Jonas Falk

När man inte kan lita på staten

2018-05-30

”När man märker att man inte kan lita på staten så blir det väldigt fel”, sa en av advokaterna i gårdagens program i SVT om det största narkotikamålet i Sveriges historia – Operation Playa. ”Man kan aldrig acceptera att man begår brott för att utreda brott”, fortsatte han syftande bland annat på polisers arbetsmetoder och att åklagarna undanhöll väsentlig bevisning för försvaret. ”Det här målet är det smutsigaste mål jag jobbat med”, sa en försvarare. ”En härdsmälta för rättssystemet”, hävdade en annan.

   Jag kommer inte ihåg hur många dagar jag häckade i säkerhetssalen i Stockholm i det här fallet. Vet dock att jag har närmare 300 timmar ljudinspelningar från tingsrätts- och hovrättsförhandlingar.

   Därtill ytterligare en massa timmar av intervjuer med bland andra Jonas Falk på olika häkten och över telefon.

   Inför den första intervjun med Falk, på Huddingehäktet, hade jag fått förhållningsorder som inte liknade något annat jag varit med om under närmare 40 år som rättsjournalist:

– Du får inte ta honom i hand och hälsa, sa man. Och inte överlämna eller ta emot något från honom. Inte ens ett papper.

  Det förde tankarna till filmen När lammen tystnar med Anthony Hopkins som Hannibal Lecter. Vi blir placerade på varsin kortsida om ett bord som är cirka 180 cm långt. På långsidorna placerar sig två vakter.

   Nästa gång ses vi på Kronobergshäktet – med pansarglas mellan oss. Det är enda gången jag varit med om det – i Sverige. Även den gången med två vakter närvarande – men på min sida pansarglaset. På bilden nedan speglas en av dem i pansarglaset.

   Så där var det. Massor av poliser inne i säkerhetssalen och likaså utanför. Därtill omfattande säkerhetskontroller av oss som skulle in till pressläktaren. Bilden av den så väldigt farliga Jonas Falk byggdes omsorgsfullt upp.

   Nu ska det sägas att han faktiskt blivit fritagen tre gånger genom åren, så ett visst säkerhetspådrag var naturligtvis befogat. Men bitvis passerade det löjets gräns och det fanns anledning att fråga sig hur stor del som var befogad och hur mycket som var ett spel för galleriet.

   Det var verkligen mycket som var underligt med den här rättsprocessen. Inte minst i tingsrätten. Som när advokat Johan Eriksson en av de första dagarna vill ha ett klargörande om en fråga som varit uppe tidigare. Han frågar huvudåklagaren Karin Bergstrand, om det är hon som varit förundersökningsledare. Vilket hon klargör att hon varit.

   Johan Eriksson tar upp en av polisrapporterna där det mesta är maskat i den version advokaterna fått och frågar.

– Har jag förstått dig rätt, att inte heller du som förundersökningsledare har fått läsa det här omaskat.

– Ja, svarar Karin Bergstrand.

   Där börjar jag fundera på om jag är med i något program typ dolda kameran och där man ska visa hur vi på pressläktaren sitter och gapar av förvåning. Hon påstår alltså att hon som förundersökningsledare som har beordrat olika spaningsåtgärder inte fått läsa polisrapporterna omaskade?

– Men ändå påstår du här i rätten att det som maskat inte är något väsentligt för utredningen, säger Johan Eriksson.

   På det får han inget svar.

   Så där höll det på. I tingsrätten var det stundtals ordentligt höjda tonlägen på ett sätt som jag aldrig tidigare varit med om i en svensk rättssal. Att rättens ordförande inte kunde klara av att leda processen på ett värdigt sätt var uppenbart.

   Vad de hårda motsättningarna handlade om var att försvaret ansåg att åklagarsidan hade undanhållit väsentlig bevisning, som talade till förmån för deras klienter. Därtill hade ord översatts fel från rapporter på spanska och hela meningar hade fallit bort. Sånt kan naturligtvis hända men här var det varje gång, utan undantag, till fördel för åklagarsidan. Och slutligen fanns det anledning att misstänka rent fabricerad bevisning.

   Uppenbart gick allting ut på att sätta fast Jonas Falk, så som framgick av gårdagens program i SVT.

   Är då det här ett enstaka exempel på när vissa åklagare och poliser inte utgår ifrån ett konstaterat brott och försöker gripa och lagföra de skyldiga, utan istället bestämmer sig för att någon är kriminellt verksam och försöker sitta dit honom – till varje pris? Nej, det finns andra liknande fall, om än kanske inte så extrema som det här.

   Vi på Para§raf får massor av mejl om att den eller den är oskyldigt dömd. Oftast finns det ingenting som tyder på det, eller i varje fall inget att göra ut artiklar om. Men ibland, kanske en gång på hundra, finns det något att ta på. Något som framstår som underligt och fel.

   Ett sånt mejl och en bilagd tingsrättsdom fick vi i förra veckan. Mycket tyder på att det återigen handlar om att åklagare och polis till varje pris vill sätta dit en person, för det här är inte första gången man försöker.

    Det handlar om ekonomisk brottslighet. Låt mig här bara kort citera ett stycke ur domen avseende Sami Boukhari, som dömdes till 2,5 års fängelse:

Sami Boukhari förekommer inte i belastningsregistret. Straffvärdet av hans brott är emellertid så högt att annan påföljd än fängelse inte kan väljas. Hans roll i brottsligheten är oklar. Det kan dock konstateras att han tagit en liten egen risk eftersom ingenting gjorts i hans namn.

   Vad som egentligen står där är att det inte finns några bevis mot den tidigare ostraffade Sami Boukhari och därför måste han rimligen haft en ledande roll. Likheterna med Operation Playa är alltså skrämmande. Vi kommer att gå igenom de dryga 2 000 sidorna förundersökning som vi har rekvirerat och återkomma mer utförligt om fallet.

   Många advokater och även en del åklagare säger inte sällan efter att en dom avkunnats i tingsrätten och målet ska upp i hovrätten:

– Vi får se hur det blir när vi nu ska upp i en riktig domstol.

   Det här gäller naturligtvis inte för alla tingsrätter och hovrätter men skillnaden var oerhört stor i fallet Playa. I tingsrätten blev Jonas Falk dömd till 18 års fängelse medan han i hovrätten blev helt frikänd. Mycket tyder på att det kan bli samma sak i det här fallet.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 

   Ett av många exempel på vad som utspelade sig i rättsprocessen avseende Operation Playa, i form av undangömd information för försvaret, finns att ta del av här.

 


   Dick Sundevall är Para§rafs chefredaktör men hans krönikor och debattartiklar är inga ledare, utan högst privata tankar och funderingar.

I närmare 40 år har han arbetat med rätts- och kriminalfrågor. Det har blivit många tv-program och dokumentärfilmer. Åtta böcker, senast Det farliga Sverige, och många tusen artiklar genom åren.

Dick är mångfalt prisbelönt som journalist och författare med utmärkelsen Guldspaden och annat. Mest stolt är han över Ordfronts Demokratipris, ”för då väljs man ut bland hela befolkningen”.
På frågan om vad han tycker är det bästa han har gjort, svarar han:
– Mina tre barn.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.