Olof Palmes uppvisning – och polisspåret

I början av 1980-talet arbetade jag som reporter på TV-Aktuellt. När det återigen var dags för Almedalenspektaklet ifrågasatte jag om vi återigen skulle åka dit ”och sträcka fram mikrofonerna”. Det slutade med att inrikeschefen Gustaf Olivecrona beslutade att jag skulle åka. Underförstått, ”så får vi se om du kan göra något bättre av det”.

   Det kan säkerligen diskuteras om jag gjorde det bättre – men jag fick uppleva något som jag inte glömmer, Olof Palmes uppvisning.

   Under de här åren var det bara riksdagspartierna som var på plats i Almedalen, och inte ens det. Moderaterna åkte inte till socialdemokraternas hemmaplan i Almedalen för att få stryk som de andra partierna. Men det här året fanns också Företagarförbundet på plats, vilket gav en första liten hint om vad som skulle komma när Almedalenveckan år efter år utvecklades alltmer till en jippoartad cirkus.

   Ordningen såg ut så här: Den partiledare som skulle upp i talarstolen den dagen, höll först en presskonferens. Jag kände igen en hel del tunga reportrar på presskonferenserna, nyhetschefer, inrikeschefer, en och annan chefredaktör och en massa politiska reportrar.

   Redan då visste man på redaktionerna att det som framfördes i Almedalen sällan eller aldrig fick någon politisk betydelse, och alltså egentligen inte berörda läsare, lyssnare och tittare. Men det började ingå i en process som innebar, och fortfarande innebär, att ledande politiker, deras stab och ett antal journalister kunde åka till sommarljuvliga Visby och umgås en vecka. Och eftersom allt fler journalister får åka dit rapporteras det allt mer om det som inte kommer att ha någon betydelse.

   Nåväl, när Palme kommer till presskonferensen är det fullsatt. Palme är brunbränd och utvilad efter några semesterveckor med familjen på Fårö. I motsatts till övriga partiledare håller han inget inledningsanförande, utan säger:

– Ni är mer uppdaterade än vad jag är, så kör!

   Det blir först tyst bland oss förvånade journalister men sedan kommer det igång. Frågorna haglar och Palme svarar snabbt och rappt. Han ler ofta och jag kommer att tänka på några ord i hans bok, Politik är att vilja: ”Man tänker bättre när det blåser runt öronen”.

   Det blir lite som när en stormästare i schack spelar flera partier mot 20-30 andra spelare. Och stormästaren Olof Palme är lysande. Många frågor rör löntagarfonderna som var högaktuella och Palme säger att det går bra för socialdemokraterna nu samtidigt som de driver frågan om löntagarfonderna. Jag hugger in och säger:

– Men det är väl inte tack vara löntagarfonderna utan trots dessa?

   Palme svarar inte utan svarar istället på en annan fråga som ställs direkt efter min fråga.

   Vet inte hur det kom sig men efter presskonferensen fick jag sällskap med Palme ner mot Almedalen där några tusen socialdemokrater hade samlats. (På den tiden gick svenska statsministrar omkring utan livvakter.) Kanske handlade det om att han såg till att få prata avskilt, utan mikrofoner och kameror, med en journalist som arbetade på en av de tyngsta redaktionerna?

   Jag frågade varför han inte hade hållit något inledningsanförande på presskonferensen?

– Äh, det är så många frågor i luften just nu, svarade han. Och jag är faktiskt inte så värst uppdaterad när jag har semester.

   Han frågade vad Företagarförbundet var för gäng? Och jag svarade att de var mer offensiva än Arbetsgivarföreningen (numer Svenskt Näringsliv) men att de i stort drev samma frågor som SAF. När han såg att det var flera tusen som samlats framför scenen, frågade han hur många de andra hade haft som publik?

– Betydligt färre, svarade jag. Några hundra bara. Dom hade väl inte sett till att få hit några tusen medlemmar från fastlandet…

   Det var inget raljerande eller hånfullt i mitt svar. Jag visste att det var så och ansåg att det var upp till varje parti att få dit en massa medlemmar – eller låta bli. Palme tittade på mig och log men sa inget.

   Så går då Olof Palme upp i talarstolen – och han använder då det som framkommit under presskonferensen. Använder våra ifrågasättande frågor. Han håller ett lysande utomhustal där andra partiledare pratat som om de stod i talarstolen i riksdagen. Själv sitter jag och undrar vad det gör oss journalister till – är vi sparringpartners? Det var en uppvisning av en kaliber som få. Jag har följt svensk politik med stort intresse under snart 40 år, och aldrig varit med om något liknande.

