Att riva ner papper från väggar räknas alltså helt plötsligt som våldsbrott.

   En gång i tiden var det samma slags tongångar när det skulle bildas fackföreningar. Och när det skulle demonstreras. Usch och oj vilka hemskheter! Det gick till och med så långt så att militär sköt ihjäl demonstrerande arbetare i Ådalen 1931.

   Kvinnlig rösträtt föregicks också av civilt motstånd i olika former. Samma sak då. Polisingripanden och chefredaktörer på stora tidningar som förklarade högdraget hur väldigt fel dessa kvinnor agerade. Och då som nu – hävdade man att det utgjorde ett hot mot yttrandefriheten.

   Detsamma fick vi som en gång i tiden var med i Vietnamrörelsen höra. Vi vägrade ansöka om demonstrationstillstånd, utan nöjde oss med att meddela polisen var och när vi tänkte demonstrera. Vi klistrade olagligt upp hundratusentals affischer runt hela landet. Och inte minst så slet vi ner, eller klistrade över, de affischer som dåtidens Sverigedemokrater satte upp. De gick under benämningen Demokratisk Allians och ägnade sig åt framförallt åt att angripa och smutskasta Olof Palme och Vietnamrörelsen, och att försvara USA:s angreppskrig i Vietnam.

   Det mildaste vi fick läsa och höra i den tidens dominerande medier var att vi var ”gatans parlament”. Andra uttryck var huliganer, våldsverkare, extremvänster, romantiker, idealister och inte minst fick vi höra att vi inte begrep något för att vi var unga. Så här fortsatte det fram till 1973-74, då det visade sig att vad vi hävdat genom åren hade varit sant.

   Skribenterna som nu angriper de som slet ner Sd:s propaganda följer alltså likaså en gammal tradition. Den tradition som innebär att vara emot allt vad civilt motstånd heter. Och hävda att samtal i ”vettig ton” och parlamentarism löser alla problem. Att det inte en sekund har löst frågan om att Sd får allt fler anhängare oavsett hur främlingsfientlig och rasistisk deras propaganda är, tycks man inte vilja inse.

   Andra hävdar att sånt här bara ger Sd mer uppmärksamhet och att det är Sd som i längden vinner på det. Med det argumentet skulle man följaktligen inte kritisera vad man är emot. Oppositionspartier ska då inte kritisera regeringen, för det ger bara regeringen mer uppmärksamhet. Vi som ansluter oss till FN:s deklarationer om de mänskliga rättigheterna och folkrätten skulle inte protestera mot staten Israels ockupationspolitik. Och ingen skulle protestera mot kvinnoförtryck, för det skulle kunna gynna motsatsen. Den rasism som brer ut sig allt mer skulle vi tyst åse – och så vidare…

   Under några dagar ojade sig ledarskribenter och krönikörer, i lagom resonerande ton, över vad Sd framförde i sin hets mot romer i sin reklamkampanj på T-banan. Sedan var det några som gjorde något åt det hela – och slet ner skiten. I vardagligt tal benämner vi sånt med begreppet civilt motstånd.

 

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Framöver är det bara prenumeranterna som kommer åt att läsa samtliga artiklar.

I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten. Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.

Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.

OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

 

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.