Harriette Broman

Etta i jaktlaget

När jag steg in i Sjöfartshusets festvåning kände jag mig först som en katt bland hermelinerna. Alla ser mycket viktiga ut och jag konstaterar att trots att jag är över 50 är jag ändå en av de yngsta på seminariet. Tänkte att det här kommer bli skittråkigt, konservativt och träigt. Men då jag såg Fredrik Wersälls vänliga ansikte vid podiet tänkte jag att han brukar vara intressant att lyssna på. Och när kollegan på Para§raf, före detta statsåklagare Nisse Schultz satte sig bredvid mig piggnade jag till. Hans energi är som en dubbel espresso.

   För en tid sedan sedan deltog jag i ett seminarium som anordnades av Rättsstatens Vänner. Stiftelsen startades 2008 av professor Anders Agell som var en av Sveriges mest framstående rättsvetenskapsmän med sin huvudsakliga verksamhet förlagd till Uppsala universitet. Anders Agells engagemang i det så kallade Styckmordsfallet fördjupade hans redan tidigare starka intresse för rättssäkerhet och rättvisa och för hur människor kan drabbas när rättsmaskineriet fungerar illa. På ett mera vetenskapligt plan ledde det till en vilja att utforska de mekanismer och faktorer på vilka en rättsstat bygger och de hot den kan utsättas för.

   Några gånger om året anordnar Rättsstatens vänner seminarium som riktar sig till domare, advokater, åklagare, polis, politiker, vetenskapsmän inom juridik och samhällsvetenskap, liksom till andra som har intresse av frågor om rätt och rättssäkerhet. De som har följt mina krönikor här på Para§raf förstår nog att jag tillhör den sista gruppen.

   Att berätta precis vad som avhandlades den här gången tänker jag inte göra för då kommer ni inte orka fortsätta läsa, men jag ska berätta om det som jag tyckte var intressant. Givetvis har det med min egna erfarenhet av hur rättsväsendet fungerar eller inte fungerar, och då i synnerhet om åklagarnas förmåga att missbruka sin maktposition, bristen på objektivitet och allas rätt till en rättvis rättegång.

   När jag satt och lyssnade till en äldre domare som nog var pensionerad sen lång tid tillbaka for en tanke genom huvudet – att man kanske blir snällare med åren även inom rättsväsendet? Eller vågar man säga vad man egentligen tycker och tänker först efter pensioneringen?

   En av diskussionerna som jag orkade lyssna på till fullo handlade om nämndemännens vara eller inte vara, och man kunde nog ana att de flesta tyckte ”inte vara”, i alla fall i den form som är nu.

   Den nyblivna pensionären och före detta statsåklagaren Nisse Schultz som varit åklagare i över 30 år vågade i alla fall spotta ut sanningen. Han berättade om då han på 90-talet var åklagare i stora narkotika- och rånmål.

   När rättegången startade såg det ut så här: På ena sidan satt oftast flera åtalade. De hade förts in med handklovar och häktesvakter omkring sig och bredvid dem satt deras advokater. Den sidan blev ett ”gäng”. Sen kom han in och satte sig på andra sidan. Hans ”gäng” bestod av honom själv och kanske en utredare. Det krävs stor integritet och kunskap för att kunna hålla objektiviteten i den situationen. Vilket en domare är utbildad till att klara av.

   När Schultz då tittade på nämndemännen visste han redan att det stod 1-0 till honom innan rättegången ens hade börjat. Han förstod var sympatierna skulle hamna. Han berättade också att han alltför många gånger sett nämndemän sova på förhandlingarna och hans erfarenhet att nämndemän ofta hade tendens att döma med hjärta istället för hjärna. Som åklagare i större ekonomimål så hade han många gånger funderingar på om dessa nämndemän verkligen hade kunskap att förstå och följa med i de komplicerade turerna kring ekonomin.

   Mest intressant tycker jag det anförande som nuvarande hovrättspresidenten Fredrik Wersäll höll. Han har även ett förflutet som riksåklagare, arbete i regeringskansliet och domare i Högsta domstolen. Han menade att det inte är något fel på vår rättsstat i sig. Vi har en väldigt bra värdegrund att stå på, och det är i denna vi hittar de rättsstatliga garantierna snarare än i den tekniska utformningen av lagstiftningen. Han är stolt över den domarutbildning som finns i Svea Hovrätt. Han underströk att i domarutbildningen lär man sig att lyssna på båda parter, att lägga personliga värderingar åt sidan vid beslutsfattande, och att man aldrig får ha en egen agenda. Den enda agenda man ska ha som domare är att upprätthålla den lag och rätt man är satt att tillämpa.

   Han betonade också vikten av ett humanistiskt perspektiv oavsett om man är domare eller åklagare och att ett sunt rättsväsende bygger på mycket starka kontrollstationer. Han pratade sig varm om vikten av opartiskhet och objektivitet för att bibehålla förtroendet i rättsväsendet. Jag lyssnade extra noga när han pratade om sin syn på åklagarfunktionen. Han sa att i de fall då det har gått snett i stora och komplexa mål är för att åklagare blir för personligt engagerad och därmed släpper den kontrollfunktion som bygger på objektivitet och opartiskhet och ser sig själv som etta i jaktlaget. En åklagare måste i förundersökningen alltid se till att allt utredningsmaterial som talar till förmån för den misstänkte lyfts fram.

   När Fredrik Wersäll sa att ”det är viktigt att åklagaren behåller integritet och håller distans till utredningen och inte lierar sig med polisen, och åklagaren får aldrig blanda in sina känslor i processen”, lutade sig Nisse Schultz med ett leende mot mig och sa ”känner du igen dig?”

– Ja alltför väl.

Det kändes som Wersäll pratade direkt till mig fast jag är övertygad om att han inte visste vem jag var.

   Det var nog ingen slump att den skrift som landade på alla svenska åklagares bord 2014 med titeln ”Etiska regler och riktlinjer för anställda inom åklagarväsendet”, kom till just på grund av de felaktigheter som begåtts i det stora så kallade Playa-målet. Något som jag fick bevittna, först i en häktescell i 18 månader, därefter på första bänk i en mardrömslik tingsrättsförhandling som varade i 9 månader (med sovande nämndemän och domare) – för att sen landa i en 11 månaders förhandling i hovrätten där den rättsliga kontrollstationen som Wersäll pratade om faktiskt fungerade.

   De senaste rättsskandalerna vi fått erfara i Sverige grundar sig i stort sett på att åklagarna sitter på all makt och alla resurser i rättssalarna och därav vilar ett mycket stort ansvar på deras axlar att upprätthålla Rättsstaten. När den makten missbrukas blir det väldigt farligt för rättsstatens Sverige.

   Stiftelsen Rättstatens Vänner behövs. Vill ni veta mer om deras arbete och vad som avhandlats på deras seminarium, finns den informationen på rattsstatensvanner.se.

 

   Harriette Broman har gått på Adolf Fredrik musikskola, Kalle Flygare teaterskola och har även utbildat sig till manusförfattare och copywriter. Hon har varit företagare sedan hon var 17 år, och har drivit allt från gym, spa, rehab till restaurang, nattklubb till fastigheter i både Sverige, Spanien och Estland.

Men 2011 hamnande hon på grund av sin systerson Jonas Falk, i en av Sveriges största rättsskandaler, kokainmålet ”Playa”. Hon blev därmed den kvinna i som suttit längst häktad med restriktioner i Sverige, innan hon blev frikänd. Hon har därefter bevakat och skrivit krönikor på Para§raf om bland annat alla oegentligheter i Playa-målet.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje onsdag och lördag förmiddag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.