Palme i Almedalen 1982
Palme i Almedalen 1982

   Olof Palme var en människa som oss andra med bättre och sämre sidor. Väldigt intelligent men kanske väl konfrontativ. Allt behöver inte bli en strid på kniven. Men ingen kan ta ifrån honom att under hans tid som statsminister kom Sverige att spela en internationell roll, och vinna respekt, på ett sätt som aldrig tidigare – eller senare.

   Idag är det 30 år sedan Olof Palme mördades. Jag har aldrig trott att det var Christer Petterson som höll i revolvern den där natten. Utmärkande för Pettersson liv var att allt skedde i stunden. Som andra alkoholiserade pundare var det bristen på impulskontroll som försatte honom i olika situationer. Ibland blev konsekvensen inlåsning.

   Men skulle alltså den mannen ha sett paret Palme utanför biografen Grand, införskaffat en revolver, och återvänt till biografen en och en halv timme senare för att följa efter och mörda Palme? Och då välja en utomordentlig, för att inte säga perfekt, plats för att utföra mordet? En plats där han genom att springa in i gränden och uppför trapporna, kunde försvinna åt olika håll. Om någon polis hade sett honom och försökt köra ikapp honom med bil hade det inte gått, eller blivit en lång omväg för att komma upp till toppen av trapporna. Tror inte det va. Därtill står det en man i gränden som bor i samma område som Christer Pettersson och har sett honom vid flera tillfällen. Han ser mannen som springer in i gränden och är säker på att det inte är Pettersson.

   En del hävdar att Pettersson redan hade en revolver och att det var den så kallade ”bombmannen” som hade försett honom med den och beordrat honom att mörda Palme. Det är bara så dumt. En alkoholiserad pundare behöver hela tiden pengar och hade sålt revolvern så snart han haft tillfälle. Eller bytt den rakt av mot knark.

   Många vill att det ska vara Christer Pettersson som mördade Palme. Visst skulle det kännas bra. Då skulle det inte vara ett välplanerat politiskt mord. Då skulle vi kunna släppa frågan hur det kom sig att någon eller några visste att paret Palme inte skulle ha livvakter den kvällen. Och vi skulle kunna släppa frågan om alla vittnen som sett män med walkie talkie runt mordplatsen den aktuella natten. Vi skulle kunna släppa frågan om högerextrema poliser som bevisligen hatade Palme och såg honom som en landsförrädare.

   Allt det där skulle kunna betraktas som tillfälligheter och glömmas. Men dryga 30 år i det här jobbet har inneburit att jag, precis som erfarna kriminalare, inte tror på en radda tillfälligheter.

   På presskonferensen i veckan klargjorde ledningen för utredningen om mordet på Palme, att det inte fanns något ”polisspår”. Utan att det bara handlade om olika lösa påståenden och liknanden. Det där utgör ett stort problem. Det är hög tid att utreda det hela som just ett polisspår. Det var poliser som visste att Palme sannolikt skulle gå på bio den kvällen. Och det var poliser som visste att han inte skulle ha några livvakter. Och vilka var de storvuxna männen med walkie talkie?

   Polisspåret måste bli ett polisspår och utredas. De olika delarna måste sammanställas och gås igenom. Antingen leder det till att polisspåret kan avföras, eller till något annat. Det har gått 30 år utan att någon som vet vad som hände, vet vem som sköt, har trätt fram och berättat. Naturligtvis finns det personer som vet – och poliser är kända för att kunna hålla tyst.

   Det skulle vara bekvämt att avföra alltihop med Christer Petterson som mördaren. Det skulle vara allt annat än bekvämt för rättsstaten Sverige om mordet hade utförts av ett antal högerextremistiska poliser. Men det blir inte bättre av att misstanken får ligga och puttra och växa sig till en varböld. Och det blir definitivt inte bättre av att de som arbetar med utredningen av mordet inte ens vill tillstå att det finns ett polisspår.

 

   Dick Sundevall är Para§rafs chefredaktör men hans krönikor och debattartiklar är inga ledare, utan högst privata tankar och funderingar.

I drygt 30 år har han arbetat med rätts- och kriminalfrågor. Det har blivit många tv-program och dokumentärfilmer. Därtill åtta böcker, senast Det farliga Sverige, och några tusen artiklar genom åren.

Dick är mångfalt prisbelönt som journalist och författare med utmärkelsen Guldspaden och annat. Mest stolt är han över Ordfronts Demokratipris, ”för då väljs man ut bland hela befolkningen”.
På frågan om vad han tycker är det bästa han har gjort, svarar han:
– Mina tre barn.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Framöver är det bara prenumeranterna som kommer åt att läsa samtliga artiklar.

I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.