Eric Torell

Vad vi faktiskt vet om polisens senaste dödsskjutning

2018-08-06

Nätet är fullt av åsikter om vad som hände när den 20-årige utvecklingsstörda Eric sköts till döds av poliser. Allt från formuleringar om poliser i allmänhet som ”blodtörstiga mördare” till att helt försvara dödandet av Eric. Exakt vad som hände vet vi inte – men vi vet faktiskt en hel del.

   Vi vet att Eric inte hotat någon verbalt eftersom det enda ord han kunde säga var ”mamma”.

   Vi vet att Eric inte skjutit något skott, eftersom det var en plastleksak i form av ett skjutvapen han hade.

   Vi vet att någon eller några poliser har påstått att det var en replika. Alltså en kopia av ett riktigt vapen. Det har dock åklagaren i fallet klargjort att det inte var. Erics föräldrar har förtydligat det genom klargörandet att det var en plastleksak avsedd för femåringar.

   Vi vet att Eric befann sig på en innergård i Stockholm. Sådana är upplysta.

   Vi vet också att det inte går att komma vidare in i husen från sådana gårdar utan nycklar eller koder.

   Vi vet därmed att Eric med största sannolikt blev inringad på den där gården i och med att poliserna anlände.

   Vi vet att polisen har tillgång till bra kikare och/eller kikarsikten på sina vapen.

   Vi vet att polisen har tillgång till bra ficklampor. De lyste också på Eric med starka ficklampor, enligt boende i husen omkring gården – men först efter att han låg nedskjuten, döende eller redan död.

   Och inte minst så vet vi via de bilder som publicerats av Eric, att hans mentala handikapp var väl synligt.

   Så vad kunde poliserna som kom till platsen ha gjort? De kunde ha avvaktat!

   De kunde ha tagit sig in i lägenheter i husen där de hade bättre översikt. De kunde ha tagit sig in i portar varifrån de kunde se honom bättre. De kunde ha väntat på förstärkningen som var på väg. De kunde ha gjort väldigt mycket annat än att skjuta ihjäl Eric.

   Det är lätt att sitta på läktaren och vara efterklok, kanske någon tänker. Så sant. Men problemet är att inom polisväsendet tycks man inte alls vara efterklok, eftersom det finns andra fall som är alltför lika det här. Fall där man inte heller hade behövt döda en medborgare. Låt mig nämna ett av flera tydliga exempel:

   Husby i Stockholms västra förorter den 13 maj 2013. Det har snurrat till i huvudet på en pensionär efter några öl och han har uppträtt lite hotfullt. Dock inte skadat någon.

   När polisens piket anländer finns han i sin lägenhet tillsammans med sin hustru. Efter diverse palaver där polisen trängt in i lägenhetens hall med sköldar och full skyddsutrustning i övrigt, får de undan hustrun som de tror varit utsatt för fara. Vilket det sedan visar sig att hon inte alls varit.

   Pensionären har en kniv men inget skjutvapen. Situationen är alltså den att han inte kan komma ut ur lägenheten eftersom polisen blockerar utgången. Han utgör ingen fara för någon annan än möjligen sig själv. Alltså – läge att avvakta och prata. Eventuellt invänta någon som är specialiserad på att resonera med personer som befinner sig i ett sånt tillstånd som den här äldre mannen hamnat i.

   Istället kastar man in en chockgranat i vardagsrummet där pensionären befinner sig. Rusar efter och skjuter skallen av honom. Fallet har i efterhand kritiserats, inte minst från olika enskilda polisers sida.

   Vad fick det då för konsekvenser? Vad lärde man sig av det här? Det fick inga som helst konsekvenser för de poliser som agerat så här. Uppenbarligen tyckte polisledningen att det var helt i sin ordning att specialutbildade poliser agerande som testosteronstinna tonårskillar som fått i sig för många öl.

   Efter vad vi idag vet så tyder det mesta på att det är vad som nu har hänt ännu en gång – när Eric sköts ihjäl. Man kunde ha lugnat ner sig och avvaktat. Man kunde ha agerat med utgångspunkten att göra allt för att undvika att någon skulle bli dödad.

   I det här fallet precis som med det i Husby kunde man ha backat undan. Ut i trappen i Husby. Utanför porten till innergården där Eric befann sig. Backat, lugnat ner sig, avvaktat och planerat för nästa åtgärd. Inte minst, tagit reda på så mycket som möjligt om personerna ifråga. Man hade då bland annat kanske kunnat fått reda på att ingen av de här två dödade medborgarna var några våldsmän.

   Svensk polis skjuter alltmer och dödar allt fler. Ibland är det befogat. Om någon skjuter mot poliser får han räkna med att skotten besvaras och att han kanske dör. Eller om han redan har dödat någon/några människor och försöker fortsätta. Vi har haft några sådana fall de senaste åren.

