Vi måste sluta vara de rädda människornas betjänter

Det finns någon slags dumliberal åsikt som ofta framförs. Den går ut på att rasistiska galningars åsikter måste bemötas med förståelse och att de pekar på något viktigt även om de kanske i sak har fel. Tanken är vacker men den spårar lätt ur. När någon har fel så har de fel och vi kan inte lära oss någonting av dem.

   Alltför ofta kan man läsa eller höra något i stil med:

Invandringspolitiken har lett till att sjukvården är ett inferno, att skolan är kaos och att pensionärerna lever på svältgränsen och måste panta burkar för att ha råd att leva. Det går inte ens att gå ut på stan av rädsla för att bli nedslagen eller våldtagen.

   Det finns människor som tycker att den här beskrivningen av vårt land känns rimlig, men istället för att emigrera till ett land som inte tar emot invandrare (vilket ju hade varit deras drömland) så kämpar de för alla oss ”helsvenskar” på internet. Kampen förs genom att sprida främlingsfientliga länkar, texter och bilder som visar hur hemskt vårt land är. Idén tycks vara att visa sin kärlek till Sverige genom att hata Sverige. Ni vet lite som en hustrumisshandlare tänker.

   Jag skrev en krönika på Paragraf som har delats 11 000 gånger och alltså rimligen haft minst 11 000 läsare. Där erbjöd jag tjugo spänn för varje skärmdump på ett positivt inlägg i den rasistiska Facebookgruppen Stå upp för Peter Springare (som nu har bytt namn till Stå upp för Sverige). Jag var beredd på att behöva försätta mig själv i personlig konkurs eftersom gruppen just då hade 200 000 medlemmar men det kom inte ett endaste mejl. Eller, jo det kom en massa arga mejl, men ingen kunde skicka någon bild föreställande ett enda positivt ord om Sverige. De säger sig alltså älska vårt land men kan alltså inte visa sin kärlek till Sverige ens när man betalar för det.

   När vi väl har fått stopp på invandringen kommer allt ändå, som dessa människor ser det, att bli bra igen. Då kommer alla undernärda åldringar på äldreboenden plötsligt att börja äta ordentligt igen eftersom undersköterskorna (som vi i och för sig kommer att få akut brist på i och med att väldigt många har annan bakgrund än svensk) på något magiskt sätt får den tid för sitt omsorgsarbete som tidigare saknats. Skolresultaten kommer att skjuta i höjden, våldtäkterna kommer att försvinna och sjukhusköerna kommer att vara ett minne blott. Men just nu är allt ett stort kaos.

   Vi är många som tycker att logiken i deras resonemang är obegriplig och det är lätt att skratta åt alla rasistiska och främlingsfientliga inlägg som knackas fram på ett språk som vid första anblicken kan få en att tro att det är skribenten själv som är nyanländ och inte dem han pratar om.

   Statistiken ger dem heller inget stöd för idéer om samhällsförfall. Den säger att brottsligheten procentuellt sett inte har ökat de senaste tio åren trots att andelen invandrare i Sverige har ökat. Vissa typer av brott har minskat och andra har ökat, men helhetsbilden visar på ett alltjämt stabilt och lugnt Sverige.

   Vi har alltså statistik som säger att det inte finns någon större anledning att vara rädd i Sverige idag än tidigare, statistik som säger att det går fantastiskt bra för ekonomin, att förtroendet för sjukvården är högt och i kontrast till det så har vi grupper av människor som upplever det som att de flesta svenskar lever i en svältdrabbad krigszon.

   I spänningsfältet mellan den mätbara sanningen och individers upplevelse av motsatsen uppstår och befinner sig den politiska debatten idag. Och inte på så sätt att man funderar över hur resurser fördelas och varför vissa människor lever i fattigdom om det nu går så bra för Sverige eller varför vissa områden av vårt land offras för att andra områden ska få blomstra. Istället ifrågasätter man statistiken.

