Andreas Magnusson

Det är dags att komma ut som feminist

2018-02-14

Jag vet inte om det var när Göran Persson stolt berättade att han var feminist som jag fattade beslutet. Kanske var det istället när feministen Lars Leijonborg pratade om sin håriga pung i tjejprogrammet Silikon. Det kan också ha varit när Gudrun Schyman råkade vända på en mening och sa att alla män är Talibaner istället för att säga att alla Talibaner är män. Men feminist… Nej, det kändes antingen för mesigt eller för vansinnigt.

   Jag har sedan dess konsekvent vägrat att kalla mig feminist vilket har brukat reta upp mina kloka vänner. Vi tycker ju nämligen ungefär likadant i frågor om jämställdhet, rättvisa, patriarkalt förtryck, manliga strukturer och annat man kan diskutera över en kopp grönt chai-té.

   Många har berättat för mig att feminist är man om man tycker att kvinnor och män är lika mycket värda. Eller som Jonas Gardell uttryckte det (om jag minns rätt): Antingen är man feminist eller så är man dum i huvudet.

   Själv tänker jag att ord lastas med saker. Jag brukar kalla mig kristen eftersom jag tror på Gud, gillar Jesus och verkligen gillar tanken om att leva våra liv i ljuset av texter som får oss att vända och vrida på vilka vi är och vart vi vill komma.

   Men det där ordet är ju så in i helvete laddat med dumheter. Kristna sysslade med korståg, tog på sig konstiga strutar och hängde upp svarta människor i träd. De hemfaller gärna åt att ägna sig åt de två värsta musikaliska inriktningar jag vet: Gemensam sång och gospel. Inte sällan i obehagligt karismatisk kombination.

   Ändå kallar jag mig kristen och vägrar kalla mig feminist. Jag har brukat hävda att det beror på att jag slåss för en förändrad bild av det ena ordet men varför slåss jag inte för en förändrad bild av det andra? Kanske är det dags.

   När den framgångsrika simmaren Sarah Sjöström intervjuades av en medelålders manlig norrman på TV så undrade han hur hon hann med städning och matlagning. Kritiken lät inte vänta på sig. Fredrik Skavlan sysslade med härskartekniker och var sexistisk, sa man. Jag förstår poängen. Det ifrågasattes med rätta om en manlig idrottare hade fått liknande frågor.

   Men sexism och härskartekniker? Låt oss börja med härskartekniker. Ordet ger 101 000 träffar på Google. Det dök först upp i den norska psykologen och filosofen Ingjald Nissens Psykopatens diktatur från 1945 som beskriver tekniken bakom nazisternas maktövertagande.

   Fyrtiotalets Adolf Hitler visade enligt detta synsätt väg för Fredrik Skavlan år 2018. Idag sägs man använda härskartekniker så fort man säger emot en annan människa. Hela den här texten är enligt vissa en exercis i härskartekniker.

   Jag har hittills förminskat (ett annat populärt ord i sammanhangen) Lars Leijonborg, Göran Persson, Gudrun Schyman, kristna människor, Adolf Hitler, Fredrik Skavlan och i viss mån Sarah Sjöström. Det är inte illa. Eller riktigt illa. Ett annat sätt att se på saken är att jag argumenterar. Det går i så fall utmärkt för någon annan att argumentera emot.

   Sexism? Vad är ens det? 22 000 000 träffar på Google. Wikipedia definierar det som ”fördomsladdad diskrimineringförtryck eller utnyttjande av människor enbart på grund av könstillhörighet.”

   Diskriminerade, förtryckte och utnyttjade Skavlan Sarah Sjöström bara för att hon var kvinna? Kanske. Men han intervjuade henne också och en journalists uppdrag vid en intervju är att med olika frågetekniker locka fram intressanta svar.

   Som lärare gör jag lite likadant. Jag låtsas inta ideologiska positioner, ifrågasätter när jag egentligen håller med och så vidare. Det här gör jag för att tvinga eleverna att grunda sina åsikter och kunskaper i annat än slentrianmässig upprepning av på förhand bestämda uppfattningar. Förr i tiden brukade man mena att eleverna skulle fostras till kritiskt självständiga individer.

   Nu för tiden är kritiskt självständiga individer livsfarliga och formuleringen för de högsta betygen i gymnasieskolan har därför ändrats. När högsta betyg var MVG så fick man det om man hade goda kunskaper och kunde tänka kritiskt och självständigt. Som en konstnär eller revolutionär. Nu får man högsta betyg A om man är utförlig och nyanserad – som en kommunpolitiker som tjatar hål i skallen på alla vid ett nämndmöte genom att vända och vrida på det mest uppenbara.

   Vad svarade då Sarah Sjöström? Jo hon svarade att hon inte diskade, städade och lagade mat eftersom hon hade en sambo. Föreställ dig att en man hade hävt ur sig något så dumt. Den manlige idrottaren som kommer hem och vill ha mat på bordet. Ett riktigt svin!

