Måste några knäckas för att det ska bli en omelett?

2018-03-26

När jag och många med mig har skrivit uppskattande om Metoo men kritiserat avarterna i form av att hänga ut namngivna personer, har det inte sällan bemötts med att ”man kan inte göra en omelett utan att knäcka ägg”. Nu står vi där. En av de uthängda, teaterchefen Benny Fredriksson har tagit sitt liv vid 58 års ålder. Blev omeletten god av det knäckandet? Eller luktade den möjligen unket och smakade riktigt illa?

   Låt mig klargöra att jag aldrig träffat Benny Fredriksson och inte heller någon av hans nära och kära. Har alltså ingen som helst personlig relation till honom.

   Men jag har sett en del av vad hans arbete och engagemang åstadkommit i form av teaterföreställningar. Sett vad hans chefskap åstadkommit för kreativa resultat. Och läst hyllande recensioner av såväl breda föreställningar på de stora scenerna som smalare på de mindre.

   Har också kunnat läsa mig till att han ryckt upp och fått ordning på ekonomin på Kulturhuset Stadsteater, som är en av landets största kulturinstitutioner. Och inte minst, jag har pratat med flera skådespelare som haft med honom att göra.

   Vad som genomgående framkommer är att han var en chef som tog sitt chefskap på allvar. Han var inte en av dessa som lallade med sin personal men stack verbala knivar i ryggen på dem. Utan det var tvärtom raka tag.

– Kanske lite väl raka för de mest ömfotade själarna, som en sa. Och du vet Dick, såna finns det gott om bland oss skådisar.

   Naturligtvis finns det skådespelare som tycker att de skulle ha fått större roller på Stadsteatern och skyller sina tillkortakommanden på Benny Fredriksson. Liksom det finns skådespelare som är tacksamma för att de fått chansen att gå vidare mot större roller på den teater som han var högsta chef för.

   För en del år sedan var det en vän till mig som blev ombedd att gå in och försöka få ordning på en mindre teater i Stockholm. Hans uppgift var att styra upp det hela. Efter en tid tog han ett allvarligt samtal med en av skådespelarna som dag efter dag kom försent till repetitionerna och han klargjorde att så kunde det inte fortsätta.

– Men du måste förstå, fick han till svar, att jag nu har två timmar föreställning på kvällarna och två till tre timmar repetition här på dagarna.

– Ja, jag vet det, svarade min vän. Men inser du att övriga i gruppen inte får något gjort när de dag efter dag ska vänta på att du ska komma och agera i din roll.

– Men det är ju så mycket nu…

   Där någonstans gick proppen för mig, berättade min vän, så han höjde rösten och sa:

– Du kommer alltså upp i fyra-fem timmars arbete om dagen. Det här kanske kommer som en fullständig överraskning för dig men dom flesta i det här landet jobbar åtta timmar om dagen!

   Dagen därpå blev det stormöte där man skulle ta upp frågan om hur burdus och okänslig min vän var. Och hur han hade kränkt den här mannen som kom försent dag efter dag.

– Då insåg jag att teatervärlden inte var något för mig, berättade han.

   Den här vännen hade det gemensamt med Benny Fredriksson att båda var uppväxta i förorter i Stockholm. Vi som har den bakgrunden och kunnat ta oss vidare i livet har en hel del fördelar av den uppväxten. En fördel är att veta att man aldrig får någonting gratis. En annan är att man inte är speciellt rädd för de där ”otäcka” personerna som kommer från förorterna.

   Men det finns definitivt även nackdelar. Vi är ofta dåliga på att välja våra strider. Inte direkt några diplomatämnen. Lite väl mycket pang på – i varje fall för personer som inte är vana vid sånt.

   Som jag har förstått det kunde Benny Fredriksson vara just så. I varje fall till och från. Men i den rapport som tagits fram av ett större revisionsföretag framgår det att ”inga sexuella trakasserier från ledningen har framkommit”.

   Därefter kommer något i rapporten som överensstämmer med vad jag fått höra från olika skådespelare som haft att göra med Benny Fredriksson:

Det har framkommit en mångfacetterad bild av ledarskapet i verksamheten där fokus legat på publiken. Det har uppfattats som motiverande av en del medan andra har tyckt att det inneburit en för hög arbetsbörda och att fokus inte varit på de anställdas välbefinnande.

