Vad är det som händer inom polisen?

I massmedierna kan man gång efter annan läsa om polisiära missgrepp. Sånt har alltid hänt men nu verkar de bli mer frekventa än någonsin. Det ser ut som om det traditionella polisarbetet övergetts till spontanitetens fromma. Det verkar finnas mindre och mindre tanke bakom olika ingripanden och olika åtgärder och det börjar nu se ut som om det är hugskott som ligger till grund för polisens insatser.

   Det var inte länge sedan jag skrev om hur polisens insatsstyrka gjorde flisved av en ytterdörr och skrämde upp en hel familj med barn.

   Det visade sig att de gått in i fel hus efter en medioker rekognosering. Enligt artikeln ”kom polisen till slut till rätt hus och kunde gripa personer för vapenbrott”. Detta ”till slut” tolkade jag då som att polisen försökt på flera håll innan de slutligen kom rätt.

   Hur det var med det vet jag inte men nu har det hänt igen. Polisen stormade en oskyldig människas bostad i sin jakt på rånare. De ställde till oreda och skrämd halvt ihjäl en hund som de dessutom tillät smita.

   Här hade poliserna den goda smaken att be om ursäkt för sitt misstag. I den förra stormningen konstaterade bara insatsledaren att det är sånt som händer och nu ska polisen betala ytterdörren.

   Nu senast sköt polisen varningsskott i en lägenhet. De sköt i taket men som genom ett under blev ingen person i lägenheten ovanför skadad. Båda varningsskotten gick igenom taket och in i lägenheten ovanför.

   Jag vet inte vilka bedömningar man gör innan man skjuter varningsskott men det borde vara minst lika rigorösa avgöranden som vid verkanseld. Nu hade ju både de boende och poliserna trots allt tur. Att avlossa vapnet inomhus kan ju skapa fullständigt okontrollerbara situationer där både skytt och andra närvarande kan skadas. Vem har utbildat dessa poliser?

   På fråga svarar polisens presstalesman:

– Det är klart att vi ser allvarligt på om det nu har varit nära att personer blivit skadade. Men i det här fallet gjorde poliserna uppenbarligen bedömningen att det var nödvändigt att avlossa varningsskott. Det var ju väldig tur att det inte var någon som blev skadad, såklart.

   ”Det är klart att vi ser allvarligt på om…” Om nu skotten inte var nära att träffa någon annan så är det väl (underförstått) inget att bråka om. ”Men i det här fallet gjorde poliserna…” Och skulle någon blivit skadad så (underförstått) får man väl ta det eftersom polisen ansåg det nödvändigt.

 

   En polis sänder ett presumtivt dödligt vapen, sin hund, efter något eller någon. Det verkar som om polisen inte vet riktigt vad men det som händer är att en polsk yngling blir svårt biten av hunden. Det visar sig att ynglingen begått det svåra brottet att gå ut i en buske och kasta vatten. När han blir anropad förstår han inget eftersom han inte talar svenska och det räcker tydligen för att skicka iväg en hund efter honom.

   Hans pappa blir misshandlad av samma polis som slår honom i huvudet och på armen med batong. Allt mynnar ut i ett intet och det enda som nu finns är djupa ärr i både kropp och själ men polisen anses tydligen ha agerat korrekt, varför det varken blir en ursäkt eller skadestånd. Om åtminstone en dörr slagits in så hade ynglingen fått betalt för denna.

   När det gäller grova våldsbrott så använder sig ofta polisen av DNA-tester vilket inte är fel men oftast känns det ändå som om poliser i många fall provar sig fram och tänjer på gränserna. De sållar ut några hundra till några tusen personer som därefter DNA-testas med förhoppningar om att få en träff.

   Om man läser lagtexten så tolkar jag den som att det åtminstone borde finnas en skälig misstanke eller en välgrundad misstanke om att den misstänkte kan finns i detta urval. I praktiken verkar det dock räcka med ”kan misstänkas”. Begreppet ”kan misstänkas” är inte ens en misstankegrad utan kan vara en storstads, eller en mindre orts, halva befolkning.

   I flera fall av mord och mordförsök har misstänkta gripits och anhållits och också häktats på skälig misstanke. Här har ofta poliserna varit väldigt snabba. Vid misstankegraden ”skälig misstanke” får polisen en vecka på sig att arbeta fram en högre misstankegrad. Om detta misslyckas släpps den misstänkte och varje gång framhåller polis och åklagare, i varje fall till att börja med, att misstankarna kvarstår mot den frisläppte.

   Även här verkar det som om polisen glömt det traditionella polisarbetet. Vid varje sådan händelse funderar jag på varför polisen haft så bråttom. Att jobba fram en högre misstankegrad på en vecka är alltid stressande och ofta misslyckas detta på grund av stressen. Med den misstänkte under kontroll och på fri fot är det oftast betydligt lättare att jobba upp misstankegraden.

   Om den misstänkte inte känner till att han är misstänkt/att polisen är honom på spåren kan han ofta vara lite oförsiktig i sitt liv och leverne. Med ett brott som mord eller mordförsök har polisen hela den ”stora verktygslådan” till sitt förfogande.

   Jag hoppas också att poliserna, även om de har brått ibland, inte glömmer att denna verktygslåda finns till hands även om den misstänkte inte gripits och även sedan han frigivits.

   En stillastående långtradare som blockerar ett körfält på en motorväg får stå så i timmar. Trots att polisen larmas om detta åker de inte till platsen förrän fem timmar senare då en trafikant kört in i den stillastående långtradaren och omkommit.

   Här trodde polisen inte ”att den stod så illa till”. Jag funderar på vad som kan ha varit viktigare för polisen, under dessa fem timmar, än att kontrollera denna presumtiva dödsfälla. En stillastående felparkerad långtradare på en motorväg borde prioriteras.

   Felbedömningarna inom polisen börjar bli alltför frekventa och allt beror på en organisation och ledningsstruktur som inte förmår att som goda föredömen kanalisera ner frågor om ansvar och tjänsteplikt.

   Den högsta ledningen framstår som dåliga föredömen som saknar ansvarskänsla och det omdöme som skall prägla en omdömesgill poliskår. Inte i något fall händer det att höga polischefer får ta sitt ansvar utan ansvar utkrävs hela tiden på lägre nivåer. De höga polischefer som har höga löner för sitt tunga och ansvarsfyllda arbete behöver aldrig ta ansvar för vad som än händer.

   Jag skriver igen, med en dåres envishet, rationalisera bort den regionala administrationen och regionerna. Detta skulle inte innebära något negativt organisatoriskt men skulle föra verksamheten flera steg framåt polisiärt.

 


 Börje Carlsson har under nästan hela sin tid inom kriminalpolisen arbetat med företrädesvis de grövsta brotten. Under ett par år var han rotelchef för en rotel med ett 40-tal medarbetare. Från 1993-1997 rotelchef på spaningsroteln. Vid omorganisationen 1997, till länsmyndighet, bad han att få återgå som utredare på länskriminalen. Under kriminalpolistiden har han varit handläggare och spaningschef för flera mord, grova våldtäkter och grova rån.
Börje har skrivit en mängd böcker om brott. Senast En gång snut – alltid snut. Hans böcker finns bland annat att ta del av här.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje onsdag och lördag förmiddag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.