Andreas Magnusson

Skolor accepterar våld – och förbereder sig för väpnade attacker

Jag har nyligen fått ett diplom som visar att jag är utbildad att hantera pågående dödligt våld. Vid en väpnad attack vet jag hur jag bäst bör inrymma lokaler, hur jag ska minimera risken för personskador, hur jag i en öga mot öga situation bäst avväpnar en beväpnad våldsman och hur jag stoppar massiva blödningar.

   Anledningen till att jag vet så mycket om extremt väpnat våld är för att jag är gymnasielärare.  

   Lärarjobbet är nämligen inte vad det en gång var. Allt sedan Trollhättan-attacken där den högerextreme Anton Lundin Pettersson urskiljningsfullt gav sig på människor med annan hudfärg än den egna, har svenska skolor tävlat i att ta de extrema våldshoten på allvar.

   Det är numer snarare regel än undantag att skolor är stängda platser för alla som saknar passerkort och skolvärdars och elevassistenters huvudsakliga arbetsuppgifter består i att patrullera skolor på jakt efter obehöriga.

   Säkerhetsföretag gör sig stora pengar på att föreläsa för skolpersonal om skolskjutningar och de gör det med de maskulina musklernas brist på subtil känsla för sammanhang. Det innebär att man gärna ger gymnasielärare en grundkurs i islamistisk terrorism trots att mig veterligen ingen skolattack i vår del av världen har handlat om islamistisk extremism. Det innebär också att vi får lära oss kampsportsteknik och vilka väggar som bäst står pall för eldkraft.

   Är det då fel att jag är väl förberedd om det osannolika en dag skulle inträffa – om just min skola skulle drabbas av en skolskjutning? Nej, det är det så klart inte. Det är inte ens fel att jag numer kan stoppa en artärblödning genom att täta ett öppet sår med sönderrivna tygbitar från klassrummets gardiner. Det konstiga är att vi utbildas till att agera i extremsituationer men att vi sällan utbildas till att förebygga våld – eller ens vanliga småbråk.

   En skolskjutning sker inte i ett vakuum. Extrema våldsgärningar föregås av andra händelser. En del av dem kan vara skolrelaterade, andra kan handla om ideologisk vilsenhet och psykisk ohälsa. I ett samhälle som tar hand om unga människor och lyssnar på deras behov blir risken för våldsamheter betydligt mindre.

   Att skolan är en arena för våld är inget nytt. Varje dag sker saker på våra skolgårdar som om de hade skett någon annanstans hade föranlett polisingripande och rättsliga åtgärder. Varje dag misshandlas elever fysiskt och psykiskt utan juridisk påföljd. Våld mellan elever ses nämligen inte som lika allvarligt som våld mot andra människor i samhället.

   Det finns nog många anledningar till varför skolor ofta väljer att hantera våldssituationer utan inblandning från polis. Ibland därför att det helt enkelt är det bästa sättet att hantera situationen på för alla inblandade parter, men ofta därför att man är rädd att skolans rykte ska få sig en törn om media sprider bilden av våld på en viss skola.

   Skolans rykte har nämligen blivit en affärsidé sedan skolsystemet avreglerades till en köp- och säljmarknad. Skolor måste ragga kunder – det vill säga elever – för att överleva. Och en skola som erkänner att den har problem med våld är inte ett attraktivt val.

   Det ligger således i skolors intresse att tiga om det pågående icke-dödliga våldet. Lösningen blir att istället slå sig för bröstet med hur väl man agerar för att förebygga eventuellt framtida extremt våld – trots att man kanske i själva verket har banat väg för det.

 

   Andreas Magnusson är gymnasielärare i svenska, religion och etik. Han är också deltidsmusiker och har nyligen startat You Tube-kanalen Samtidsreflexen där tanken är att med pedagogiska reflektioner tränga djupare bakom människors reflexmässiga yttranden i samhällsfrågor. Andreas har idén om att en god journalist är pedagog och att en god pedagog också i någon mening borde vara journalist. Nu är Andreas även en av Para§rafs krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje onsdag och lördag förmiddag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.