Drygt 2 000 blir felaktigt frihetsberövade varje år i Sverige

Två nya rättsskandaler på kort tid. Kaj Linna som dömdes för mord på ytterst tveksamma grunder har äntligen blivit fri. Och om nu fyraårige Kevin blev mördad så lär inte mördaren hittas efter alla dessa år. Människor stämplas felaktigt som mördare och den eller de som utförde morden går fria ute i samhället. Men vem hör någon ledande politiker prata om att vidta åtgärder för ökad rättssäkerhet?

   När landets mer framträdande politiker någon gång pratar om rättssäkerhet, så brukar det allt som oftast bli helt fel. Bli något i stil med:

– Vi måste öka rättssäkerheten på gator och torg.

   I en rättsstat avhandlas frågor om rättssäkerhet av polis, åklagare, advokater och framförallt domstolar. Att det inte avgörs på gator och torg ska vi vara väldigt glada för.

   Vad dessa politiker menar är rättstrygghet. Alltså tryggheten för medborgarna att såväl i sina hem som ute bland andra människor inte behöva bli rånade, misshandlade, våldtagna eller mördade.

   Rättssäkerhet däremot, handlar om att vi ska ha lika rättigheter inför lagen. Inte ska bli oskyldigt dömda. Inte sitta felaktigt inlåsta i häkten. Och inte minst handlar det om att polisen, åklagare och domstolar ska utföra ett rättssäkert arbete vad gäller medborgare som blir misstänkta för brott.

   Med Kaj Linna och fallet med Kevin har det inte varit ett rättssäkert arbete. Inte heller med Samir Sabri eller Joy Rahman med flera. För att inte tala om alla mord som Thomas Quick dömdes för.

   Många med mig trodde nog att något parti i förra riksdagsvalet skulle ta upp rättssäkerhetsfrågor eftersom Quickskandalen då var högaktuell. Men icke. Istället pratades det mest om att vi behövde fler poliser.

   Visst behöver vi fler poliser. Framförallt behöver vi fler som är lokalt förankrade – inte minst i utsatta områden. Men fler poliser hade inte inneburit någonting för de fall jag räknat upp ovan.

   Är det journalister som ska ha hand om rättssäkerheten? Naturligtvis inte. Men i samtliga större rättsskandaler i modern tid så är det journalister, ofta i samarbete med någon advokat som arbetat pro bono, alltså utan ersättning, som har grävt fram vad som behövs för att den dömde har fått upprättelse. Och allt för ofta har vi fått fram vad som behövts ur polisens eget spaningsmaterial, den så kallade slasken.

   Vi som arbetar med den här typen av frågor vet att det kan handla om många månaders arbete, eller till och med flera år, som behövs för att gräva fram vad som behövs. Eller uttryckt på annat sätt: För att kunna göra om polisens och åklagarens arbete – men göra det ordentligt och rättssäkert.

   Alltså ska det en hel del till för att man ska ge sig på det. Och i många fall låter vi bli fast det kanske hade funnits anledning – om vi haft tiden och resurserna för det.

   Vi vet också att när vi börjar gräva så möter vi stort motstånd. Ett motstånd som kommer från poliser och åklagare. Det är i och för sig inte så konstigt eftersom vi gräver för att påvisa att de har gjort fel. Så väldigt fel att en helt oskyldig person sitter inlåst i fängelse. Men inte sällan innebär det att polisen aktivt försöker hindra våra undersökningar. Försöker stoppa oss från att komma åt utredningar och liknande. Mer än en gång har vi tvingats gå via kammarrätter för att få ut material som vi haft rätt att få ut. Ett sånt arbete avseende ett mordfall pågår just nu. Poliser har alltså försökt dölja olika delar i sina utredningar.

   Här ska dock tilläggas att det ibland tvärtom är poliser som tipsar journalister om att titta närmare på något fall, där de misstänker att allt inte står rätt till. Och då även hjälper till så att journalister kommer åt material som visat i svart på vitt vad det handlar om. Kort sagt, det finns poliser av alla sorter.

   Varje år får några ut skadestånd från Justitiekanslern (JK) för att de suttit felaktigt fängslade. De är inte så många. Men räknar vi med alla som fått skadestånd för att de suttit felaktigt frihetsberövade, alltså även häktade, så blir det väldigt många. Närmare bestämt 2 135 personer per år i genomsnitt de senaste tre åren.