    Men när det uppenbart inte varit befogat, vad händer då? Vad som händer, gång på gång, är att det kommer ut ytterst knapphändiga uppgifter om vad som egentligen hänt och/eller undanglidningar. I värsta fall rena lögner. Möjligen kommer man fram till att det var ”ringa tjänstefel” vilket inte är olagligt.

   Vi har en yrkesgrupp i vårt samhälle som får vara beväpnad med skjutvapen ute bland allmänheten i fredstid – poliser. Därmed måste vi ställa höga krav på hur de agerar med dessa skjutvapen.

   Jag begär inte att poliser alltid ska kunna fatta gudomligt rätta beslut i allehanda pressade situationer. Jag begär inte heller att de alltid ska kunna hålla sig till varje lite regel. Men jag begär att de inte ska bete sig som testosteronstinna tonårsgrabbar som hetsar upp varandra och börja skjuta mot människor – när det kan undvikas.

   Polisen står och faller med allmänhetens förtroende. Idag finns det ett allt sämre förtroende för en del högre polischefer, vilket ofta är befogat. Men om förtroendet för poliser i största allmänhet ute på fältet sjunker – blir det med tiden förödande.

   Under de snart 40 år jag arbetat med rätts- och kriminalfrågor har jag mött massor av poliser. I många fall, de flesta, har jag efteråt tänkt att vad bra att han eller hon är polis så kan vi andra sova lugnare på nätterna. Och naturligtvis borde de ha bättre betalt för sitt utsatta arbete.

   Men jag har också mött ”stridisar” där jag känt oro inför att de får gå omkring beväpnade med skarpladdade skjutvapen bland allmänheten. Alltså personer som rimligen borde ha sorterats ut redan under utbildningen till poliser.

   De som nu var inblandade i dödsskjutningen mot Eric ska naturligtvis tas ur tjänst under en period. De befinner sig rimligen i något som kan liknas vid chock när de i efterhand fått reda på vad det var för person de var med om att döda. Och därmed behöver de stöd och hjälp. Om de mot förmodan inte blivit berörda av det som hänt, finns det än större anledning att ta dem ur tjänst – kanske för gott?

   Men de bör tas ur tjänst även för att allmänheten ska veta att de här poliserna kommer de inte att möta ute på gator och torg beväpnade med skarpladdade skjutvapen den närmaste tiden.

   Låt oss nu hoppas att det görs en ordentlig utredning av det här fallet. En utredning som inte kommer med några undanglidningar om att det var nödvärn och nödvändigt att skjuta Eric i den situation som uppstod etcetera. För kommer man dragande med det ger man poliser i allmänhet någon form av diplomatpass och tillstånd att skjuta medborgare utan större eftertanke – och sänker därmed allmänhetens förtroende för poliser i allmänhet.

   Professor Dennis Töllborg som är den mest kunniga vad gäller utredningar av polisers agerande, såväl i Sverige som internationellt, är dock pessimistisk. Han hävdar att poliser och berörda åklagare håller varandra om ryggen och att vi sannolikt aldrig kommer att få reda på vad som egentligen hände.

– Vi når inte ens upp till europeisk ministandard, säger han. Utredningsverksamheten i Sverige måste ändras. Jag blir dessutom så jä-la förbannad över att det inte går snabbare.

   Töllborgs erfarenhet av att arbeta inom polisen summerar han så här:

– Det är den räddaste organisation jag arbetat i. Det är rädda poliser som skjuter.

   Han menar att det mest sannolika är att det inte väcks något åtal mot någon av de inblandade poliserna i och med det nuvarande utredningssystemet. Tiden får utvisa om han har rätt.

    Att försöka förstå hur det känns för föräldrarna till Eric i det här läget är svårt – kanske omöjligt. Den här intervjun med änkan efter den dödade pensionären i Husby kan dock möjligen förmedla något av den sorg det kan handla om: ”Min älskade make blev mördad av poliserna”

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 


   Dick Sundevall är Para§rafs chefredaktör men hans krönikor och debattartiklar är inga ledare, utan högst privata tankar och funderingar.

I närmare 40 år har han arbetat med rätts- och kriminalfrågor. Det har blivit många tv-program och dokumentärfilmer. Åtta böcker, senast Det farliga Sverige, och många tusen artiklar genom åren.

Dick är mångfalt prisbelönt som journalist och författare med utmärkelsen Guldspaden och annat. Mest stolt är han över Ordfronts Demokratipris, ”för då väljs man ut bland hela befolkningen”.
På frågan om vad han tycker är det bästa han har gjort, svarar han:
– Mina tre barn.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje onsdag och lördag förmiddag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.