Krönika

Poliserna som gjorde skillnad

2018-03-05

Apropå den debattserie som snart drar igång på Para§raf om att förebygga och förhindra brott: Min konkreta erfarenhet av bra förebyggande polisarbete utgörs av de poliser som började fotpatrullerande i den Stockholmsförort där jag växte upp. Efter en tid visste de namnen på många av oss tonårskillar och vi visste vad poliserna hette i förnamn. Och inte minst – vi gillade de där poliserna och pratade om dem som ”dom där schysta snutarna”.

   Gjorde vi nåt skit så visste vi att vi skulle få stå för det inför ögonen på poliser vi kände och gillade. Och som i många fall visste vilka våra föräldrar var.

   Det gjorde väl oss inte direkt till några änglar – men dumheterna och småbrotten som snatterier och mopedkörning innan vi fyllt 15 och bilkörning innan vi var 18 och hade körkort etcetera, gick inte längre än så. Visst slogs vi – alldeles för mycket – men även på den fronten lugnade det ner sig.

   Att det blev poliser som gick omkring i den där förorten som väl idag räknas som ett av de ”utsatta områdena” var ett resultat av att en tonårskille slogs ihjäl. Det handlade inte om någon utdragen dödsmisshandel eller några som sparkade på en liggande, utan något som egentligen var en olyckshändelse. Ett knytnävsslag som var avsett att träffa hakan landade istället på struphuvudet som krossades.

   När vi fattat hur allvarligt läget var och ambulansen till slut kom – då var det för sent. Han som dog där framför våra ögon var 17 år. Visst slogs han lika mycket som oss andra och visst hade han, som oss andra, ibland utmanat andra tonårskillar väl mycket. Men – nu var han död. Han blev aldrig 18 år.

   Flera av oss kände hans syskon. Jag kommer ihåg hur svårt vi hade att hantera det som hänt inför hans familj – även om ”vi varit på hans sida”. Och jag kommer ihåg hur jag, liksom andra killar, undvek att gå på den plats där han dog.

   Dock blev det aldrig något snack om att vi skulle hämnas. Hade han som träffade så olyckligt med sitt slag varit ovanligt storväxt, äldre och mer brutal än andra, kanske det hade blivit annorlunda. Men nu var det inte så. Han var inte värre än oss andra. Därtill var han ett år yngre än den som dog.

   Det hade varit stökigt en längre tid. Allt för många testosteronstinna tonårskillar på ett begränsat geografiskt område resulterar ofta i sånt. Det var inget större fel på vår skola och våra föräldrar var inte socialt utslagna. Men både bland lärarna och föräldrarna av den generationen fanns nog inställningen att ”jaja, unga killar slåss men det går över”.

   Visst är det så. Men det är en sak att småpojkar som är 10-12 år gruffar och slåss – och något helt annat när tonårskillar som hunnit bli 16-19 år misshandlar varandra. Då som nu visste nog varken lärarna eller föräldrarna att vi, när vi var uttråkade, åkte till nästa förort för att hitta tonårskillar att bråka med. Eller att de ofta kom till oss av samma skäl. Och de visste definitivt inte att det ibland viftades med knivar – även om det lyckligtvis bara resulterade i ytliga skärsår.

   Det började patrullera poliser i området efter att det här hade hänt. Två och två. Vad de gjorde var vanligt vänligt förebyggande kontaktskapande polisarbete. Vi fick uppfattningen att de var där dygnet runt, vilket de naturligtvis inte var.

   Vi fick också efter ett tag uppfattningen att de kunde namnen på alla oss tonårskillar, vilket de troligen inte kunde. Men de kom efter ett tag ihåg namnen på tillräckligt många för att vi skulle tro det.

   Efter några månader hade de också lärt sig namnen på en del av våra föräldrar.

– Fan också, sa vi som nu trodde att de hade koll på vilka som var föräldrar till samtliga.

   Naturligtvis blev det lite lugnare av det här. Och även om det då som nu inte skulle ”tjallas för snuten” så visst kom det fram till de här poliserna vilka som gjort vad när det handlade om grövre brott.

   Kommer ihåg att en av mina kompisar som hade berättat något för de här lokala poliserna, talade om för oss andra att poliserna inte skrev upp vad han sa. Han uppfattade det därmed som att det inte skulle komma ut att det var han som pratat med poliserna. Vilket var viktigt för honom – och oss andra.

