Att slåss med väderkvarnar

Nu var det ett bra tag sen jag skrev något. Faktum är att jag inte har gjort ett dugg sedan jag kom hit från Ystadsfängelset i början av februari i år. I början tänkte jag att det bara var anpassningssvårigheter så där rent allmänt, men det är värre än så!
Lillemor Östlin är den kvinna som suttit flest gånger i fängelse i Sverige.
Hon  har skrivit den kritikerhyllade självbiografiska boken Hinsehäxan 2005, som blev TV-serie i SVT.
Den följdes upp av Dagbok från kvinnofängelset 2009 och 2010 kom hon ut med med den uppmärksammade romanen: Skäligen misstänkt för mord.Under perioder har hon varit prostituerad och hade dåvarande justitieministern Lennart Geijer som kund i tio år.Hon har främst begått narkotikabrott, för att finansiera sitt eget missbruk av amfetamin. Och hon har rymt tre gånger från kvinnofängelset Hinseberg.
Lillemor kan som få andra beskriva en värld inifrån som andra ofta bara tror att de känner till.

   Jag har inga förutbestämda utslussningsåtgärder inskrivna i mina papper. Det kan vara så när man har så pass långt straff som mitt, fyra och ett halvt år.

­– Om du nu åker upp till dina egna hemtrakter och till en anstalt som har ett steg lägre säkerhetsföreskrifter, så får du bättre hjälp där att få ändrade villkor. Ändrade villkor är en förutsättning för att du ska få den planerade fotbojan i sex månader före slutdatum.

   Jag hade en noggrann planering från Ystad med i bagaget. En planering, som man där hade tillstyrkt, men de kunde inte bestämma den, det passade bättre att Färingsö skulle göra. Alltså gå in till Kriminalvårdsstyrelsen med begäran om….

   Direkt jag kom hit fick jag höra det, som tydligen är legio för dem, som kommer från säkrare anstalter.

– Här har vi bättre säkerhet än på Kumlabunkern!

   Jag bara skrattade, för de verkade så otroligt stolta över den saken.

   Nu fick jag veta att min permission på egen hand inte kunde godkännas här. Ystad hade gjort fel, sa man. Okej, men det var ju inte mitt fel. Spelar ingen roll, du får börja om med att ta en permis med personal i alla fall!

   Först ville jag inte, men så tänkte jag att vadå? Man måste ju välja sina strider. Åkte ut med en personal till slut. Han var trevligt sällskap så det var inte så besvärligt.

   Nästa permission skulle då vara på egen hand. Det var lagom tills jag skulle fylla 75 år och jag skulle tillbringa sju timmar hos min ena dotter, som är en helt godkänd person med godkänd adress och fast telefon. Dit skulle även min andra dotter, mina barnbarn och mina barnbarnsbarn komma. Men mitt i de sju timmarna skulle jag vara tvungen att åka till en polisstation och stämpla permissionssedeln. Det ville jag inte och på den vägen är det!

   Problemet här är ju att de som bestämmer, har varit en ung kvinna runt kanske 25 år och en klientansvarig man i ungefär samma ålder. Helt utan livserfarenhet och faktiskt omöjliga att prata med. Om man nu skulle fått tag på dem, inte ens det fungerade för den delen.

Kvinnan, kontaktpersonen, sa:

– Det står i reglerna att den första egna permissionen ska stämplas hos polisen.

   Varpå jag svarade, att det står det inte alls, min dotter har fast telefon, så det borde gå att ha telefonkontroll. Men nej!

Då får det vara sa jag. Mina barn höll med mig och sa att vi firar när du kommit hem istället.

   2009 hade jag anmärkningar under ett straff. Jag vägrade lämna urinprov. Därefter har jag varit kriminalvårdsgäst lång tid utan anmärkningar. 2009 anses ligga mig i fatet men att jag visat att jag kan gå både ut och in på anstalt utan kontroller av det här sättet, det räknas inte. I och med att jag inte tar några permissioner kan jag förstås inte heller ansöka om fotboja eller något annat. Men jag känner mig nöjd med det beslutet ändå.

   Har alltid haft inställningen att om mina anhöriga ska in i några polisregister får de ta sig in själva. Jag vill inte vara orsak till att de blir uppmärksammade av sina närpoliser eller andra av den sorten. Inte heller vill jag tvingas påpeka för min egen närpolis där hemma att jag är på väg ut. Som någon kanske minns har jag flera gånger berättat om att stora stygga insatspoliser mer än en gång kommit rusande hem till mig med dragna vapen och gasmasker och skrämt katten. Ändå är de här sakerna inte hela skälet till att jag inte vill finna mig i den här behandlingen.

Det är väl som åklagaren i Sundsvall sa i rätten nu senast:

– Tro inte att det där bara är en söt liten tant!

   Och så kan det kanske vara, men i så fall minst lika mycket på hennes håll också.

   Kriminalvårdens verksamhet ska utformas så att den intagnes anpassning i samhället underlättas och så vidare….. Jaha?

   Dagarna går annars bra här på Färingsö. Den dagliga personalen är mycket bra, ingen skugga på dem!

   Annars är det förstås de vanliga små lustigheterna att finna sig i. Vi har små inbyggda gårdar som är öppna på fritiden. En liten tid hade vi ett par plastträdgårdsbord med plaststolar där ute. En dag tog man bort dem. För att undvika att någon skulle stapla dem och klättra på dem. Visst måste man förstå att de är skyldiga att se till säkerheten i alla plan, men det skulle nog ha varit en extraordinär trapetskonstnär till att få de stolarna att stå på varandra. Nåja, vi ska få andra möbler.

   Svartsjökillarna har snickrat rejäla grejer, som ska gjutas fast i backen. Bra där, bara de kom någon gång!

   De är färdiga, men tyvärr är de för stora. De går inte in genom dörrarna.

   Hjärntrusterna har sammanträtt ett par veckor, snart kommer de nog på en lösning. Det tror jag.

   Nu ska jag försöka rycka upp mig och sluta gnälla. Som en vän skrev,

”Om några månader är det bara några månader kvar!”

   Och så är det ju!

Försöker peppa mig med min kampsång:

”Jag slåss med väderkvarnar, för det är min passion!”

   Har Don Quixote med Björn Afzelius i öronen. Tycker att jag har stridit med såna i hela mitt liv. Det är egentligen inte likt mig att lägga av bara så där. Så nu får jag försöka jobba vidare. Ha det bra alla!

 

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje onsdag och lördag förmiddag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.