Dick Sundevall

Jag hade fel – det var ännu värre

Beslut från olika myndigheter som inte klargör på vilka grunder beslutet har fattats, är ett otyg. Ricard Nilsson redogjorde för ett sånt fall i sin krönika i måndags. Tyvärr var det inte en engångsföreteelse. Ett beslut som inte motiveras klart och tydligt, är i princip omöjligt att överklaga. Det ger utrymme för godtycklighet och är därmed inte värdigt en rättsstat. Och detta godtycke präglar svensk kriminalvård ända upp till Justitiedepartementet och regeringen.

   För en tid sedan kontaktade jag Justitieombudsmannen (JO). Jag hade fått uppfattningen att det var väldigt ofta som Kriminalvården fick kritik eller till och med ”allvarlig kritik” av JO.

   Kunde det till och med handla om att Kriminalvården får kritik av JO en gång i veckan i genomsnitt? tänkte jag. Alltså drygt 50 gånger varje år?

   Jag hade fel. Efter att ha gått igenom statistiken för hela 2000-talet visade det sig att JO hade kritiserat Kriminalvården i genomsnitt två gånger i veckan!

   Så såg det ut, vecka efter vecka, månad efter månad och år efter år – under dessa drygt 15 år. Inte sällan handlade det om att JO riktade ”allvarlig kritik” mot än det ena och än det andra. Ingen annan myndighet i Sverige kommer ens i närheten av så mycket kritik från JO.

   Det är att observera att när JO har riktat kritik mot något inom Kriminalvården, så måste JO ha mer att gå på än ord mot ord från en intagen och en anställd. När det bara handlar om att en fånge påstått något och det inte går att belägga, så får det hela läggas till handlingarna. Så i samtliga fall där JO riktat kritik mot Kriminalvården har alltså en JO-anmälan gått att belägga – föra i bevis.

   Oftast handlar det om vad enskilda tjänstemän hade gjort eller låtit bli att göra. Men inte sällan har felen gjorts högre upp i beslutskedjan, hos anstaltschefer eller regionledningar etcetera.

   Sammanfattningen av min genomgång kan beskrivas med ett enda ord: Godtycklighet.

   Man gör lite som man vill inom Kriminalvården. Naturligtvis är det inte så med samtliga anställda – men alltför många. Det finns helt enkelt en sådan kultur inom svensk kriminalvård. Det sitter i väggarna.

   Om du är misstänkt för ett grövre brott och blir häktad, så har du därmed kringskurna rättigheter. Du har inte längre samtliga de rättigheter som medborgare har i en demokratisk stat. Men du har fortfarande rättigheter. Du är inte fullkomligt rättslös. Detsamma gäller om du är dömd och sitter i fängelse.

   Och samtliga anställda, från Generaldirektören högst upp ner till tillfälligt anställda längst ned, ska verka för att de intagna om möjligt kommer ut en dag och blir hederliga medborgare. Ett av Kriminalvårdens ledord, eller om man så vill floskler, är därmed ”bättre ut”.

   Det finns olika meningar om fängelsestraff överhuvudtaget tjänar något vettigt syfte, men tanken är att det ska fungera som en normmarkering. En markering om att vid si och så kraftig hänsynslöshet mot dina medmänniskor så tar vi bort dig från gator och torg under en tid. Alltså detsamma som gäller när en ishockeyspelare blir utvisad på två minuter eller avstängd från hela matchen.

   Nu är det väl ingen som tror att någon blir en bättre ishockeyspelare när han eller hon sitter utvisad. Men möjligen inser hans lagkamrater att den här domaren inte accepterar vad som helst och rättar in sig efter det. När det handlar om grövre brottslighet benämns det här med ordet allmänpreventivt. Vi som inte har dömts ska påminnas om att mord är värre än stöld etcetera. Om vi behöver påminnas om det kan naturligtvis diskuteras. Men det är alltså tanken. Att man inte får kränka andra hur som helst och påstå vad som helst om andra namngivna personer på nätet – tycks dock alltför många inte ha fattat.

   Ett fängelsestraff ska också – om möjligt – leda till att du har lärt dig en läxa och kommer ut som en hederligt arbetade människa. Det där fungerar lite si och så. Återfallen är alltför många. Inte sällan i form av betydligt grövre brott än vad personerna ifråga dömts för tidigare.

   De som begår så grova brott att de blir inlåsta i ett fängelse har ofta levt i en minst sagt rörig tillvaro. Natt görs till dag. Uppenbarligen har inte lagboken varit deras regelverk och något annat regelverk värt namnet har de knappast haft att leva efter.

   Vad fängelsedömda personer definitivt inte är i behov av när samhället sätter in åtgärder mot dem – är just orättvis godtycklighet. De behöver tvärtom veta vad som gäller. De behöver omges av klara och tydliga konsekvenser. Det här eller det där leder till förutsebara konsekvenser. Alltså den direkta motsatsen till godtycklighet.

   Den här orättvisa godtyckligheten resulterar i att en del som muckar från fängelsestraff är knäckta och förr eller senare hamnar på en parkbänk. Andra muckar som hatiska krutdurkar och lämnar snart nya brottsoffer efter sig.

