Går den där polisen fortfarande omkring beväpnad?

Det har nu gått drygt fem månader sedan en obeväpnad pappa sköts ihjäl av polisen i Stockholmsförorten Bagarmossen. Polisen gick ut till medierna med att mannen hade skjutit mot poliser och var misstänkt för mordförsök. Men det framkom att mannen inte hade varit beväpnad, utan att det var en polis som hade skjutit samtliga skott. Men än idag är inte händelsen utredd.

   Den 22 juni i år gick polistalesmän ut med nyheten att en man skulle ha skjutit mot poliser i Stockholmsförorten Bagarmossen. Poliser skulle ha svarat med att skjuta ihjäl honom. Så långt inte mycket att säga om. Skjuter man mot poliser så riskerar man att bli allvarligt skottskadad eller till och med dödad. Problemet i det här fallet var dock att polismyndighetens version av vad som hänt var en lögn.

   Följande gick polisen ut med den 22 juni till TT:

”Mannen avvek i en bil som en polispatrull får syn på och stoppar. Föraren kliver ur och skjuter mot patrullen, som besvarar elden. Gärningsmannen är skjuten”.

   Man klargjorde också att det var fyra skotthål i polisbilens vindruta och att mannen därmed var misstänkt för mordförsök.

   Men – den dödade mannens mamma kom en tid efteråt över en polisrapport om vad som hade hänt, genom att den hade skickats till hennes döda sons adress. Där framgick att hennes son inte hade skjutit ett enda skott, medan en av poliserna hade skjutit fyra skott inifrån en polisbil genom polisbilens framruta. Varav ett skott träffade mannens huvud.

   Jag kan inte för mitt liv tänka mig att någon av misstag skickat den där polisrapporten till den dödade mannen. Även om man är stressad och rent korkad så kan man rimligen inte komma på tanken att en som är död ska få en intern kopia av en polisrapport så att han kan få läsa den.

   Det måste rimligen handla om att någon inne i Stockholms stora polishus, inte ställde upp på lögnen man gick ut med från början. En vars personliga rättspatos resulterade i att han eller hon bestämde sig för att göra något åt det hela. Och som naturligtvis insåg att brevet med polisrapporten skulle bli läst av någon närstående till den dödade mannen.

   Det här gick mamman ut med till olika medier, vilket resulterade i att polisen en månad efter händelsen tillstod att mannen inte hade skjutit mot poliserna. Därmed borde det mesta vara klarlagt. De grundläggande frågorna om var, när och hur hade blivit besvarade.

   Men hos polisen fortsatte man utredningen om den här mannens ”mordförsök”. Det görs bland annat en husrannsakan hemma hos honom. Efter flera påstötningar från mannens mamma läggs så till slut den utredningen ner. Det har då gått flera månader sedan hennes son sköts ihjäl.

   Idag, drygt fem månader efter händelsen, pågår fortfarande utredningen avseende hur den här mannen sköts ihjäl. Varför? Det hela är ju klarlagt. En polis har skjutit ihjäl en obeväpnad man. Polisen har skjutit fyra skott genom vindrutan på polisbilen varav ett har träffat mannen i huvudet och dödat honom.

   Dramatiska händelser med inslag av grovt våld kan ibland vara nog så komplicerade att utreda för polisen. Grundläggande frågor om var, när och hur kan ta både månader och år att klara ut. Vissa sådana brott klaras aldrig ut. Men den här händelsen är allt annat än komplicerad. Bortsett från att polisen gick ut med en lögn de första dagarna, visste man det mesta om fallet redan efter något dygn.

   Tre poliser, de tre som satt i bilen, vet direkt att kulhålen i polisbilens vindruta kommit inifrån polisbilen. Rimligen får flera poliser som snabbt kom till platsen reda på det. Om inte annat lär de kunna förstå det genom att se var glassplittren har hamnat.

   När polisens tekniker tar hand om polisbilen, inser de naturligtvis snabbt samma sak. Rimligen når den här informationen befäl och polischefer inom de närmaste dagarna. Troligen redan inom några timmar efter händelsen.

   Minst en åklagare får reda på det inom maximalt några dagar. Åklagaren ifråga pratar naturligtvis om det som hänt med sina åklagarkollegor och informerar sin närmaste chef. Men – det tar alltså en hel månad, efter påtryckningar, innan man tillstår att det som från början framfördes var felaktigt.

Varför tog det så lång tid?

Vad hände under den här månaden?

Vad pratade poliser och åklagare om?

Vad funderade man på under den här månaden?

Varför pågick utredningen mot den dödande mannen där han misstänktes för mordförsök i flera månader?

Och – varför har man fortfarande inte åtalat den polis som sköt?

   Drygt 99 procent av anmälningar mot poliser resulterar inte i några som helst konsekvenser. Dessa anmälningar handhas av polisens internutredningar och av en speciell åklagarkammare, internt benämnd ”Nedläggningsenheten”.

