Hur Hammarkullen blev lika laglöst som skärgårdsidyllen

Jag är uppvuxen i Hammarkullen – ett förortsområde i Göteborgs utkanter som idag enligt polisen bör definieras som ett särskilt utsatt område. Ett sådant område präglas bland annat av parallella samhällsstrukturer och en ovilja hos medborgarna att delta i rättssamhällets spelregler. Så har det inte alltid varit.

   Mina kusiner bodde på Donsö – en vacker ö i Göteborgs södra skärgård där många är släkt med varandra, arbetar som fiskare och heter Fhager i efternamn. De går till missionskyrkan på söndagar och åker flakmoppe nästan överallt. Jag generaliserar en smula nu men ni fattar grundprincipen.

   Under hela barndomen besökte vi regelbundet kusinerna på kalas och andra tillställningar. Det var några saker vi aldrig förstod. En sådan var varför det fanns en stor officiell skylt som talade om att utlänningar inte var välkomna till skärgården.

   Det var lite ovant för oss som kom från en mångkulturell plats dit alla var välkomna. De vuxna mumlade om krigshemligheter och militära områden. Den där logiken förstod jag inte då och jag förstår den fortfarande inte. Varför skulle ryssen åka kollektivt till Donsö när de har egna U-båtar?

   En annan sak vi aldrig förstod var varför det inte var olagligt att åka moped utan hjälm på Donsö eftersom det alldeles tydligt var det hemma. Vi frågade om det där någon gång men fick reda på att ingen använder hjälm förutom när polisen kommer dit. De gjorde nämligen tillslag någon gång per år. Då gick djungeltrumman och man plockade fram de dammiga hjälmarna ur förråden.

   Förbannat mycket dubbelmoral när man tänker på saken. Kanske samma typ av dubbelmoral som ligger bakom de berättelser man hört från ökulturen om nykterism och frikyrklighet i hemmahamnen och dess totala motsats i bortahamnarna.

   Min poäng är att Donsö då alldeles tydligt var ett sådant där utanförskapsområde där medborgarna har skapat ett parallellt rättssystem – en plats där polisen hindras att utföra sitt jobb. Det var till och med så illa att föräldrar genomgående stöttade sina barns olagliga beteende. Man såg verkligen aldrig någonsin någon som följde hjälmlagen oavsett ålder.

   Vad var det som gjorde att Hammarkullen så småningom blev laglöst på samma sätt som Donsö var redan på 80-talet? Det är inte lätt att svara på det. En del skulle säga att det var invandringens fel men vi hade mycket invandrare i Hammarkullen redan när jag var ung.

   Jag tror att det mesta handlar om segregation. Den där skylten som satt på Saltholmen varifrån skärgårdsbåtarna gick – som talade om att utlänningar inte var välkomna – sattes i symbolisk mening upp på de flesta platser i hela Sverige. Fast skrivna med osynliga tecken eftersom det var tillräckligt tydligt att invandrare inte var välkomna överallt ändå.

   Vissa kommuner ordnade det fiffigt genom att skylla på bostadsbrist, andra genom att se till att ha en tillräckligt fientlig attityd mot utbölingar i största allmänhet. Marknaden hjälpte till att ordna det genom att se till att vissa platser bara befolkades av människor med tjocka plånböcker som kunde bo i rymliga hus med sina rymliga samveten.

   De utanförskapsområden som finns i Sverige har vi skapat genom att forma innanförskapsomården – platser där alla ska se likadana ut och göra ungefär samma grejer.

   Det är det som gör att du, om du söker på din hemadress på hitta.se kan få reda på sådant som att människor i området där du bor i högre utsträckning än annars röstar på Moderaterna, spelar golf, intresserar sig för smink och heminredning samt trädgårdsskötsel. De kör gärna Audi och Volvo och har 33% högre inkomst än riksgenomsnittet. Troligen använder de också hjälm. Om du inte bor på en ö då såklart.

   Alla samhällen mår bra av mångfald men mångfalden måste prägla hela samhället, inte bara vissa utvalda platser som ska fungera enligt nazistisk Ghetto-modell. När människor av visst ursprung stängs in på särskilda platser så uppstår det laglöshet. Det gäller såväl skärgårdsbors uppfattning om onödiga trafiklagar som förortsbors uppfattning om onödiga vapenlagar. Dödliga skjutningar är givetvis värre än hjälmlöshet, men det handlar i grunden om samma sak.

 

   Andreas Magnusson är gymnasielärare i svenska, religion och etik. Han är också deltidsmusiker och har nyligen startat You Tube-kanalen Samtidsreflexen där tanken är att med pedagogiska reflektioner tränga djupare bakom människors reflexmässiga yttranden i samhällsfrågor. Andreas har idén om att en god journalist är pedagog och att en god pedagog också i någon mening borde vara journalist. Nu är Andreas även en av Para§rafs krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje onsdag och lördag förmiddag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.