Första dan på jobbet

Året var 1964 och jag hade precis klarat polisskolan. Hade därefter placerats i en mindre stad för att tjänstgöra inom det polisdistriktet. Jag hade provat ut en uniform där knapparna glänste och pressvecken var knivskarpa. Uniformen satt som gjuten på min välbyggda smärta kropp (det här var för 20 kilo sedan). Ett nytt vitt koppel, med vidhängande lånad sabel, satt om midjan och upp över höger axel.

   Med en viss förväntansfull spänning tar jag de första stegen ut från polisstationen. Rak i ryggen och med högburet huvud går jag upp mot järnvägsstationen. Med en välvillig inställning ser jag mig om. Inget, varken här eller där, som kräver ett omedelbart ingripande.

   Vandrar vidare upp mot järnvägsstationen. Går fram tidningskiosken. Stannar till en stund och iakttar trafiken och fotgängare. Fortfarande inget som kräver mitt omedelbara ingripande. Efter två timmar börjar jag bli varm i kläderna och återvänder in till polisstationen.

   Inne på polisstationen, en timme vakttjänstgöring. Normalt sett skulle jag använda min innetimme för att renskriva rapporter. Eftersom jag inte hittat något att rapportera åtar jag mig vaktsysslan. Timmen går fort och snart är jag redo att återigen patrullera en dubbeltimme.

   Denna gång börjar en viss rutin smyga sig in i mitt sinnelag och jag känner inte riktigt samma förväntan och spänning när jag lämnar polisstationen.

   Vårkvällen är ljum och skön och patrullrundan blir ungefär samma väg som förra rundan. Inte heller nu något som påkallar mitt ingripande. Fler av affärsinnehavarna tycks ha uppmärksammat att en ny polis har börjat patrullera på gatorna. Jag kontaktades och hälsades välkommen. Fler ville dryfta samhällsfrågor och frågor om brottslighet och kriminalvård. Jag hade ju fullgjort polisskolan och tyckte jag kunde svara på alla frågor och jag visste dessutom det mesta om hur saker och ting skulle skötas.

   Jag vandrade vidare och lämnar det lilla centrum som finns. Via en del smågator och genvägar tar jag mig ner mot järnvägen som jag lyckas korsa trots frånvaron av övergångsställe. Hur vaksamt och skarpögt jag än tittar mig omkring så hittar jag inget som kräver ett omedelbart ingripande. Jag tänker med avund på de polisaspiranter som blivit placerade i någon större stad. De kan säkert inte patrullera omkring i timmar utan att hitta något som de måste ingripa mot.

   En ny vakttimme, som inte kräver något av alla mina förvärvade kunskaper, går enerverande långsamt.

   Äntligen är klockan 22 och den sista patrulleringstimmen ska påbörjas. Nu var det fan om jag inte skulle hitta något som kräver hela min styrka och all min list. I min fantasi ser jag mig göra ett heroiskt ingripande, ensam griper jag banditer, ensam räddar jag en kvinna ur en våldtäktsmans klor. Ensam hamnar jag i situationer som kräver hela min intelligens, min koncentrationsförmåga, min styrka och all min list.

   Inget av allt det där händer och timman börjar närma sig sitt slut. Nattmörkret har nu sänkt sig och mellan de glesa gatlyktorna är det kolsvart.

   Då ser jag något flimra förbi under en gatlykta. En cyklist som i kolmörkret närmar sig helt utan belysning. Tar fram min lilla ficklampa och vrider fram det röda försättsglaset. Jag ser nu att cyklisten är en stor kraftig kvinna i 30-35-årsåldern. Hon kommer i god fart cyklande.

   Jag tänder min lilla lampa. Tar ett ordentligt kliv ut i gatan framför kvinnan. Medan jag för min lilla lampa upp och ner i en lodrät rörelse säger jag med min bästa polisröst:

– Ska damen stanna till ett ögonblick?

– Nehej, de ska hon inte, svarar damen glatt och gör en liten gir förbi mig.

   Jag blir helt perplex och vet inte vad jag ska ta mig för. Tittar mig omkring och hoppas att ingen sett mitt tillkortakommande varefter jag återvänder upp till gångbanans och mörkrets skenbara säkerhet. Med knäckt självkänsla och med blandade känslor återvänder jag till polisstationen efter mitt första arbetspass inom polisen.

   Denna kvinna skulle jag vilja träffa igen. Hon lärde mig något som jag tagit med mig hela mitt polisliv. Hon lärde mig att jag alltid måste ha en plan B om inte plan A fungerar.

 

  Börje Carlsson har under nästan hela sin tid inom kriminalpolisen arbetat med företrädesvis de grövsta brotten. Under ett par år var han rotelchef för en rotel med ett 40-tal medarbetare. Från 1993-1997 rotelchef på spaningsroteln. Vid omorganisationen 1997, till länsmyndighet, bad han att få återgå som utredare på länskriminalen. Under kriminalpolistiden har han varit handläggare och spaningschef för flera mord, grova våldtäkter och grova rån.
Börje har skrivit en mängd böcker om brott. Senast En gång snut – alltid snut. Hans böcker finns bland annat att ta del av här.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Framöver är det bara prenumeranterna som kommer åt att läsa samtliga artiklar.

I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.
  • KinaRolf

    Först, väldigt trevlig och välkommen artikel. Berätta gärna mer. När man läser letar man ofta efter vad som saknas, i ditt fall, vad du inte lärde dig. Låt os backa klocka 2,800 år till Kinas Vår och Höst period, det var där man först hade ”polis”. Greker och romare låg inte långt efter. Ordet ”polis” kom till svenskan via engelskan, och dit från franskan, som fick det från latinet. Ordet ”polis” kan härledas till (för) alla, allmänheten, medborgarna och samhället. För 2,200 år sedan inleddes Qin dynastin i Kina, den dynasti som grundade var som blev landet Kina. Den var grym, hänsynslös, hårt toppstyrd, och polisen blev maktens redskap att övervaka och ingripa mot allt som makten ville styra. Du letade efter att ”ingripa”, var det för att skydda allmänheten mot kriminella, makthavare eller våldsverkare, eller för att övervaka och inför var makten hade bestämt att medborgarna skulle foga sig i, som ett cykellyse. Polisen i allt fler ”demokratier” utnyttjas av makthavarna för att övervaka och genomföra makthavarnas beslut, inte att skydda medborgarna mot övergrepp från kriminella eller just makthavare. Det är en viktig skillnad och skillnaden mellan en autokrati och ett folkstyre. Polisen säger ofta, ”vi gör bara vårt jobb” när vi övervakar, kontrollerar och genomför makthavarnas beslut, oavsett om de makthavarna är valda eller inte. Tjänstemän väljs ju inte, men är makthavare. I juridiken kallas det ”Nürnberg försvaret” därför att det var det försvaret nazi tysklands krigsförbrytare anförde som försvar. Om polisen i dagens Sverige tjänar makthavarna eller allmänheten sätter jag ett frågetecken för, men Kina har definitivt lärt sig läxan.