Andreas Magnusson

Kanske hade Andreas Magnusson fel

2018-01-03

I måndags publicerade vi en krönika av Andreas Magnusson med rubriken Ni hatar Sverige och därför hatar ni invandrare. Många blev provocerade. Några blev rent hatiska och underströk hatiskt att de inte hatar ”det här landet som går mot en systemkollaps på grund av invandringen”.

   Kanske hade Andreas fel. Kanske hatar hatarna inte Sverige? Kanske älskar de Sverige som de svartmålar på alla tänkbara sätt? Det Sverige som flera internationella undersökningar beskriver som ett av världens tryggaste länder.

   Kan det kanske vara så att de hatar sina liv? Är rädda i största allmänhet och i synnerhet för det som känns främmande – som invandrare och en massa annat.

   Kan det vara så att de skyller sina personliga tillkortakommanden på samhället? Det är ju bekvämt att påstå att allt är samhällets fel. Men samtidigt blir det lite konstigt, för det är ju vad kommunister traditionellt brukade göra. Och kommunister hatar dessa hatare mer än något annat. För en del av dem är därtill kommunister allt som finns till vänster om SD.

   Förutom alla kommentarer på Andreas krönika, typ ”Vilken smörja”, ”Både blind och korkad” och liknande djupsinnigheter, så fick både han och jag mejl som skulle klargöra hur hemskt läget var och hur nära systemkollapsen vi befinner oss. Brukar inte svara på sånt men då jag var lite uttråkad svarade jag på det mejl som i sin helhet löd:

Kadavret kan fortsätta sina smutsiga tilltag på våra gator utan att något görs. Så här såg det fan inte ut förr i vårt land, men ni vänsterdårar som lever i nån jävla patetisk bubbla vägrar pga eran låga IQ att förstå allvaret.

   Inspirerad av hans tonläge, svarade jag:

Kryp tillbaka under stenen du kröp fram ifrån.

   Då gick han igång. Så nästa mejl löd:

Haha din lilla kommunist, har du inget bättre att komma med. Vem kan glömma när du försvarade kadavret Joy som bara visade sig vara den kamel man hela tiden trodde. Bra CV där du. Jävla dåre…..

   Jag svarade:

Får trösta mig med att Svea hovrätt och Högsta domstolen kom fram till samma sak som mig. Men de är väl också kommunistiska i dina ögon…

   Naivt trodde jag att han därmed skulle backa lite och lugna ner sig. Men icke. Snabbt svarade han:

Ja faktiskt, det är väl bara att se hur dom dömer packet som smutsar ner våra gator. Medborgargarde är medicinen mot smutsen, och jag lovar att dom kommer växa fram så länge det ser ut som det gör. Jag välkomnar detta med full kraft, bara vi får ordning på alla dessa neandertalare som springer omkring som fiskmåsar och förstör.

Så där fortsatte vi ett tag, för jag var som sagt lite uttråkad och hade inget viktigare för mig. Han kom med en längre utläggning där han bland mycket annat skrev:

Själv bor jag i en liten håla där det ser åt helvete ut pga av denna inleverans av alla det möjliga.

   Började skriva på ett svar där jag tänkte fråga honom om det var många kusiner och liknande som gifte sig med varandra i den där lilla hålan – men jag besinnade mig. Även om jag vid det här laget inte direkt tänkte fråga honom om vi kunde bli Fb-vänner, så ville jag inte riskera att han i sitt upphetsade tillstånd skulle få hjärnblödning och dö knall och fall.

   Det där med att man i hans kretsar tydligen ser som det värsta av allt jag gjort i livet, är att tillsammans med advokat Peter Althin påvisa att hemvårdaren Joy Rahman var oskyldig till det mord han dömts för, det tycks vara utbrett. Att under ett antal år arbeta för att en invandrare inte ska sitta i fängelse på livstid eftersom han var oskyldig till det mord han dömts för, är tydligen det värsta man kan ta sig för.

   Att det därmed har gått omkring en person ute bland allmänheten, som gjort sig skyldig till detta osedvanligt brutala mord på en gammal kvinna, tycks inte bekymra dem.

   En av dessa mörkermän som hackar på mig för det där är Tino Sanandaji. I sin iver att hacka ner på Para§raf skrev han om Joy Rahman:

”Dick Sundevall var en av de ’journalister’ som kampanjade för att frikänna denna man för kvinnomord, som sen åkte till Bangladesh och greps för ett nytt kvinnomord”.