   Alltså, en del som tycker att det är bra att fokus legat på vad som varit och är en teaters uppgift, att leverera intressanta och bra teaterföreställningar.

   Och andra som tycker att det har inneburit för mycket arbete och att fokus skulle ha varit de anställdas välbefinnande. Det kan man ju tycka men nu är det faktiskt inte så att vi har en stadsteater i första hand för att de anställda ska ha någonstans att ta vägen på dagarna. Det är ingen skyddad verkstad.

   Det ska naturligtvis inte innebära att anställda behandlas som skit. En del har påstått, anonymt, att det varit så. Och om en chef på en teater agerar så att det hämmar kreativiteten blir det naturligtvis fel – väldigt fel. Men skulle man kunnat leverera alla dessa föreställningar som sprudlade av kreativitet om det varit så? Tillåt mig tvivla.

   Naturligtvis har inte Benny Fredriksson varit felfri. Människor är inte felfria. Men om hans största ”fel” ska ha varit att han koncentrerade sitt chefsarbete på att leverera bra teater, så har just det faktiskt varit hans arbetsuppgift.

   Den här historien för mina tankar till min erfarenhet av olika förskolor som mina barn varit på. Det är 19 år mellan den äldsta och den yngsta. På grund av arbete och olika äktenskap har det för mig inneburit en hel del erfarenhet av dagis och med tiden förskolor på olika orter.

   Genomgående har varit att när förskolan haft en föreståndare som tagit sitt chefskap på allvar och inriktat dagiset på barnens bästa – så har det fungerat utmärkt. Men när det varit föreståndare som i första hand tycks ha strävat efter att vara omtyckt av personalen så har det blivit problem, för både barnen och föräldrarna. Det har helt enkelt blivit för lealöst.

   Arbetsplatser av olika slag har inte kommit till för att folk ska ha något att gå till på dagarna. Något som ska sysselsätta några i största allmänhet. De har kommit till för att de ska och kan fylla en funktion i det stora samhällsmaskineriet. Om det sedan är att leverera teaterföreställningar, ta hand om barn, bygga broar eller tillverka bilar, kan vara detsamma.

   Ingen har mig veterligen påstått att Benny Fredriksson har begått något brottsligt. Inget sexuellt och inget annat brottsligt. Historien att han skulle ha tvingat någon till abort, har visat sig vara en lögn. Varit skitsnack. Det har nu också Aftonbladets ledning tillstått.

   Ett antal anonyma personer har påstått saker om honom. Ett antal anonyma som varit missnöjda och inte framträtt med sina namn. Sånt får vi journalister höra om dagligen från olika arbetsplatser. I det här fallet skulle det ha varit ett 40-tal, påstår man från Aftonbladets sida, av de säkerligen tusen personer eller fler som genom åren haft att göra med Stadsteatern. Och de som inte varit negativa till Benny Fredriksson har inte varit intressanta att citera.

   Nu knäckte dessa anonyma Benny Fredriksson, så han tog sitt liv vid 58 års ålder. Behöver fler knäckas för att det ska bli en omelett? Eller räckte det med det här? Hur luktade och smakade i så fall omeletten? Luktade den möjligen lite unket? Blev det kanske till och med så att den smakade väldigt illa?

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 


   Dick Sundevall är Para§rafs chefredaktör men hans krönikor och debattartiklar är inga ledare, utan högst privata tankar och funderingar.

I närmare 40 år har han arbetat med rätts- och kriminalfrågor. Det har blivit många tv-program och dokumentärfilmer. Åtta böcker, senast Det farliga Sverige, och många tusen artiklar genom åren.

Dick är mångfalt prisbelönt som journalist och författare med utmärkelsen Guldspaden och annat. Mest stolt är han över Ordfronts Demokratipris, ”för då väljs man ut bland hela befolkningen”.
På frågan om vad han tycker är det bästa han har gjort, svarar han:
– Mina tre barn.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje onsdag och lördag förmiddag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.