Är du lönsam lille vän?

2018-07-13

När vi på Para§raf skriver om invandringsfrågor kommer det nästan alltid upp kommentarer om att den eller den gruppen inte blir lönsam, utan tvärtom blir en börda. Så låt oss titta närmare på den cyniska frågan om lönsamma medborgare. Vilka blir i samhällelig mening lönsamma och vilka blir det inte?

   I runda slängar föds det hundra tusen barn i Sverige varje vår. En del av dessa blir kriminella under många år och utgör under den tiden en stor kostnad för samhället. Andra föds med någon form av handikapp som gör att de sannolikt inte bli lönsamma, även om det inte är fallet med alla handikappade.

   Andra gör bra ifrån sig i skolan, pluggar vidare på högskolor och universitet och får en dag ett bra jobb i ett annat land. Så de flyttar dit och blir kanske med åren medborgare där. Dessa har i och med universitetsstudierna kostat väldigt mycket för svenska skattebetalare men betalat tillbaka ytterst lite.

   Men det finns ingen anledning att klanka på dem för det. Sverige är ett fritt land. Några invandrar och andra utvandrar.

   Olika beräkningar har kommit fram till att en svensk 18-åring har kostat samhället 3-4 miljoner kronor under sina 18 år. Det handlar om sjukvård, barnbidrag, utbildning och liknande. Det är att observera att det här är samhälleliga kostnader. Föräldrarnas kostnader kommer till.

   Tanken är att vi sedan via skattsedeln betalar tillbaka det här och helst mer därtill. Naturligtvis blir inte det här någon absolut matematik. Några betalar in betydligt mer än de kostat, andra mindre. Blir man sjuk en längre tid eller arbetslös, så blir det troligen mindre.

   Men poängen är att vi täcker varandra. Någon som betalar betydligt mer täcker den som haft otur i det genetiska lotteriet och fått olika åkommor och sjukdomar. Vilka av oss det blir som betalar mer och vilka som aldrig kommer ifatt de där 3-4 miljonerna vi kostat som barn, vet vi först den dag vi dör.

   Därmed över till invandrarna. Det är allt annat än någon homogen grupp. Men en sak är säker, de som kommer hit efter att de fyllt 18 står på noll. De har inte kostat Sverige en enda krona den dag de kommer hit. Och kommer de i arbete inom 2-3-4-5 år så har de fortfarande inte kostat lika mycket som en väldigt svensk 18-åring.

   Att sedan många invandrare flyttar tillbaka till sitt hemland när de blir pensionärer, finns det gott om exempel på. Därmed blir de inte en kostnad för oss skattebetalare i form av sjukvård, äldreboende och liknande. Kort sagt så blir de, om de kommit arbete inom ett rimligt antal år, oerhört lönsamma i samhällelig mening. Att de ska ha sin svenska pension skickad till sig är självklart för den har de ju tjänat in genom sitt arbete.

   Andra invandrare är krigsskadade. Kanske både fysiskt och psykiskt. En del av dessa kanske aldrig kommer i arbete, eller i varje fall aldrig kommer att arbeta heltid. Nu vet vi att de täcks i stor utsträckning av sin familj och släkt men visst blir de även en samhällelig kostnad i form av olika bidrag. Alltså precis som infödda Pelle och Lisa kan bli på grund av psykiska eller fysiska skador – medfödda eller uppkomna senare i livet.

   Men – därmed inte sagt att vi inte ska ställa krav på människor, infödda eller invandrare. Var och en får försöka dra sitt strå till det stora samhällsmaskineriet utifrån den förmåga de har. Kravlöshet är bara dumt. Därtill kränkande mot vuxna människor. Barn är barn och vuxna är vuxna.

   Sverige tillhör det fåtal länder som erbjuder gratis språkundervisning på landets språk. Vägrar man att försöka lära sig språket via den undervisningen eller på annat sätt, så har man i varje fall i mina ögon klargjort att man inte tänker dra sitt strå till stacken. Det är ju ett fritt land, så det valet kan man ju göra. Men då ska naturligtvis alla bidrag dras in. Antingen är du med på tåget eller också är du inte med – svårare är det inte.

   Att sedan olika personer har mer eller mindre svårt att lära sig andra språk måste vi naturligtvis utgå från och ta hänsyn till. Men om man inte ens vill försöka trots att det erbjuds gratis – ja då så…

   I Almedalen hänvisade Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson till den gamla folkhemstanken och citerade följande ur Per Albin Hanssons klassiska folkhemstal, där ”hemmet” är synonymt med samhället vi lever i:

”Hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan. Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage, I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet.”

   Några tyckte det var skamligt av Jimmie Åkesson. Kanske det. Men citatet är bra. Står för ett gott samhälle. Ett solidariskt samhälle. Ett samhälle som inte känner några ”styvbarn” – i meningen mindre värda, ovälkomna, icke önskvärda.

   Vi får se om SD och Jimmie Åkesson är beredda att leva upp till det. Leva upp till att ”Där ser icke den ene ner på den andre.” Och att ”i det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet.”

   För SD och allt för många av deras anhängare är invandrare ”styvbarn” i ordets äldsta och sämsta mening. Styvbarn som fick sitta för sig vid spisen och äta medan övriga satt till bords – eller avvisades från hemmen och hamnade på barnhem.

   Gång på gång konstateras att Sverige inte klarar sig utan invandringen. Det räcker inte med de cirka hundra tusen som föds varje år, och tids nog blir vuxna, för att täcka behovet på arbetsmarknaden om vi ska upprätthålla vår nuvarande standard. Det behövs 60-70 000 till varje år för att det ska gå.

   Sverige behöver invandringen, den är som helhet på lite sikt lönsam, även om en del av de som invandrar aldrig blir det. Precis som en del väldigt infödda svenskar aldrig heller blir det. Men om vårt samhälle präglas av att det råder likhet, omtanke, samarbete och hjälpsamhet, så får vi ihop det till något bra. Får ihop det till dagens Sverige. Ett land som naturligtvis inte är perfekt – men som är väldigt bra.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 


   Dick Sundevall är Para§rafs chefredaktör men hans krönikor och debattartiklar är inga ledare, utan högst privata tankar och funderingar.

I närmare 40 år har han arbetat med rätts- och kriminalfrågor. Det har blivit många tv-program och dokumentärfilmer. Åtta böcker, senast Det farliga Sverige, och många tusen artiklar genom åren.

Dick är mångfalt prisbelönt som journalist och författare med utmärkelsen Guldspaden och annat. Mest stolt är han över Ordfronts Demokratipris, ”för då väljs man ut bland hela befolkningen”.
På frågan om vad han tycker är det bästa han har gjort, svarar han:
– Mina tre barn.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje onsdag och lördag förmiddag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.