Joakim Lamotte

Joakim Lamotte vädjar – rösta inte på Sverigedemokraterna!

2018-08-14

För fyra år sedan skrev Joakim Lamotte en viktig text på sin blogg. På den tiden var han en ganska klok röst i samhällsdebatten. Han hankade sig fram som journalist med olika frilansuppdrag på till exempel SVT och GP, men ville ibland säga mer om vad han själv tyckte i olika frågor och där kom bloggen in i bilden. Ofta stod han upp för jämställdhet och mot rasism.

   Inför valet 2014 var Lamotte väldigt orolig att Sverigedemokraterna skulle få någon typ av makt. Han skrev då en text med viktiga ord som gäller än idag.

   Joakim Lamotte var väl införstådd med att texten på bloggen kunde leda till att hans opartiskhet skulle kunna ifrågasättas framöver, men det han hade att säga var så viktigt att han var villig att ta risken.

   Jag tror tyvärr att Joakim Lamotte 2018 har slutat att säga vad han tycker eftersom vissa åsikter ger mer klirr i swish-kassan än andra. Innerst inne tror jag dock att han fortfarande är väldigt stolt över den bloggtext han skrev för fyra år sedan. Det han lägger upp på sin Facebooksida nu för tiden är mest fördomsfullt skräp, men det fanns en tid då han verkligen var värd att lyssna till.

   Låt oss se vad Lamotte tyckte var så viktigt inför valet 2014 att han, med sina egna ord, var villig att riskera sin journalistiska framtid. Texten finns inte längre kvar på nätet eftersom han tagit ner bloggen hotlamotte.com, men tack vare en funktion hos till exempel Google så kan man återskapa gamla hemsidor och hitta det mesta som en gång publicerats.

   Den 10 september 2014 skrev Joakim Lamotte ett inlägg på sin blogg med titeln ”På söndag bestämmer vi Sverigedemokraternas framtid”. Han började med att berätta om sig själv:

”Så länge jag kan minnas har jag haft svårt för auktoriteter och det som kallas etablissemanget. När andra har tyckt si har jag oftast tyckt så. Det värsta jag vet är när människor vill pådyvla mig åsikter. Jag minns mitten av 90-talet och hur jag som högstadiekille i en liten bruksort fascinerades av den våg av nationalism som drog över Sverige. På antirasistiska temaveckor stångade sig lärarna blodiga för att bekämpa nationalismen, medan eleverna visade sitt missnöje genom klädstil och musikval. Det fanns en spänning i det som attraherade mig.”

   Joakim Lamotte och jag är ungefär jämngamla. Han är några år yngre men jag förstår precis vad han pratar om. I början av 90-talet växte sig en våg stark av nationalism och invandringskritik. Det var ett uppdrivet tonläge i flyktingdebatten på ett liknande sätt som det varit de senaste åren.

   Kriget på Balkan gjorde att 1992 var ett år med rekordmånga asylsökande. Fler asylsökande har vi bara haft ett enda år i Sveriges historia – 2015. Ny Demokrati var partiet som på ett folkligt sätt framförde det som skinnskallarna framförde på ett mindre folkligt sätt. Lite som SD gör idag.

   Jag tror att tanken med inledningen av blogginlägget var att Joakim Lamotte ville visa sina läsare att också han skulle kunnat lockas i fällan att bli Sverigedemokrat. Så här skriver han längre fram i sin text:

”Att bli förminskad av makthavare sätter igång saker i en som resulterar i frustration och en vilja att ge igen, att sätta ner foten och visa att mig pissar du inte på. Det handlar även om rädsla, och precis som människorna i Avpixlats kommentarsfält är jag orolig.
Jag är rädd för hur mina föräldrar skall klara sig i framtiden när det hela tiden kommer larmrapporter om hur äldrevården havererar. Jag blir rädd när jag ser hur mina barns fantastiska förskolelärare kämpar för att hinna med i en stressig verksamhet där antalet barn per pedagog är alldeles för många.
Jag blir rädd när min mamma hamnar på sjukhus och blir liggandes timtal i en korridor för att därefter bli felaktigt diagnostiserad av en trött och utarbetad läkare, som sedan inte går att få kontakt med. Det får mig att vilja ryta till, visa att något måste göras, att markera för politikerna att tillståndet i landet inte är okej längre. Ett sätt att ryta till vore att lägga min röst på Sverigedemokraterna.”