   Sarah Sjöström är inget riktigt svin. Hon är en fantastisk idrottskvinna som på TV intervjuades av den person som kanske har gjort den skarpaste intervju med Jimmie Åkesson som någonsin TV-sänts. Två skickliga yrkespersoner.

   Hon kan inte räddas av idén om revansch från hundratusentals år av patriarkalt förtryck och han kan inte räddas genom att skylla på att han är offer för samma strukturer.

   Deras försvar ligger i att de är journalist respektive simmare och att hans jobb är att provocera fram svar och att hennes jobb är att simma.

   Om jag hade varit feminist så borde jag rimligen fräst åt alla håll nu och det är nog det jag gör. Men människor som kallar sig feminister fräser ofta lite snett, bara ur ena mungipan.

   Marcus Birro undrade i en text för några år sedan om feminismen hade gått för långt. Frågan är gullig i all sin enfald (ursäkta förminskandet). Det var som om han trodde att feminismen var en enda kropp som kunde gå för kort eller för långt. Istället borde han ha skrivit har vissa feminister gått för långt?

   För det har de alldeles uppenbart. I dessa dagar kan man höra idéer om att det är helt okej om en enskild man utsätts för orättvisa uthängningar eftersom en helt annan kvinna någon gång våldtagits utan att ansvarig man blev dömd. Lite Jesus sådär – att tvingas ta på sig straffet för någon annans gärningar.

   En del män har velat föreslå att jämställdism är ett bättre ord än feminism. Jag håller med om att ordet är bättre men jämställdisternas åsikt brukar vara att män diskrimineras precis lika mycket som kvinnor och det är inte sant. Det är stor slagsida. Därför skulle jag aldrig kalla mig jämställdist.

   Kanske är det ändå dags för mig att lägga den feministiska stridsyxan åt sidan och ta till mig ordet feminism – att faktiskt våga säga ”jag är feminist” inför mina kloka medelålders medelklassvänner som aldrig någonsin brottats med ordet och alltid funnit det vackert och självklart.

   Jag tror att män och kvinnor behandlar varandra illa ibland. Att det bästa vi kan göra när det händer är att be om förlåtelse och aldrig kräva den men vara tacksamma när den erbjuds.

   Jag tycker att män i stor utsträckning bär ett kollektivt ansvar för krig, brottslighet och kvinnoförtryck men jag tycker inte att alla män krigar, begår brott eller aktivt förtrycker kvinnor.

   Jag tror att vi ibland som män agerar på ett visst sätt därför att samhällets strukturer har lurat in oss i en mall där vi förväntas agera så. Som en följd av det här tar vi oss friheter och därför utsätts i vissa fall kvinnor för sexism, påhopp och rena övergrepp.

   Detta kan aldrig försvaras. Vi män måste med kvinnors hjälp lära oss att se förtryckarstrukturer men vi kan aldrig gömma oss bakom dem för att slippa personligt ansvar.

   Det är orimligt att kvinnor än idag generellt sett har lägre lön än män för motsvarande arbete. Det är orimligt att en stor del av Sveriges befolkning aldrig skulle kunna tänka sig att rösta på ett politiskt parti med kvinnlig partiledare.

   Det är också orimligt att skolan idag får fortsätta att diskriminera pojkar genom att erbjuda en undervisning som ofta utgår från en kvinnlig norm. Det här resulterar i att killar lär sig mindre, får sämre betyg och begränsas i sina liv. En del blir så bittra att de blir Sverigedemokrater.

   Det här är mina åsikter. Så, vad säger ni – finns det plats för en sån som mig under det feministiska paraplyet?

   Ge mig klartecken på att jag fortfarande får hävda att män ibland också drabbas av strukturellt förtryck. Ge mig klartecken på att jag ibland får objektifiera och subjektifiera kvinnor, att jag någon enstaka gång får kolla på porr, att jag i goda vänners lag får dra politiskt inkorrekta skämt och skratta åt gamla Benny Hill-avsnitt (det är svårt men jag vill i alla fall försöka).

   Om ni vill ha en sån som mig så är jag från detta ögonblick en av er. Ni kan i så fall kalla mig feminist och jag lovar att göra mitt bästa för att ibland göra er besvikna.

 


 Andreas Magnusson är gymnasielärare i svenska, religion och etik. Han är också deltidsmusiker och har nyligen startat You Tube-kanalen Samtidsreflexen där tanken är att med pedagogiska reflektioner tränga djupare bakom människors reflexmässiga yttranden i samhällsfrågor. Andreas har idén om att en god journalist är pedagog och att en god pedagog också i någon mening borde vara journalist. Han medarbetar emellanåt på DN Kultur. Andreas är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje onsdag och lördag förmiddag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.