När poliser ljuger

De 22 juni gick polistalesmän ut med nyheten att en ung man skulle ha skjutit mot poliser i Stockholmsförorten Bagarmossen. Poliser skulle ha svarat med att skjuta ihjäl honom. Så långt inte mycket att säga om. Skjuter man mot poliser så riskerar man att bli allvarligt skottskadad eller till och med dödad. Problemet i det här fallet var dock att polismyndighetens version av vad som hänt var en lögn.

”Mannen avvek i en bil som en polispatrull får syn på och stoppar. Föraren kliver ur och skjuter mot patrullen, som besvarar elden. Gärningsmannen är skjuten”, framförde Stockholmspolisen till TT den 22 juni.

   Man klargjorde också att det var fyra skotthål i polisbilens vindruta och att mannen därmed var misstänkt för mordförsök.

   Men – den dödade mannens mamma hade kommit över en polisrapport om vad som hade hänt, genom att den hade skickats till hennes döda sons adress. Där framgick att hennes son inte hade skjutit ett enda skott, medan en av poliserna hade skjutit fyra skott inifrån en polisbil genom polisbilens framruta. Varav ett skott träffade mannens huvud.

   Det här gick mamman ut med till olika medier, efter några veckor, vilket resulterade i att polisen nu, en månad senare, tillstår att mannen inte hade skjutit mot poliserna.

   På bilderna från platsen där mannen sköts, som har tagits några minuter senare, kan man se ett antal polisbilar som kommit till platsen med minst ett tiotal poliser.

   Tre poliser, de tre som satt i bilen, vet att kulhålen i polisbilens vindruta kommit inifrån polisbilen. Rimligen får flera poliser på platsen reda på det. Om inte annat lär de kunna förstå det genom att se var glassplittren har hamnat.

   När polisens tekniker tar hand om polisbilen, inser de naturligtvis snabbt samma sak. Rimligen når den här informationen befäl och polischefer inom de närmaste dagarna. Troligen redan inom några timmar efter händelsen.

   Minst en åklagare får reda på det inom maximalt några dagar. Åklagaren ifråga pratar naturligtvis om det som hänt med sina åklagarkollegor och informerar sin närmaste chef. Men – det tar alltså en hel månad innan man tillstår att det som från början framfördes var felaktigt.

Varför tog det så lång tid?

Vad hände under den här månaden?

Vad pratade poliser och åklagare om?

Vad funderade man på under den här månaden?

   Att man inte snabbt gick ut och korrigerade uttalandet om att den här mannen skulle ha skjutit mot poliserna, framstår som minst sagt underligt. Man behöver inte vara speciellt konspiratorisk för att kanske misstänka att polisen hade vidhållit sin första version, om inte den dödade mannens mamma hade kommit över polisrapporten.

   När det så småningom kommer en utredning om den här händelsen, hur trovärdig kan den bli med tanke på de olika turerna? Kommer man att hävda att mannen hade en pistol och siktade mot poliserna, trots att det tydligen finns vittnen som har sett mannen sträcka upp sina händer? Eller hur ska man ta sig ur det här?

   För att man försöker ta sig ur det, kan man vara helt säker på. Jag har läst sådana här utredningar där man till exempel har låtit bli att förhöra centrala vittnen.

   Drygt 99 procent av alla anmälningar mot poliser, resulterar inte i några som helst konsekvenser. Naturligtvis finns det en del anmälningar som handlar om rent nonsens, eftersom poliser har rätt att göra en hel del som inte alltid känns så värst behagligt för vissa medborgare. Därtill direkt falska anmälningar där polisen ifråga är helt oskyldig.

   Men tillåt mig tvivla på att sådana anmälningar utgör drygt 99 procent av anmälningarna. Vi får tids nog se vad den här dödskjutningen resulterar i.

   Det är hög tid att vi, som i många andra länder, har en helt fristående enhet som utreder anmälningar mot poliser. En enhet som varken är underställd åklagarmyndigheten eller polisväsendet, utan utses direkt av regeringen.

   Polischefer brukar framföra att visst finns det en del rötägg inom polisen men att de flesta poliser gör sitt jobb. Må så vara. Men om inte rötäggen rensas ut, utan man tvärtom gör vad man kan för att försvara deras agerande, så inställer sig frågan om rötäggen är så värst få?

   Om vi använder ett annat begrepp än rötägg, något i stil med ”poliser som är olämpliga för att få bära skjutvapen på allmän plats i fredstid”, så handlar det sannolikt om alltför många. Troligen flera hundra. Dessa poliser får gång på gång bekräftat att de inte behöver oroa sig för att skjuta mot medborgare, för har det blivit fel så kan det ordnas upp i efterhand.

