Pågående "mordutredning"

Naturligtvis ska Thomas Quick ha skadestånd

Gör man det enkelt för sig kan man hävda att Quick inte ska ha något skadestånd eftersom han fabulerat och ljugit sig fram till ett antal fällande domar. Men Quick är varken den första eller sista mentalpatienten som påstått en massa saker som inte har något med verkligheten att göra. Skillnaden är att Quick med benägen hjälp blev dömd för 8 av de 30-tal mord han "erkände" att han utfört.

   Ska då Thomas Quick, idag Sture Bergwall, ha skadestånd för hela den tid han suttit inlåst på rättspsyket? Nej, så enkel är inte heller frågan.

   Bergwall dömdes 1991 för bland annat ett grovt rån till rättspsykiatrisk vård. När det började bli aktuellt med utskrivning av honom började han påstå att han hade mördat olika personer. Det blev med tiden ett 30-tal mord som han ”erkände” sig skyldig till. Han dömdes med tiden i olika tingsrätter för åtta av dessa mord.

   I december 2008 tog Bergwall tillbaka alla sina erkännanden. Efter att fallen granskats i ett antal böcker och Tv-program blev det alltmer uppenbart att något blivit väldigt fel och att Bergwall inte gjort sig skyldig till något av de mord han dömts för.

   Men först den 16 april 2015 blev han utskriven från den rättspsykiatriska vården.

   Hade Bergwall från början dömts till fängelsestraff och sedan fått påbackning för de åtta mord han dömdes för, hade frågan om hans eventuella skadestånd kunnat diskuteras. Då kunde man kanske med visst fog ha hävdat att han själv försatt sig i situationen – och att något skadestånd därmed inte skulle utgå.

   Men – likafullt ska man inte dömas bara på ett eget erkännande. Det ska mer till. Något som kan bekräfta vad personen säger. Någon form av bevis. (Det är mer än hundra personer som påstått att de mördade Olof Palme men ingen av dem har ens åtalats.)

   Nu handlar det dock inte om en person som dömts till fängelse, utan en person som staten Sverige via sina domstolar har ansett vara så till den grad mentalt sjuk att han ska dömas till rättspsykiatrisk vård. Och att en sådan person kanske påstår än det ena och än det andra som inte har någon verklighetsgrund, är sånt som personalen på dessa kliniker har att hantera.

   Men han har ju ställt till det väldeliga för efterlevande till de mördade, genom sin ”erkännanden”, kanske någon hävdar. För därmed har ju dessa mord ansetts uppklarade och mördarna gått fria.

   Ja, det är sant. Men är det Quick/Bergwall som ska klandras för det? Ska en mentalpatient som fabulerar vara den som klandras? Eller är det staten Sveriges representanter i form av polis, åklagare och domstolar, som genom sitt agerande har åstadkommit lidandet för de efterlevande?

   Det finns ett gammalt fall som har en del likheter med fallet Quick/Bergwall. Det handlar om när Leif Peters 1967 under ett inbrottsförsök mördar två poliser och en nattvakt under avrättningsliknande former.

   Tveklöst var det han som var skyldig till de här morden och han dömdes också för dem. Han dömdes till fängelsestraff men flyttades med tiden över till rättspsykiatrisk vård. Det berodde inte minst på att han började erkänna olösta mord han hade läst om.

   Den stora skillnaden var dock att de poliser som utredde de här ”erkännandena” hade kunskaper om dessa mord som mördaren också borde ha – men som inte kommit ut i medierna. Leif Peters kunde dock inte på minsta lilla punkt redogöra för något annat än vad var och en kunnat läsa sig till.

   Därmed kunde de utredande poliserna ägna sin tid åt något mer konstruktivt än att älta gamla mord med Leif Peters som han hade läst om – men alltså inte visste mer om än vad han hade kunnat läsa sig till. Vad dessa poliser gjorde när de lämnade hans ”erkännanden” därhän var alltså vanligt vettigt polisarbete. Leif Peters blev kvar på S:t Sigfrids rättspsyke livet ut.

   Därmed tillbaka till Quick/Bergwall-cirkusen. Tveklöst har staten Sverige via psykiatriker, poliser, åklagare och inte minst domstolar agerat gentemot honom på ett sätt som absolut inte är acceptabelt. Man ska inte i svenska domstolar dömas för ett mord som man inte är skyldig till, oavsett vad man själv påstår – och än mindre för åtta mord. Och för det har Quick/Bergwall rätt till skadestånd.

   Men hur ska det beräknas? Det kan inte handla om de 24 år han varit inlåst, eftersom han den första tiden var dömd till rättspsykvård för något som han faktiskt var skyldig till.

   Från ett rättspsyke ska man släppas ut den dag man inte längre utgör en fara för sig själv eller andra. Och när inträffade det vad gäller Quick/Bergwall? Det är inte så enkelt som att när han 2008 tillstod att han ljugit om alla dessa mord, så var han därmed en frisk person som kunde släppas ut. Eller var han det? Och hade han till och med varit det i många år?

   Så var landar vi? Det återstår att se. Skadestånd har han definitivt rätt till men några 15 miljoner som begärts lär det inte bli. Det handlar dock inte bara om att Quick/Bergwall får ut si eller så mycket – utan inte minst om statens Sveriges markering. En låg summa innebär att man framför att ”shit happens” – och sedan är det inte mer med det. En hög summa markerar tvärtom att sånt här absolut inte får förekomma i en rättsstat.

 

   Dick Sundevall är Para§rafs chefredaktör men hans krönikor och debattartiklar är inga ledare, utan högst privata tankar och funderingar.

I närmare 40 år har han arbetat med rätts- och kriminalfrågor. Det har blivit många tv-program och dokumentärfilmer. Åtta böcker, senast Det farliga Sverige, och många tusen artiklar genom åren.

Dick är mångfalt prisbelönt som journalist och författare med utmärkelsen Guldspaden och annat. Mest stolt är han över Ordfronts Demokratipris, ”för då väljs man ut bland hela befolkningen”.
På frågan om vad han tycker är det bästa han har gjort, svarar han:
– Mina tre barn.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje onsdag och lördag förmiddag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.