Börje Carlsson

Hon lyckades både drunkna, förblöda och förgifta sig

Det satsas 180 miljoner kronor varje år på att försöka nå nollvisionen i trafiken, där det varje år dör 250 personer. Det är 60 gånger mer än de ynka 3 miljonerna som satsas för att försöka sätta stopp för de 1 500 självmorden. Det är djupt tragiskt men på något sätt, utan att på något sätt försvara skillnaden, är det kanske inte så konstigt.

   Självmorden sker ofta i ensamhet utan någon större uppmärksamhet. Det är fortfarande lite tabubelagt och lite skämmigt för de efterlevande och därför försvinner bara självmördaren iväg.

   Djupt saknad av anhöriga och vänner som lever vidare med hjärtat fullt av frågor om vad det var som hände och varför detta drastiska steg togs.

   Att den avlidne tagit sitt eget liv hålls det oftast tyst om. Det enda som möjligen kan minna om detta är orden ”hastigt avliden” i minnesrunan men dessa ord kan också ha annan betydelse.

   Jag tror inte gemene man har en aning om hur många människor som varje år tar sitt liv. Men det är alltså cirka 1 500 människor som gör det.

   Trafikoffrets död blir ofta betydligt mer uppmärksammat och alltför ofta handlar det om fler personer som dödas eller skadas i samma olycka. Oftast förstår man också varför det gick som det gick. Ibland förekommer dock ”oförklarliga” olyckor och det kan nog inte uteslutas att det kan handla om självmord.

   Jag vet inte hur många offer för självmord som jag har varit med och tagit hand om. Efter ett femtontal år i en radiobil i en större stad har det blivit många. Min minnesbild av denna tid var att de flesta som då, på 60–70 talet, tog sina liv var vuxna människor.

   Ett frekvent vapen var då bilen där man drog in en slang från avgasröret och gasade sig. En bil på tomgång i ett stängt garage var inte heller ovanligt. Härefter följde hängning och användning av vapen.

   En ung kvinna hade verkligen bestämt sig. Hon åt giftsvamp, bälgade i sig medikamenter och alkohol. Han skar upp sina handleder och ljumskar medan hon befann sig i ett badkar fyllt med varmt vatten. Hon lyckades både drunkna, förblöda och förgifta sig.

   Men som sagt oftast handlade det om vuxna offer som inte helt sällan efterlämnade ett avskedsbrev med ett försvar för handlandet. Sedermera började unga människor, ja ibland barn, ta livet av sig. Här började nya metoder att användas och man förvånades ofta av den viljestyrka dessa människor besuttit.

   Att hoppa från en hög bro, ett högt hus eller berg kräver en stark beslutsamhet. När hoppet är gjort finns ingen återvändo.

   Att kliva ut framför en långtradare eller ett tåg kräver en beslutsamhet långt utöver det vanliga eftersom det finns möjligheter, under en kort stund, att backa. Hur många som backar finns nog ingen statistik på men det måste vara oerhört skrämmande att stå på järnvägsspåren och vänta på ett annalkande tåg.

   Många av dessa dödsfall sker i det tysta, utan varningssignaler eller avsked. Många gånger har de anhöriga under en tid varit oroliga för att personen varit deprimerad eller tyst och sluten. Men väldigt ofta har oron släppt eftersom personen under de sista dagarna varit mer öppen och verkat lättare till sinnet.

   Därför blir ofta chocken än värre eftersom de anhöriga trott att faran var över. Detta tolkar jag som att när en deprimerad person bestämt sig för vad han/hon ska göra, blir de lättare till sinnet.

    Jag kan inte minnas mer än något fåtal självmord som haft en, för de anhöriga, förståelig förklaring. Oftast förstår de efterlevande inget av det som drivit deras anhörige till detta drastiska steg.

   Att förebygga och förhindra alla självmord låter sig inte göras men det går att göra mycket mer för att minska ner antalet. Jag tror, utan att veta, att många självmord sker i stundens ingivelse eller stundens förtvivlan. Att då se till så att broar, järnvägsspår, fastigheter och liknande är svårtillgängligare kan inte vara omöjligt.

   Psykvården måste byggas ut så att de hjälpbehövande kan få en omedelbar hjälp. Jag tror, fortfarande utan att veta, att självmorden kan minska om människor får hjälp i de svartaste stunderna.

   Utslaget på hur många som dödas i trafiken varje år kontra hur många som tar livet av sig, blir det 720 000 kronor varje år på var och en som dödas i trafiken medan det bara satsas 2 000 på var och en som begår självmord.

   Att bara satsa tre miljoner kronor om året för att försöka rädda kanske 1 500 människor är ett hån mot dessa – och även mot de efterlevande och anhöriga.

 

   Börje Carlsson har under nästan hela sin tid inom kriminalpolisen arbetat med företrädesvis de grövsta brotten. Under ett par år var han rotelchef för en rotel med ett 40-tal medarbetare. Från 1993-1997 rotelchef på spaningsroteln. Vid omorganisationen 1997, till länsmyndighet, bad han att få återgå som utredare på länskriminalen. Under kriminalpolistiden har han varit handläggare och spaningschef för flera mord, grova våldtäkter och grova rån.
Börje har skrivit en mängd böcker om brott. Senast En gång snut – alltid snut. Hans böcker finns bland annat att ta del av här.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje onsdag och lördag förmiddag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.