   Politiker tar inte tillräckligt ofta kampen mot dumheten utan tävlar istället om att säga att man måste ta människors rädslor på allvar. Jag håller med om att vi måste bekämpa snedfördelningar och de krafter som leder till att människor har skrämts upp, men jag tycker att människor framförallt måste ta statistik på allvar. Om statistiken säger att vi har precis lika lite anledning att vara rädda idag som vi hade för tio år sedan så kanske vi i första hand måste göra upp med våra känslor.

   Om ett barn har sett en skräckfilm och blivit skrämd så tar inte föräldern barnets rädsla bäst på allvar genom att bekräfta barnets teori om att det ligger ett monster där, men att barnet ändå kommer att skyddas. Föräldern tar barnets rädsla bäst på allvar genom att lyssna, trösta och berätta för barnet att det har fel. Det finns inga monster och därför kommer inget monster att äta upp dig.

   Man hör ofta människor säga att det är farligt när debatten blir polariserad, att vi måste börja lyssna på varandra och respektera varandras åsikter, att ingen tjänar på pajkastning. Det är rimligt att respektera avvikande åsikter men ibland måste man också sätta ner foten och säga som det är. Ingen tjänar på en samhällsdebatt där man av hänsyn låtsas som att känslomässigt tyckande är lika rätt som vetenskaplig mätbar fakta:

– Jaha du säger att jorden är platt. Berätta mer om hur du tänker. Kanske kan vi som tror att jorden är rund lära något av er och ni något av oss.

   Tyvärr gör politiker, ledarskribenter och diverse proffs- och amatörtyckare allt för ofta precis så här. De tävlar om vem som är bäst på att ta människors rädslor på allvar genom att till exempel vara den som kan gå längst i strävan att göra Sverige till en polisstat eller genom att visa på hårdast tag mot till exempel religiösa friskolor och papperslösa. Vi har blivit de rädda människornas betjänter.

   Och i grund och botten handlar det nog om samma sak. Människor känner en många gånger obefogad rädsla och politiker tror att de måste ta obefogad rädsla på allvar för att locka till sig väljare, att svenskarna kommer att känna sig trygga om de får till exempel tio tusen poliser till eller om man förbjuder de 1,6 procent av våra friskolor som, enligt Timbro, kan definieras som religiösa. Eftersom en terrorist var papperslös är nu alla papperslösa potentiella terrorister och så vidare.

Det är inget orimligt att vara emot friskolor, det är inte det jag säger, men det är ren plakatpolitik att ge sig på just religiösa friskolor. Egentligen är det nog i och för sig de muslimska friskolorna de rädda människornas betjänter vill åt, eftersom de rädda människorna tror att dessa skolor fostrar framtida jihadister och då måste man i konsekvensens namn stänga de kristna också.

   De skolor som stjäl våra gemensamma skattepengar genom enorma vinstuttag eller vilar på skumma pedagogiska eller flumandliga tankegångar kan tryggt få köra vidare. Förslagen som läggs och besluten som tas behöver inte vara rationella eftersom det viktiga bara verkar vara att ta människors rädslor på allvar, inte hur det görs. Jag tror att detta är livsfarligt.

   Politiker måste sluta vara de rädda människornas betjänter och istället ta sitt uppdrag som samhällsförvaltare på allvar. Samhällsdebatten borde handla om hur man effektiviserar ineffektiva organisationer, hur man ökar samhällsintäkter och hur vi bäst fördelar de resurser vi har. Ni vet sånt som politik brukade handla om innan SD fick bestämma dagordningen.

 

   Andreas Magnusson är gymnasielärare i svenska, religion och etik. Han är också deltidsmusiker och har nyligen startat You Tube-kanalen Samtidsreflexen där tanken är att med pedagogiska reflektioner tränga djupare bakom människors reflexmässiga yttranden i samhällsfrågor. Andreas har idén om att en god journalist är pedagog och att en god pedagog också i någon mening borde vara journalist. Nu är Andreas även en av Para§rafs krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje onsdag och lördag förmiddag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.