Alla är svin!

Minns du åttaårige Albin som ringde in till Martin Timell i TV-programmet Bullen och berättade att han busringt till Karin i klassen för att säga att han hette Svullo och undrade om de skulle knulla? Om du minns så minns du säkert inslaget som väldigt roligt. Stackars Albin råkade säga fel och sa istället ”Hej det är Albin – vill du knulla?”. Timell skrattar så att tårarna rinner och berättar för grabben att det där var väldigt roligt och att du kommer att skratta åt det när du blir vuxen.

   När jag tänker på TV-ögonblicket så minns jag det som roligt och jag minns det som att Martin visserligen skrattade lite väl mycket åt lille Albin men att det ändå fanns en värme i bemötandet.

   Filip och Fredrik tog upp det i sitt program 100 höjdare som ett exempel på ett riktigt roligt TV-ögonblick. Jag kom att tänka på klippet idag och bestämde mig för att se om det.

   Mot bakgrund av anklagelserna mot Timell ser jag inslaget i ett annat ljus. Det blir ganska osmakligt när Timell garvar åt att tjejen går i Albins klass och att det var lite pinsamt för honom efteråt. Man tänker på Timells egna eventuellt lite pinsamma återträffar på jobbet. Ingenting känns roligt längre.

   Men, varför skrattade både du, jag och Filip och Fredrik och Martin Timell åt en åttaårig killes bekännelse om sexuella trakasserier av en klasskamrat? Vad var det egentligen som var så roligt?

   Det är jobbigt att tvingas till självrannsakan, särskilt om man som jag tycker att man egentligen ska kunna skratta åt allt och att allt inte alltid måste vara så förbannat PK. Jag gillar ju plumpa skämt och hela hö hö-grejen ganska mycket utan att nödvändigtvis vara en helt igenom dålig människa. Men hur har jag kunnat missa det som är uppenbart för mig idag?

   Ett problem i efterdyningarna av hela #metoo-kampanjen är uppdelningen av svin på ena sidan och präktiga människor på den andra. Alla är överens om vilka svinen är och de är identiska med olika utpekade kändisar. Några är ännu mer svin eftersom de tidigare har haft mage att propagera för kvinnors rättigheter när de innerst inne egentligen var riktiga svin.

   Det där är en enkel och bekväm världsbild. I den världsbilden är alla kvinnor goda och beroende på vem man är så blir antingen alla män onda eller så blir det vissa utpekade män som är onda och alla andra män är ändå helt okej.

   Jag skulle vilja påstå att vi i själva verket är svin allihop. Ja, inte bara vi män utan ni kvinnor också. För visst satt de flesta av er också och garvade åt Albin utan att för en sekund sätta er in i Karins situation? Eller Albins heller för den delen. Barn som lurats in i en sexistisk jargong påhejade av vuxna som tycker att allt är lite charmigt.

   Det senaste i raden av hundraprocentiga svin enligt folkdomstolen är Staffan Heimerson. Vit äldre man med grandios självbild. Det perfekta svinet.

   I en krönika i Aftonbladet lyckas han trampa så snett att portarna till Dantes medeltida helvete åter tycks stå på vid gavel. I en efterföljande intervju med tidningen Resumé lyckas han dessutom framställa det som att kvinnors berättelser om sexuella övergrepp i själva verket handlar om att de har förläst sig på 50 Shades of Grey. Det där är givetvis helt igenom oacceptabelt och jag förstår att Aftonbladet säger upp samarbetet. Men det stannar inte där.

   Nu får man läsa texter av människor som berättar att Staffan alltid varit ett svin, att han genomgående behandlat kvinnor illa utan att omgivningen har reagerat. Jag känner inte Staffan Heimerson. Jag har aldrig träffat honom men jag vet att de ljuger.

   Han har inte alls alltid behandlat alla kvinnor illa vare sig privat eller som skribent. I en krönika i somras försvarade han till exempel Melanie Trump mot sexistiska påhopp, i en annan hyllade han krigskorrespondenten Magda Gad (låt gå för att det skedde med en åttioårig mans känsla för hur man levererar komplimanger). Ingen människa är ett hundraprocentigt svin.

   Heimerson är kanske 34 procent svin medan jag själv bara är 21 procent svin och du som läser det här är kanske bara 14 procent svin. Men svin är vi allihop. Och vissa av oss har haft betydligt lättare att inte vara svin.

   Vi kan till exempel ha råkat födas in i det minst svinaktiga könet, vi kan vara unga nog att ha fått ta del av mer moderna värderingar. En del av oss har läst genusvetenskap på universitetet. Våra förutsättningar att leva grisfritt är olika.

   Jag önskar mig ett #metoo med mindre skampåle, färre demoniseringar och färre generaliseringar och istället en större medvetenhet om de förlegade samhällsstrukturer som för alltid måste falla. Kan man tänka sig att vi tillsammans lite ödmjukt lär varandra att vara snälla eller är det för mycket begärt?

 


   Andreas Magnusson är gymnasielärare i svenska, religion och etik. Han är också deltidsmusiker och har nyligen startat You Tube-kanalen Samtidsreflexen där tanken är att med pedagogiska reflektioner tränga djupare bakom människors reflexmässiga yttranden i samhällsfrågor. Andreas har idén om att en god journalist är pedagog och att en god pedagog också i någon mening borde vara journalist. Nu är Andreas även en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje onsdag och lördag förmiddag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.