   Om grävande samhällsjournalistik är ”kampanjande” för Tino Sanadaji, så får han väl tycka det, även om det säger en hel del om hans syn på mediernas roll i en demokratisk rättsstat. Men som så ofta hamnar han fel vad gäller fakta. Rahman greps inte för något ”kvinnomord” i Bangladesh. Han och andra greps misstänkta för mord på en man. Men Rahman släpptes efter ett tag. Han häktades aldrig och än mindre blev han åtalad och dömd.

   Tino Sanandaji gillar definitivt inte Para§raf. Han tycker så intensivt illa om Para§raf och vad vi står för att han bland annat drar till med sånt som det här:

”Många av skribenter är själva kriminella, och ett återkommande tema är hat och konspirationsteorier mot polisen.”

   Para§raf har 31 medarbetare. Det handlar om några av Sveriges mest kända jurister och ett stort antal etablerade författare, professorer, fem poliser, en stadsåklagare och andra personer som är väl insatta i kriminal- och rättsfrågor.

   Av dessa 31 är det 2 som har haft ett kriminellt liv bakom sig. En av dem är Ricard Nilsson som i sina krönikor ger ett unikt inifrånperspektiv från fängelselivet. Den andra är Lillemor Östlin, känd för bland annat boken och TV-serien Hinsehäxan. Vad som utmärker dessa två är att de fått böcker utgivna på olika förlag och att det gjorts såväl TV-serier som radioserier om deras liv.

   Utmärkande för de flesta med eftergymnasial utbildning är att de brukar förstå hur en demokratisk rättsstat är uppbyggd. Och därmed förstå och veta att mediernas roll är att utgöra granskarna. Samhälleliga revisorer om man så vill. Men det förstår uppenbart inte Tino Sanandaji. Han ser kritiskt granskande samhällsjournalistik som ”hat och konspirationsteorier”. Kanske är det ett synsätt fler mediokra nationalekonomer har men jag tror inte det.

   Dock är inte Tino ensam, i ett internationellt perspektiv, om den här synen på en demokratisk rättsstat. Det är ett vanligt synsätt i olika slag av diktaturer. Och idag kan vi se liknande tendenser i Ryssland, Polen, Ungern och Turkiet där fria medier tystas och journalister fängslas.

   Tillbaka till Andreas Magnusson. Många hakade upp sig på att han skrev följande apropå den senaste tidens rapportering om gruppvåldtäkter:

   ”Jag vet inte den exakta siffran men säg att tio invandrarkillar sammanlagt deltagit i gruppvåldtäkter i Sverige det senaste året. Det är troligen inte så många men vi kan säga det för enkelhetens skull. Ungefär 17 procent av Sveriges befolkning består av människor som är födda i ett annat land. Det handlar med andra ord om i runda slängar 1,7 miljoner personer i Sverige.

   Om tio av dessa har engagerat sig i gruppvåldtäkter under året så handlar det om mindre än 0,001 procent. Även om det vore hundra stycken, vilket det inte är, så skulle det bara handla om knappt 0,01 procent.”

  Någon påpekade att han måste räkna med första och andra generationens invandrare och att det då handlar om cirka 25 procent av landets invånare. Ok – låt oss göra det. Andra var oerhört skeptiska till såväl Andreas antagande om tio invandrarkillar som antagandet om hundra stycken.

   Så låt oss öka på Andreas antagna siffror riktigt ordentlig. Låt oss anta att det är tusen invandrarkillar som gör sig skyldiga till gruppvåldtäkter. Inga poliser, åklagare eller ens de mest idoga mörkblåbruna högertrollen har påstått att det är så många. Men låt oss ändå utgå från den höga siffran för att därmed – förhoppningsvis – slippa påståenden om att det är ännu fler än så.

   Om första och andra generationen invandrare i Sverige utgör 25 procent av invånarna utgör de därmed cirka 2,5 miljoner. Tusen av dessa utgör därmed 0,04 procent av landets första och andra generations invandrare.

   Men – skriker nu kanske någon. Du kan ju bara räkna med männen. Ingen påstår ju att kvinnor begår gruppvåldtäkter. Ok – låt oss göra det. Då blir det 0,08 procent.

   Eller uttryckt på annat sätt: Om det är tusen invandrarmän som sysslar med gruppvåldtäkter i Sverige – så gör inte 99,92 procent av övriga invandrarmän det.

   Tino Sanandaji bemöter Andreas antagna siffror med en BRÅ-utredning från 2006. Alltså något som ligger många år före den så kallade ”massinvandringen”. (Är väl medveten om att många hatare anser att BRÅ tillhör ”PK-maffian” – men nu är det alltså Tino Sanandaji och inte jag som hänvisar till BRÅ.) Tino skriver på sin Fb-sida angående gruppvåldtäkter:

”Brås senaste djupstudie om våldtäkt 2006 visade 553 med flera gärningspersoner. Då detta definierat som två eller fler innebär det att minst 1106 gärningsmän, troligen fler.”