   Naturligtvis är det en del anmälningar som ska läggas ner. Anmälningar där polisen ifråga uppenbart är oskyldig eller har gjort något som poliser har rätt att göra. Det är kanske till och med en stor del av anmälningarna som är av det slaget. Men tillåt mig tvivla på att det är 99 procent av anmälningarna. Att det finns rötägg inom polis är inte direkt någon hemlighet.

   Vad såväl högsta polisledningen som justitiedepartementet inte tycks begripa är att det här slår hårt mot de poliser som faktiskt blir felaktigt anmälda. För när de frias från misstankar är det mer än en medborgare som tänker, och kanske även säger att, ”det vet man ju att poliser får göra som de vill utan att det blir några konsekvenser.” I värsta fall hängs dessa poliser ut på nätet som skyldiga. Jag känner personligen några poliser som har råkat ut för det här och vet hur plågade de varit av det i flera år efteråt.

   Om vi använder ett annat begrepp än rötägg, kanske ”poliser som är olämpliga för att få bära skjutvapen på allmän plats i fredstid”, så handlar det sannolikt om alltför många. Kanske flera hundra. Dessa poliser får gång på gång bekräftat att de inte behöver oroa sig för att skjuta mot medborgare, för har det blivit fel så kan det ordnas upp i efterhand. Och därmed skjuter svensk polis betydligt mer än till exempel norsk och engelsk polis.

   Sverige behöver en helt fristående enhet som utreder anmälningar mot poliser. En enhet som inte lägger fingrarna emellan. Som ser till att poliser får ta konsekvenserna av vad de gör när de bryter mot lagar och bestämmelser. Och i de grövsta fallen blir avskedade och kanske dömda till kortare eller längre fängelsestraff.

   I en sådan enhet ska inte poliser och åklagare vara underställda polis- eller åklagarväsendet, utan utsedda direkt av regeringen och därmed vara helt fristående. Det skulle inte vara någon konstig ordning. En gång i tiden utsåg regeringen tio så kallade statsåklagare, av just det skälet.

   Jag begär inte att man under polisutbildningen ska hitta alla blivande rötägg, som inte är lämpade för att få den makt som en polisman har. Naturligtvis slinker några sådana igenom. Men jag begär att man ska vidta nödvändiga åtgärder när man tids nog upptäcker dem. Och inte minst begär jag att utredningar mot poliser ska gå till på samma sätt som de gör när vi andra medborgare blir misstänkta för lagbrott.

   Det vi vet idag om dödsskjutningen i Bagarmossen är att den här pappan inte hade något skjutvapen och alltså inte riktat något skjutvapen mot några poliser och än mindre skjutit mot några poliser. Vi vet också att det har framträtt vittnen som såg händelsen och som framfört att den här obeväpnade mannen hade händerna uppsträckta när han sköts ihjäl.

   Vad utredningen mot den polis som sköt kommer fram till en dag, vet vi dock inte. Det kan tyckas självklart att han ska åtalas och avskedas men jag är inte så säker på det. Har läst alldeles för många underliga internutredningar där till exempel centrala vittnen inte har hörts, för att känna mig säker på någonting.

   Men jag är säker på att om en vanlig medborgare hade skjutit ihjäl en annan människa på allmän plats och omständigheterna varit så glasklara som i det här fallet, så hade fallet varit utrett för länge sedan. Under utredningstiden hade gärningsmannen suttit inlåst i ett häkte. Och vid det här laget hade han sannolikt hunnit bli dömd för mord i såväl tingsrätt som hovrätt.

   Vad som har hänt under de här fem månaderna med polisen som sköt ihjäl den här pappan – vet vi dock inte. Har han blivit suspenderad i avvaktan på att utredningen ska bli klar? Eller är han omplacerad till inre tjänst? Eller är han fortfarande i tjänst ute bland allmänheten – beväpnad med en skarpladdad pistol?

 

Tillägg den 22 december 2016:

Idag har utredningen lagts ned. Har därför följt upp den här artikeln med en som kan läsas här.

 

   Dick Sundevall är Para§rafs chefredaktör men hans krönikor och debattartiklar är inga ledare, utan högst privata tankar och funderingar.

I närmare 40 år har han arbetat med rätts- och kriminalfrågor. Det har blivit många tv-program och dokumentärfilmer. Åtta böcker, senast Det farliga Sverige, och flera tusen artiklar genom åren.

Dick är mångfalt prisbelönt som journalist och författare med utmärkelsen Guldspaden och annat. Mest stolt är han över Ordfronts Demokratipris, ”för då väljs man ut bland hela befolkningen”.
På frågan om vad han tycker är det bästa han har gjort, svarar han:
– Mina tre barn.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Framöver är det bara prenumeranterna som kommer åt att läsa samtliga artiklar.

I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.
  • Håkan Halvardsson

    Jag kan inte förstå vad problemet är. Det är ju bara att fatta ett beslut om åtal. Därefter är det upp till domstolen att fria eller fälla. Ett mycket märkligt ärende som solkar ner hela poliskåren.

  • Simon

    Hej Dick, har du sett filmen från händelsen? Har du några nya tankar och reflektioner att dela med dig av?
    // Simon