Dick Sundevall

Visst kan kvinnor vara hämndlystna

2018-02-19

Naturligtvis kan kvinnor liksom män vara hämndlystna. Och ljuga, liksom män. Vara giriga, precis som en del män. Rimligen känna avund på samma sätt som män. Bland de så kallade dödssynderna finns också ”lust”, vilket i och för sig visar att dödssynderna är ett gammalt förlegat påfund – men ändå, visst kan kvinnor liksom män känna sexuell lust till någon annan än den de lovat trohet?

   Jag är övertygad om att de flesta instämmer i ovanstående. Med något enstaka undantag – nästan alla.

– Visst är det så. Visst har jag träffat på det du beskriver.

   Om en person har en livmoder och en annan har en prostata, påverkar alltså inte i någon nämnvärd utsträckning om de ibland kan ljuga, vara hämndlystna, avundsjuka, giriga och känna sexuell lust.

   När det nu gått ett halvår sedan Metoo med full kraft blommade ut i Sverige, har det faktiskt hänt en hel del. Det har inte bara varit prat och manifestationer. Av vänner och bekanta får jag reda på att firmafester i många fall har blivit lite lugnare. Allt fler män, om än inte alla, tar sig inte längre vilka rättigheter som helst mot sina kvinnliga arbetskollegor. Vilket är glädjande att höra.

   Genom åren har jag varit på ett otal firmafester. Och på seminarier med övernattning. I samband med föredrag jag hållit här och där i landet har jag övernattat på olika kursgårdar och konferenshotell.

   Ett gammalt välkänt uttryck är att när spriten går in går vettet ur. Och visst har det varit så ibland på kvällar och nätter i samband med de där sammankomsterna. Visst har män försökt få med sig kvinnor till sina rum – och tvärtom kvinnor som försökt få med sig män. Säkerligen också män som försökt få med sig män och kvinnor som försökt få med sig kvinnor.

   Sannolikt har en del av dessa varit gifta med en hustru, make, partner som nu finns några mil därifrån. Människor lär känna varandra, tänder på varandra, alkoholen gör sitt och ett avskilt rum finns bara några meter bort. Det är ingen ursäkt – men en förklaring. Människan är en sexuell varelse.

   Har jag själv då som journalisten och författaren bara varit en iakttagare av dessa mänskliga övningar? Någon som kallt och nyktert försökt analysera vad som pågått? Nej, jag är ingen ängel och har aldrig försökt framställa mig som en sådan. Visst har jag hamnat i en del av de där sängarna. Ibland på eget initiativ och ibland på någon kvinnas. Och visst har jag ibland varit gift när det har hänt.

   Har jag därefter känt stor skuld för det som inträffat? Nej, det kan jag inte påstå. Har jag ångrat det? Javisst har det hänt. Vissa tillfälliga samlag i onyktert tillstånd kan man ha varit utan. Har jag berättat för min dåvarande hustru vad som hänt? Ja, en gång. Det var dumt.

   Jag tror inte en sekund att jag varit ensam om det här. Jag vet att jag inte varit det. Vi är människor och gör ibland oövertänkta saker. Handlingar som vi kan klandras för, av den som har behov av att klandra.

   Men vem ska kasta första stenen? Vem är den man eller kvinna som aldrig någonsin i mogen ålder kan se tillbaka på sitt liv och svära på att han eller hon aldrig har gjort något dumt? Något som han eller hon ångrar?

   Men därifrån till att något som hänt har varit brottsligt är steget långt. Vad som är brottsligt regleras i lag. En gång i tiden var det mycket hårda straff för otrohet. Det sågs som något som hotade hela samhällsstrukturen. Idag är det inte så.

   Att sätta ljuset och än hellre strålkastare på ett problem som det Metoo-initiativet har visat upp är alltid en bra början. Oftast en nödvändig början för att därefter bit för bit kunna ta itu med det hela. Allt blir naturligtvis inte därmed bra på en gång. Långt därifrån. Det är en process som bara har börjat. Det kommer att ta tid, kanske flera generationer.

   Det som pågått under tusentals år förändras inte över en natt – men mycket tyder på att det nu går åt rätt håll. Därmed kommer våra barn och barnbarn, antingen de är flickor eller pojkar, att få ett bättre liv. Ett liv med ömsesidig respekt för medmänniskor.

   Det som oroat mig och fortfarande oroar mig är överslagen i vågorna av Metoo. Det som kan förstöra hela detta utmärkta initiativ. Det som innebär att kända män pekas ut, förlorar sina arbeten, döms ut, ses som pestsmittade, blir hotade och lämnar landet i perioder – utan att en rättsprocess har kommit fram till att de gjort sig skyldiga till något brottsligt.

   Vad än värre är, att i några fall har det varit en rättsprocess, som med Fredrik Virtanen. En rättsprocess som genomförts fördömligt och inte lämnat mer att önska och där åklagare kommit fram till att det inte finns någon grund för åtal. Men likafullt döms han av folk- och mediedomstolen till att kedjas fast vid skampålen.

   När jag har tagit upp det här i några krönikor och bestämt hävdat att man inte i en rättsstat kan döma någon bara för att någon påstår något, har jag bland annat bemötts med att man måste krossa några ägg för att göra en omelett. Det är ett fruktansvärt påstående. Ett påstående som kunde kommit ur käften på Hitler som ansåg att judar måste utrotas för att hans drömsamhälle skulle kunna uppstå. Alltså att man måste krossa några ägg för att göra en omelett.