   År 2013 sköt polisen verkanseld 13 gånger mot personer eller mot bilar som det fanns personer i. Året därpå, 2014, sköt man verkanseld vid 25 tillfällen. Under 2000-talet har antalet personer per år som poliser skjuter ihjäl ökat, samtidigt som antalet mord och dråp har minskat i Sverige.

   Det här slår tillbaka mot de poliser som blivit anmälda för något som de varit oskyldiga till. De kan bevisligen ha befunnit sig på en helt annan plats eller liknade. Eller inte ens varit i tjänst. När sådana utredningar läggs ned, kan det uppfattas av allt för många som att, ”ja, det vet man ju att poliser alltid kommer undan”.

   Risken är att det blir värre än så framöver. Allt fler kriminella har skjutvapen. Börjar de bli övertygade om att risken är stor att de skjuts ihjäl när polisen stoppar dem, kan vi få en utveckling i Sverige som liknar vissa andra länder. En väldigt skrämmande utveckling.

   Men – mitt i alltihop det här finns det positiva tecken. Jag kan inte för mitt liv tänka mig att någon av misstag skickat den där polisrapporten till den dödade mannen. Även om man är stressad och rent korkad så kan man rimligen inte komma på tanken att en som är död ska få en kopia så att han kan få läsa den.

   Det måste rimligen handla om att någon inne i Stockholms stora polishus, inte ställde upp på lögnen man gick ut med från början. En vars personliga rättspatos resulterade i att han eller hon bestämde sig för att göra något åt det hela. Och som naturligtvis insåg att brevet med polisrapporten skulle bli läst av någon närstående till den dödade mannen.

   Jag har själv under de dryga 30 år jag arbetat med rättsfrågor varit med om det här vid några tillfällen. På olika vägar har sekretessbelagda handlingar nått mig. Vid ett tillfälle var det en hel pärm med hemligstämplat material.

   Jag har aldrig betalat någon för det här. De flesta gånger har jag inte ens vetat vem det kommit ifrån – bara att det måste vara från någon inom polisväsendet.

   Varje gång har det uppenbarligen handlat om att någon vill att oegentligheter och rena lagbrott av olika slag inom polisen ska komma ut. Någon som tyckt att nu får det vara nog. Någon som vet att det inte går att ta itu med det hela genom att ta upp det med befäl och chefer. Någon vars personliga rättspatos vägt tyngre än den ofta rent sjukligt kollegiala lojaliteten inom polisen.

   Vi kan inte ha den ordningen att svensk polis gör sig till åklagare, domare och bödel på plats, om de inte är utsatta för en uppenbart livsfarlig situation. Nu skjuter svensk polis allt oftare i situationer där man tidigare inte sköt – och allt fler medborgare skjuts ihjäl. När ska justitie-departementet reagera? När ska högsta polisledningen reagera? Hur långt ska det här skjutandet få fortgå?

   Min erfarenhet är att de flesta poliser gör ett bra jobb, ett jobb inom lagens råmärken, så att vi andra medborgare kan sova lugnare om nätterna. Och så måste det vara. Men en sådan här historia med den skjutne mannen i Bagarmossen, där en ren lögn inte korrigeras under en hel månad trots att ett stort antal poliser, deras chefer och ett antal åklagare har vetat vad som egentligen har hänt – det får bara inte ske. Det är dags för höga vederbörande att inse att svensk polis står och faller med medborgarnas förtroende för polisväsendet.

 

Börje Carlsson har skrivit en artikel om samma fall, som går att ta del av här: Tänk att det kan bli så fel

 

Dick Sundevall är Para§rafs chefredaktör men hans krönikor och debattartiklar är inga ledare, utan högst privata tankar och funderingar.

I drygt 30 år har han arbetat med rätts- och kriminalfrågor. Det har blivit många tv-program och dokumentärfilmer. Åtta böcker, senast Det farliga Sverige, och några tusen artiklar genom åren.

Dick är mångfalt prisbelönt som journalist och författare med utmärkelsen Guldspaden och annat. Mest stolt är han över Ordfronts Demokratipris, ”för då väljs man ut bland hela befolkningen”.
På frågan om vad han tycker är det bästa han har gjort, svarar han:
– Mina tre barn.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Framöver är det bara prenumeranterna som kommer åt att läsa samtliga artiklar.

I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.