Dick Sundevall

Bitterheten, hatet och fanatismen kan bemötas

Det som driver en person att med en lastbil meja ner och mörda vuxna och barn, är rimligen hat, bitterhet och fanatism. Mot det har svenskar och invandrare ställt upp och solidariskt hjälpt varandra. Därmed har man visat att terrorismen aldrig kan segra. Men hatet, bitterheten och fanatism måste bekämpas, antingen det tar sig uttryck i det fruktansvärda vi nu fått uppleva – eller om det handlar om bittra hatiska rasister som med våld angriper fredliga möten, tänder eld på flyktingmottagningar eller skjuter ihjäl invandrare.

   Det finns mycket att glädjas åt mitt i det fruktansvärda som hänt. Uppslutningen och solidariteten från enskilda människor har varit fantastisk efter terrordådet. Och Sverige har fungerat som landet ska göra när något drastiskt inträffar. Till och med svensk polis har gjort väldigt bra ifrån sig.

   En manifestation i Stockholm som anordnats av två invandrare samlade tiotusentals personer. Människor som visade att de ställer upp för demokratin, solidariteten och kärleken. Alltså den direkta motsatsen till hat, bitterhet och fanatism.

   Det gläder mig också att vår statsminister äntligen framstod som en statsman. Att se honom promenera omkring bland folk i anslutning till platsen för terroristattentatet, stanna och hälsa och byta några ord här och där var viktigt. Därmed visade han att vi inte ska låta oss skrämmas. Inte vara rädda. Inte låta terrorn vinna. Inte minst var det viktigt att han i det här skedet vänligt leende pratade med personer som inte hade ett skandinaviskt utseende. Bland många andra har han fått beröm för sitt agerande av Carl Bildt.

   Men mitt i den här uppslutningen runt vårt land, demokratin och allt vad vi i övrigt står för, har de rasistiska trollen visat sina fula trynen. På olika sajter hetsar de, utifrån vad som hänt, mot invandrare i allmänhet och muslimer i synnerhet. I min mejlbox har det också ramlat in diverse skit från såväl rasistiska som smygrasistiska troll.

   Det här är människor som inte deltar i uppslutningen mot hatet och för demokratin och solidariteten. Som inte tillsammans med oss andra sörjer de döda och känner med de skadade och deras anhöriga. Utan istället spyr ut sitt hat, sin bitterhet och sin fanatiska rasism över landets invandrare. Genom att hjälpa till att underblåsa rädsla och hat går man den här terroristens ärenden.

   Om bitterheten, hatet och fanatismen beror på religiös eller politisk extremism, kan vara detsamma. Den måste bemötas. Måste bekämpas.

   Den här gången var det en invandrad extremist som dödade människor. Andra gånger har det varit svenska extremister i form av rasister som skjutit ihjäl invandrare. Vad gäller religiös extremism så var morden i fredags det värsta i vårt land i modern tid. Före det så var det mordet och mordförsöket, och sannolikt ett mord till, i Knutby – som utfördes av svenska kristna fanatiker.

   Nu kan vi förvänta oss rop på mer kameraövervakning och mer massövervakning av oss medborgare. I en ledare i Expressen skrev Anna Dahlberg i lördags hånfullt om att ”Säkerhet är viktigare än integritetsvurm”. Vi vet att justitieministern inte är främmande för åtgärder som går ut över vanliga hederliga medborgares integritet. Blir det resultatet av det som nu har hänt, har terrorismen vunnit en delseger.

   Vi kommer aldrig att kunna hindra någon hatisk bitter fanatisk galning att köra in i en folkmassa med en bil. Oavsett vilket motiv han har. När det görs är det för sent. Ska vi kunna förhindra något sådant i framtiden måste vi göra det innan personen ifråga har blivit en bitter hatisk fanatisk person. Vägen dit går via utbildning. Inte minst utbildning i vad demokratiska principer står för – och alla människors lika värde. Om det ändå inte lyckas, finns det sjukhus där människor som av sitt hat, bitterhet och fanatism blivit så mentalt sjuka att de planerar något i stil med vad som hände i fredags kan placeras – alltså mentalsjukhus.

   För de som nu ropar på mer massövervakning tycks det viktiga vara att få tag på och straffa den som utför något så här fruktansvärt. Visst måste de gripas och låsas in men för mig, och sannolikt en väldigt stor majoritet av befolkningen, är det rimligen viktigare att vi gör vad vi kan för att om möjligt förhindra att det händer igen.

 

   Dick Sundevall är Para§rafs chefredaktör men hans krönikor och debattartiklar är inga ledare, utan högst privata tankar och funderingar.

I närmare 40 år har han arbetat med rätts- och kriminalfrågor. Det har blivit många tv-program och dokumentärfilmer. Åtta böcker, senast Det farliga Sverige, och många tusen artiklar genom åren.

Dick är mångfalt prisbelönt som journalist och författare med utmärkelsen Guldspaden och annat. Mest stolt är han över Ordfronts Demokratipris, ”för då väljs man ut bland hela befolkningen”.
På frågan om vad han tycker är det bästa han har gjort, svarar han:
– Mina tre barn.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje onsdag och lördag förmiddag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.