   Att bli felaktigt frihetsberövad är det värsta övergrepp ett samhälle, som inte har dödsstraff, kan utsätta en medborgare för. Sverige har i drygt 25 års tid fått kritik från såväl FN som EU för att vi har så långa häktningstider och alltför ofta isolerar de häktade. Bara de senaste åren har vi haft några som suttit häktade i mer än fyra år! Det handlar då alltså inte om människor som är dömda för någonting, utan bara är misstänka för något brott.

   Går vi några tiotal år tillbaka så var det cirka 600 som årligen fick skadestånd för att de suttit felaktigt häktade eller fängslade. Nu har det alltså mer än tredubblats till att ligga på drygt 2 000 personer varje år.

   Har då JK som har hand om de allt fler miljonerna skattekronor som utbetalas till de här personerna, reagerat mot det här? Har JK uppmärksammat att antalet felaktigt frihetsberövade ökar väldeliga och summorna som utbetalas likaså?

   Para§rafs researchchef Nina Silventoinen mejlade JK och frågade om man hade reagerat på den här väldiga ökningen. Svaret blev att det hade man inte gjort.

   Alltså inget större intresse för ökad rättssäkerhet i den frågan från JK:s sida. Men någon måste väl ha reagerat? Kanske någon från justitiedepartementet? Någon justitieminister kanske? Svar nej. Socialdemokratiska och moderata justitieministrar har avlöst varandra – men ingen har reagerat på att allt fler blir felaktigt frihetsberövade. Inte ens har reagerat på att det kostat allt fler skattemiljoner i skadestånd. De senaste tre åren har det legat på i snitt 70 miljoner kronor om året.

   En del jurister hävdar att jag inte kan påstå att alla dessa varit felaktigt frihetsberövade. Men jag är säker på att jag har Svenska akademien bakom ryggen när jag hävdar att man bara får skadestånd om man blivit utsatt för något fel.

   Därtill har det i något mörkt hörn på justitiedepartementet legat ett konkret förslag på ett svenskt resningsinstitut under många år nu. Alltså en inrättning i likhet med den som bland annat finns i Norge, och dit en medborgare kan vända sig som anser sig ha blivit felaktigt dömd. Men ingen justitieminister har tagit något initiativ till att ens utreda frågan. Inte Thomas Bodström, som hade den ministerposten när förslaget kom. Inte Beatrice Ask som efterträdde honom. Och inte heller den nuvarande justitieministern Morgan Johansson.

   Varför? Finns det ett motstånd från högre jurister som avråder från det här? Nej, tvärtom. Den formellt högsta juristen vi har i Sverige är Högsta domstolens ordförande. Såväl den nuvarande, Stefan Lindskog, som framträdande tidigare ordföranden som Johan Munck, har ställt sig positiva till tanken på ett resningsinstitut.

   Så återigen, varför har då något i den vägen inte ens utretts? Det kan ju inte vara så värst svårt för en politiker att sälja in den tanken. Kanske så här:

– Det är människor som dömer och människor gör ibland fel. Därför måste det finnas en reell möjlighet till upprättelse, utan att det ska till journalister för att rättssäkerheten ska upprätthållas.

   För att ett resningsinstitut ska fungera behöver det dels vara helt fristående från den övriga rättsapparaten och dels ha ordentligt med egna utredningsresurser. Men det är inte så svårt att åstadkomma – om den politiska viljan finns.

   Men något sådant vill tydligen inte landets justitieministrar, oavsett politisk färg, vara med om. Det är svårt att begripa. Den enda rimliga förklaringen är att man är rädd för att det ska komma fram att det är alltför många som sitter oskyldigt dömda i landets fängelser. Förhoppningsvis är det inte så. Förhoppningsvis är de inte beredda att offra oskyldigt dömda för att upprätthålla en bild av rättssäkerheten som kanske är falsk.

 

   Dick Sundevall är Para§rafs chefredaktör men hans krönikor och debattartiklar är inga ledare, utan högst privata tankar och funderingar.

I närmare 40 år har han arbetat med rätts- och kriminalfrågor. Det har blivit många tv-program och dokumentärfilmer. Åtta böcker, senast Det farliga Sverige, och många tusen artiklar genom åren.

Dick är mångfalt prisbelönt som journalist och författare med utmärkelsen Guldspaden och annat. Mest stolt är han över Ordfronts Demokratipris, ”för då väljs man ut bland hela befolkningen”.
På frågan om vad han tycker är det bästa han har gjort, svarar han:
– Mina tre barn.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje onsdag och lördag förmiddag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.