   Går det att ändra på det här? Det är ytterst tveksamt. Tydligen går det inte via JO, eftersom JO har riktat kritik eller allvarlig kritik mot Kriminalvården tiotusentals gånger utan synbart resultat.

   Om det bara handlade om enstaka anställda nere på markplanet som gör fel då och då, vore det kanske möjligt att få till en ändring. Men så är inte fallet. Godtycket fortsätter hela vägen upp till Kriminalvårdens högsta ledning. Och – den återfinns även i Justitiedepartementet.

   I detta departement huserar den så kallade nåde-enheten. Där kan en dömd fånge söka nåd. För att få nåd, i form av ett avkortat fängelsestraff eller förändring till frivård, måste det ha tillkommit något som inte hade att göra med den dom som en domstol en gång i tiden utdömde. Regeringen som slutgiltigt tar ställning till nådeärenden får inte ändra på en dom.

   Den som kan få nåd kan till exempel ha drabbats av en dödlig sjukdom under tiden i fängelse. Kan vara döende i cancer eller liknande och kan då kanske få tillbringa sin sista tid i livet med sina nära och kära –­ utanför murarna.

   Det här är inget unikt för Sverige. En human demokratisk rättsstat har oftast den här ordningen.

   Men i Sverige motiveras aldrig ett avslag på en nådeansökan. Den som sökt nåd får bara reda på att han eller hon inte fått nåd. Punkt och slut. Någon möjlighet att själv, eller med hjälp av en advokat, argumentera i saken finns därmed inte.

   Ett nådeärendes gång, ser ut så här: Någon skickar in en nådeansökan. Nåde-enheten på Justitiedepartementet bereder ärendet. Någon i departementet kanske därefter ser över det innan det går vidare till inrikesministern. Till slut fattas beslutet formellt av regeringen.

   Om det blir avslag, vilket det nästan alltid blir, sitter sedan den dömde där och stirrar på ordet avslag. Och har ingen aning om varför det blev ett avslag, eftersom det inte motiveras.

   I januari i år skrev Para§rafs researchchef Nina Silventoinen en artikel om hur det går till när någon söker nåd. Förklaringen hon fick till att man inte motiverar dessa beslut var följande:

”Regeringens möjlighet att bevilja nåd styrs inte av några regler på detaljnivå, utan regeringen gör en fri bedömning av alla omständigheter som är aktuella i det enskilda ärendet. Eftersom det inte finns några regler som styr när nåd kan eller bör beviljas  är det naturligt att besluten inte motiveras”.

   Läs gärna ovanstående förklaring en gång till. Det kan sammanfattas kort och koncist i orden: Vi kan förbehålla oss rätten att vara precis så godtyckliga vi vill och därmed motiveras inte avslagen.

   Vad som utmärkt 2000-talet i Sverige är allt hårdare och längre straff. Vid snart sagt varje problem som framkommer numer, och som berör kriminal- och rättssektorn, framträder justitieminister och talar om hårdare tag och längre straff.

   Vad den här inställningen har resulterat när det gäller nådeärenden, och där alltså regeringen kan vara hur godtycklig som helst – är följande:

   År 2000 inkom 677 ansökningar om nåd till Justitiedepartementet. Av dessa beviljades helt eller delvis 53 stycken.

   Fem år senare, år 2005, inkom 509 ansökningar varav 35 beviljades helt eller delvis.

   Ytterligare fem år senare, 2010, inkom 323 ansökningar varav 6 beviljades helt eller delvis.

   Och de senaste åren har det inkommit cirka 200 ansökningar varje år, varav 3 har beviljades helt eller delvis.

   Varför det inkommit allt färre ansökningar är begripligt. De flesta inser att det inte längre är någon idé att söka nåd. Om inte annat kanske deras advokat har klargjort det. Men varför det idag är så ytterst få ansökningar som beviljas – det får varken vi eller de som ansökt någonsin veta. Att det i största allmänhet handlar om ett samhällsklimat där mänsklig humanism allt mer ersätts av dess motsats, brist på empati, allt mer förakt och till och med hat, torde dock vara klart för varje tänkande person.

  Godtyckligheten, och möjligheterna till denna orättvisa godtycklighet, präglar alltså svensk kriminalvård från anställda längst nere på golvet, upp genom anstaltsledningar, regionledningar, högsta ledningen för Kriminalvården och ända upp till Justitiedepartementet och regeringen. Att JO riktat kritik mot den här godtyckligheten i genomsnitt två gånger i veckan under hela 2000-talet – alltså betydligt mer än tusen gånger – det tycks ingen berörd bry sig det minsta om.

 

   Dick Sundevall är Para§rafs chefredaktör men hans krönikor och debattartiklar är inga ledare, utan högst privata tankar och funderingar.

I närmare 40 år har han arbetat med rätts- och kriminalfrågor. Det har blivit många tv-program och dokumentärfilmer. Åtta böcker, senast Det farliga Sverige, och flera tusen artiklar genom åren.

Dick är mångfalt prisbelönt som journalist och författare med utmärkelsen Guldspaden och annat. Mest stolt är han över Ordfronts Demokratipris, ”för då väljs man ut bland hela befolkningen”.
På frågan om vad han tycker är det bästa han har gjort, svarar han:
– Mina tre barn.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje onsdag och lördag förmiddag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.