   Om poliserna i efterhand skrev ner det hela, inklusive uppgiftslämnarens namn, ska vara osagt. Men jag hörde aldrig talas om att någon av oss tonårskillar kallades för att vittna i någon rättegång.

   Med tiden var det annat som tog över för oss. Tjejer framför allt. Sport. Spela i rockband. Börja jobba på sommarloven för att tjäna egna pengar. Ta körkort och så vidare.

   Om vi inte hade supit ner oss eller hade sniffat för mycket thinner, så fanns det jobb. Enkla jobb naturligtvis eftersom vi inte hunnit skaffa oss någon utbildning att tala om. Och inte var det speciellt bra betalda jobb – men det var jobb. Vi fick arbetskamrater och hamnade i något som började likna vuxenliv.

   Det gick bra för de flesta av oss, om än inte alla. En träffade jag när jag för en del år sedan gjorde ett reportage på ett fängelse. Han kom fram och sa:

– Kommer du ihåg mig Dick? Vi gick i samma klass i högstadiet.

   Jodå, visst kom jag ihåg den kille jag slagits med mer än någon annan under tonåren. Liksom jag kom ihåg hur mycket stryk jag fick av hans äldre brorsa när jag hade spöat hans lillebror.

– Förstår att du är förvånad över att möta mig här, fortsatte han.

   Det var jag inte. Han och hans bror hade det tuffare hemma än någon av oss andra. Mycket fylla och mycket misshandel som drabbade både deras mamma och dem själva. Att de båda bröderna tog ut mycket av smärtan och förnedringen på andra – var kanske inte så konstigt.

   Nu hade alltså den yngsta hamnat i fängelse. Han berättade att det inte var första gången. Efter att vi satt oss ner och pratat lite om gamla tider, berättade han att hans äldre bror var död. En så kallad överdos hade avslutat hans liv.

   Mig veterligen hamnade ingen av de övriga i något fängelse. En blev högre chef på ett medicinskt företag. En annan försörjde sig i några år som fotbollsspelare, om än inte på internationell nivå. Några blev byggnadsarbetare som sina pappor – och så vidare.

   Hur mycket det berodde på de där lokalt förankrade poliserna att vi kom rätt i livet, går naturligtvis inte att säga säkert. Men helt klart är att de inte innebar något negativt för oss. Ingen av oss såg dem som några ”snutjävlar”.

   Jag är i varje fall övertygad om att de drog betydligt mer än ett strå till stacken för att det skulle bli vettiga vuxna arbetande samhällsmedborgare av de flesta av oss stökiga tonårskillar – under de här åren – i den förorten. Är alltså övertygad om att vad de gjorde var ett exempel på utmärkt brottsförebyggande arbete. Bakom dessa poliser, eller snarare ovanför, fanns det uppenbarligen också chefer som begrep det.

   Är likaså övertygad om att det inte en sekund hade fungerat lika bra, om poliser för oss hade varit några helt främmande personer som bara dök upp med blinkande blåljus och kom stormande när det hade hänt något.

   Nu är jag inte så naiv att jag tror att några få fotpatrullerande poliser räcker till i vissa områden idag. De behöver kanske både vara fler grupper av poliser och fler i de grupper som går omkring i området. Därtill en back-up, som snabbt kan vara på plats om det bränner till.

   Men jag är övertygad om att grunden för ett polisiärt förebyggande arbete finns i polisens lokala förankring. I att det finns poliser som invånarna i området känner igen, känner förtroende för – och kan prata med om problemen i området. Det hindrar inte att dessa poliser samtidigt i sitt agerande markerar att det är rättsstaten Sverige som sätter reglerna via lagar och bland annat polisväsendet – och inte några kriminella grupperingar.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 


   Dick Sundevall är Para§rafs chefredaktör men hans krönikor och debattartiklar är inga ledare, utan högst privata tankar och funderingar.

I närmare 40 år har han arbetat med rätts- och kriminalfrågor. Det har blivit många tv-program och dokumentärfilmer. Åtta böcker, senast Det farliga Sverige, och många tusen artiklar genom åren.

Dick är mångfalt prisbelönt som journalist och författare med utmärkelsen Guldspaden och annat. Mest stolt är han över Ordfronts Demokratipris, ”för då väljs man ut bland hela befolkningen”.
På frågan om vad han tycker är det bästa han har gjort, svarar han:
– Mina tre barn.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.