   Joakim Lamotte målar upp en verklighetsbeskrivning som många potentiella Sverigedemokratiska väljare kan känna igen sig i. Det finns brister i det svenska samhället och det är lätt att känna en oro kring dessa saker. Det är lätt att låta den oron leda till en röst på det parti som skriker högst om att allt är fel, men egentligen inte har några lösningar.

   Men, i sin roll som journalist har Lamotte haft förmånen att möta människor som har visat honom att världen inte är så svart och vit. Han beskriver det på ett målande sätt:

”När jag tänker på de goda krafter jag sett i förorter runtom i landet blir skinnet till gåshud på armarna. Gåshuden försvinner dock fort när andra minnesbilder skimrar förbi över näthinnan. Som när jag intervjuade den lilla 13-åriga tjejen som flytt till Sverige medan hennes syskon dödats av klusterbomber.
När hon visade mig bilder på dem grät jag. Eller när jag besökte ett boende för ensamkommande flyktingar och en liten pojke med stickad blå Pippi Långstrumptröja, kom fram och tog min hand. Jag såg i hans bruna trötta ögon att han längtade efter en pappa som inte längre fanns.”

   Lamotte har satt sig ner och verkligen pratat med flyktingar och genom dessa möten har han förstått att den kalla hårda politiken där man ser flyktingar som kostnader och belastningar är ohållbar. Så här säger han i sin text:

”Jag skulle kunna fortsätta skriva om människor som flytt från krig, som fått familjemedlemmar dödade eller blivit våldtagna, men som i Sverigedemokraternas värld bara är statistik och kostnader. Sverigedemokraterna säger att de vill hjälpa de här människorna i hemlandet. Hur då undrar jag?
Kanske är det möjligt om de vet hur man stoppar ett pågående inbördeskrig, vilket de sannolikt inte har en aning om. Tänk om din grannes hus skulle brinna, skulle du då be dem att stanna kvar medan det brann, eftersom du vill hjälpa dem på plats istället? På vilket sätt? Genom att skicka mat och kläder? Vad gott gör en fläskfilé och ett par joggingbyxor om hela huset står i lågor?”

   I en avslutande apell riktar sig Joakim Lamotte direkt till sina läsare. Det han har att säga är lika viktigt idag som det var 2014:

”Det är till er jag skriver. Ni som vill sätta ner foten och rösta ”sverigevänligt”. Jag förstår frustrationen och tror inte att alla ni är rasister, men hade ni sett det jag sett, mött människorna jag mött och hört de historier jag hört, så skulle ni inte rösta på ett parti som har rötterna i nazistiska organisationer.
Jag vill inte ljuga. Självklart kostar det pengar att hjälpa flyktingar och lika självklart ställer det till med problem om man misslyckas med integrationen. Men det måste få kosta att vara medmänsklig, och ett utanförskap i Rosengård kommer alltid att vara bättre än en massgrav i Syrien. Visst finns det motsättningar, men större inflytande för Sverigedemokraterna gör bara att polemiken ökar och att landet drar isär än mer.”

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 


   Andreas Magnusson är gymnasielärare i svenska, religion och etik. Han är också deltidsmusiker och har nyligen startat You Tube-kanalen Samtidsreflexen där tanken är att med pedagogiska reflektioner tränga djupare bakom människors reflexmässiga yttranden i samhällsfrågor. Andreas har idén om att en god journalist är pedagog och att en god pedagog också i någon mening borde vara journalist. Han medarbetar emellanåt på DN Kultur. Andreas är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.