Varför blir man inte förvånad?

2018-04-09

En bandit kan förekomma i ett antal anmälningar runt om i landet utan att detta uppmärksammas. Inte ens när ärenden redovisas till åklagare och denne väcker åtal uppmärksammas alltid detta förhållande. Serier av brottslighet uppmärksammas inte och de yrkeskriminella får jobba ostörda, i synnerhet när de begår brott i hela landet.

   Polisens samordning av ärenden fungerar inte. En av de stora vinsterna med den nya polisorganisationen var just olika synergivinster. Med en myndighet för hela landet skulle allt bli så bra och så effektivt. Nu uppmärksammas dock att samordningen av brott och brottsmisstankar inte fungerar.

   Det ser också ut som om vissa typer av rikstäckande brott inte kopplas ihop utan behandlas som solitärer eller enskilda brott. Jag vet inte hur det ser ut idag men möjligheterna kan knappast ha blivit sämre när det gäller att kartlägga seriebrottslighet.

    Förr la rikspolisen in brotten i olika register och man kunde lätt skapa en bild av hur olika brott grasserade över landet. Man sökte med olika prefix och kunde lätt hitta brottsserier som uppenbarligen utförts av samma gäng.

   Rikspolisens datainläggning lades därefter över på de olika myndigheterna och nu blev det genast sämre.

   Här prioriterade myndigheterna olika och nu började svårigheterna när det handlade om rikstäckande brott. Ville jag då försöka kartlägga klädstölder, storköksstölder, rån eller datastölder (nämns för att det var just dessa brott ett gäng poliser koncentrerade sig på) stötte detta ofta på patrull genom att ett län lade in allt och grannlänet inget.

   I Mälardalen förekom ett stort antal datorstölder i ett eller två län medan ett tredje län inte hade en enda stöld.

   Just denna kartläggning av seriebrott ledde ofta fram till misstankar mot olika gäng mot vilka spaningarna kunde riktas. Bara genom att kartlägga brotten, samla all information på ett ställe lyckades vi komma åt fyra olika gäng som kunde lagföras och fällas för brott över hela landet.

   Skulle idag en region, ett polisområde eller ett lokalpolisområde, uppmärksamma att en person som gripits och anhållits för brott också misstänks för brott i andra delar av landet tycks polisen bli extra försiktig.

   Med minsta otur kan de få olika utredningar från hela landet eftersom ”deras” bandit misstänks för att ha begått brott där också. Skulle signaler om detta skönjas gäller det att se till så anhållandet hävs och banditen friges innan detta förhållande, mer officiellt, uppmärksammas.

   Missar man det kan man bli sittande med ”Svarte Petter” i knät. Mycket merarbete ofta förenat med stora personalinsatser. Trots att polisen numer är en myndighet vill man ju inte utreda brott åt andra regioner eller polisområden.

   Det var nästan likadant förr men då samordnades misstankarna genom personblad och då dök samordningsavin, utan minsta förvarning upp, som ett brev på posten (inte PostNord) och man hade svårt att undandra sig sitt ansvar.

   Seriebrottslighet florerade lika vilt då som nu och det krävdes vakna, alerta och arbetsvilliga poliser för att uppmärksamma detta.

   Lite vanvördigt uttalade olika ministrar sig om dryga 20-talet ”småpåvar” som var chefer för olika polismyndigheter. Dessa småpåvar var polisverksamhetens ”värsta fiender” eftersom varje länspolismyndighet var en egen myndighet.

   Trots det förekom det ofta samarbete över distrikts- och myndighetsgränser för att komma åt ligor som arbetade över flera län eller hela riket. Som jag nu ser det, tycktes det lättare förr att organisera poliser över flera län än vad det idag är att organisera polisverksamhet över regiongränser.

   Kan möjligen bero på avstånd eftersom ledningarna för regionerna är betydligt mer utspridda över landet än vad de 20-talet småpåvarna var. Kan också bero på de regionala ledningarna.

   Ska det bli någon förändring måste polismyndigheten bli en myndighet också i verksamheten och inte bara på pappret. Svårigheterna eller problemen med att arbeta över olika gränser har tydligen inte blivit ett dugg lättare med den nya organisationen.Vad som krävs behöver jag väl inte ens antyda?

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 


   Börje Carlsson har under nästan hela sin tid inom kriminalpolisen arbetat med företrädesvis de grövsta brotten. Under ett par år var han rotelchef för en rotel med ett 40-tal medarbetare. Från 1993-1997 rotelchef på spaningsroteln. Vid omorganisationen 1997, till länsmyndighet, bad han att få återgå som utredare på länskriminalen. Under kriminalpolistiden har han varit handläggare och spaningschef för flera mord, grova våldtäkter och grova rån.
Börje har skrivit en mängd böcker om brott. Senast En gång snut – alltid snut. Hans böcker finns bland annat att ta del av här.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje onsdag och lördag förmiddag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.