   Det är lika vidrigt som uttrycket, ”ingen rök utan eld”, som utgör grunden för allt skvaller. Eller ”ändamålet helgar medlen” – som i vissa stater anses kunna försvara både tortyr och avrättningar.

   De här överslagen resulterar i ageranden, eller avsaknad av ageranden, som ingen vinner något på. Jag får mejl från manliga journalistkollegor som skriver om att ”det är bra att du tar upp det här för jag är anställd och kan inte göra det”.

   En god vän som är skådespelare berättade om hur en kvinnlig kollega i ensemblen nyligen hade kommit in i hans loge efter en föreställning och önskat prata med honom om något. Han hade direkt sagt:

– Visst, kan du gå ut till dom andra så får vi prata om det senare.

   Först efteråt förstod jag min snabba lite konstiga reaktion, berättade han för mig. Det handlade ju inte om att jag pratade i telefon med någon eller om att jag skulle byta om. Och jag tycker om den här kloka kollegan och pratar gärna med henne om vad det än må vara.

– Det handlade om att jag numer inte chansar på att vara ensam med en kvinna i min loge med en stängd dörr bakom oss. Jag chansar inte på att vi en dag kanske blir osams om något och hon i sin ilska anklagar mig för att något sexuellt hände i den där logen, förklarade han. Något sexuellt som är olagligt.

   Han gör en paus i sin förklaring, suckar och fortsätter:

– För jag vet ju att även om det inte hänt något så är jag därmed körd.

   Överreagerade han? Det tycker jag inte, för jag reagerade på samma sätt för några dagar sedan. Behövde sova över på annan ort och erbjöds av en god vän att sova i hennes lägenhet.

– Men du har ju hyrt ut den till en ung tjej, svarade jag.

– Ja men hon har bara tillgång till ett av rummen och jag har det andra om jag behöver övernatta där, så du kan sova i mitt rum, förklarade hon.

   Jag tackade bestämt nej till det vänliga erbjudandet. Jag chansar inte heller. För några år sedan hade det inte varit något problem. Men i det läge vi befinner oss i nu – inte en chans. Inte när folk- och mediedomstolen dömer hårt och bestämt utifrån vad någon påstår. Och därmed i praktiken står över rättsväsendet.

   Jag är väl medveten om att kvinnor genom åren varit tveksamma till att vara ensamma i rum med en del män. Kanske har de varit rädda för att bli våldtagna. Och därmed kanske gått miste om att lära känna en bra man som aldrig skulle kunna göra något i den vägen.

   Men vad jag här beskriver handlar inte om rädsla för att något ska hända utan om rädsla för att någon ska påstå att något har hänt – som faktiskt inte har hänt. Och att man därmed är helt rättslös – inför folk- och mediedomstolen.

   Under de senaste månaderna har vi kunnat läsa i dagspressen om ett antal fall där kvinnor kommer att bli åtalade för att de falskt anmält någon eller några för våldtäkt. Som sagt, kvinnor liksom män ljuger ibland.

   Bland annat har det visat sig att en av de omtalade ”gruppvåldtäkterna” i Malmö inte var någon våldtäkt. Inte ens någon sexuell händelse. Vilket kvinnan i fråga nu har erkänt och kommer att åtalas.

   Det är naturligtvis inte så att det springer omkring en massa kvinnor på landets polisstationer och anmäler män för våldtäkter som inte har skett. Men det händer. Det här utgör ett stort problem för de män som blir utpekade. Och ett minst lika stort problem för kvinnor som faktiskt har blivit våldtagna – men som kanske inte blir trodda.

   Vi män och kvinnor måste kunna förlita oss på att Sverige är en rättsstat och att det är rättsstatens lagar och regler som gäller. Visst finns det brister men Sverige är ingen diktatur och ingen stat där rättsväsendet är korrumperat.

   Hur fruktansvärda brott våldtäkter än är, och gruppvåldtäkter än värre, så måste samma beviskrav gälla i våldtäktsmål som vid andra grova brott. Börjar vi luckra upp det så luckrar vi upp hela skelettet för vad en demokratisk rättsstat ska stå för. Vi kan inte ha den ordningen att tillfälliga opinioner och folk- och mediedomstolar dömer människor.

   Just nu förbereds ett antal förtalsmål på olika advokatbyråer avseende män som hängts ut och inte kan försvara sig på annat sätt än genom just förtalsmål. Några fall har redan börjat utredas av polis och åklagare. Resultatet av de här förtalsmålen kan bli ett stort bakslag för Metoo-initiativet. Låt oss, kvinnor som män, hoppas att det inte blir nödvändigt med ännu fler förtalsmål.

 


   Dick Sundevall är Para§rafs chefredaktör men hans krönikor och debattartiklar är inga ledare, utan högst privata tankar och funderingar.

I närmare 40 år har han arbetat med rätts- och kriminalfrågor. Det har blivit många tv-program och dokumentärfilmer. Åtta böcker, senast Det farliga Sverige, och många tusen artiklar genom åren.

Dick är mångfalt prisbelönt som journalist och författare med utmärkelsen Guldspaden och annat. Mest stolt är han över Ordfronts Demokratipris, ”för då väljs man ut bland hela befolkningen”.
På frågan om vad han tycker är det bästa han har gjort, svarar han:
– Mina tre barn.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje onsdag och lördag förmiddag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.