   Tino Sanandaji, som av många, inte minst av sig själv, anses som väldigt bra på statistik – är här helt fel ute. Vad han missar är att våldtäktsmän ofta upprepar sina brott.

   Sten Levander, professor i psykiatri, har i en studie 2017 studerat män som under 70-talet dömts för överfallsvåldtäkter. Studien visade att 50% av dem hade återfallit i sin brottslighet. Det här handlar om dömda våldtäktsmän som fått både straff och i många fall rehabilitering. För gärningsmän som inte straffats eller rehabiliterats är siffran givetvis avsevärt högre. En person som är beredd att begå en gruppvåldtäkt och har sluppit undan straff är troligen benägen att göra det igen.

   Så hur många olika personer det var som hade gjort sig skyldiga till de där 553 brotten Tino hänvisar till – det har varken han eller vi andra någon aning om. Det kunde ha varit 100 stycken, eller 200, eller 500 etcetera. Men en sak vet vi säkert – de siffror han letat fram härrör från en tid flera år innan ”massinvandringen”.

   Grova gruppvåldtäkter är fruktansvärda brott, antigen det begås av infödda svenskar eller invandrare. I brottsbalken är det bara mord, dråp, grova narkotikabrott, grova rån, spioneri och några andra brott, som ses som ännu grövre.

   Men att skylla mer eller mindre all brottslighet på invandringen håller inte. Visst är invandrare överrepresenterade vad gäller brottslighet i Sverige, precis som i de flesta andra länder. Under många årtionden var den största gruppen ”svartskallar” i norska fängelser lintottar från Sverige.

   Och det är inte så att infödda svenskar helt plötsligt har blivit rakt igenom hederliga och skötsamma och att brottsligheten, som Jimmie Åkesson så ofta upprepar, ”är ett importerat problem”. Nu som då begår infödda svenskar både mindre och grövre brott. Inte minst har det framgått den senaste tiden i och med #metoo-initiativet.

   Det är alltför vanligt att en del människor skyller sina personliga tillkortakommanden, sin rädsla och sin bitterhet på yttre faktorer. Det kan handla om att man är född i fel stjärntecken, om guds vilja, om att posten inte kommer i tid, om en påstådd systemkollaps, om att tågen inte går som de ska, om de patriarkala strukturerna, om att det är fullmåne, om att pappa eller mamma jobbade för mycket – eller om att allt som känns fel beror på invandringen.

   Personligen tror jag att rädsla i största allmänhet utgör ett problem. Rädsla för att inte räcka till, rädsla för att förlora jobbet, rädsla för att äktenskapet ska spricka, rädsla för att behöva sälja bilen, rädsla för att få gå från hus och hem och så vidare – och inte minst, rädsla för något som är nytt, något som förändras, något som man känner sig främmande inför – till exempel personer som kommer från andra länder.

   Därmed har man ett stort problem, för det enda man kan vara helt säker på – det är just att det egna livet, liksom allt omkring en, kommer att förändras och åter förändras igen. Så istället för att gå omkring och vara rädd, är det betydligt bättre att vara nyfiken på vad som finns bakom nästa hörn i livet. Vem vet, det kanske är ett möte med en kultur som i början känns främmande och konstig men som det i längden finns något att lära av – något som gör ens liv bättre.

För övrigt anser jag…

   att vad som utmärker en intressant krönika är att den är personlig och betraktar något aktuellt och välkänt ur ett lite nytt perspektiv. Därtill att många gillar den medan andra blir provocerade och kanske avskyr den. Att den därtill delas av flera tusen gör inte saken sämre. Andreas Magnussons krönika, se nedan, som publicerades i måndags uppfyller som jag ser det allt jag beskrivit ovan.

Ni hatar Sverige och därför hatar ni invandrare


   Dick Sundevall är Para§rafs chefredaktör men hans krönikor och debattartiklar är inga ledare, utan högst privata tankar och funderingar.

I närmare 40 år har han arbetat med rätts- och kriminalfrågor. Det har blivit många tv-program och dokumentärfilmer. Åtta böcker, senast Det farliga Sverige, och många tusen artiklar genom åren.

Dick är mångfalt prisbelönt som journalist och författare med utmärkelsen Guldspaden och annat. Mest stolt är han över Ordfronts Demokratipris, ”för då väljs man ut bland hela befolkningen”.
På frågan om vad han tycker är det bästa han har gjort, svarar han:
– Mina tre barn.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje onsdag och lördag förmiddag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.