Då har gränserna flyttats

2018-09-12

För många år sedan sedan läste jag en artikel om en man som försökte smuggla in arton apor till Mexiko genom att stoppa dem under tröjan. Och man förstår ju hur lätt det är hänt. Alltså, en liten apa kan ju nästan vem som helst råka få med sig och när man väl har stoppat en apa under tröjan så finns det inte direkt något som hindrar att man försöker få dit en till.

   Det är ju inte så att det går någon magisk gräns som säger att en eller två eller sju eller nio eller tolv eller fjorton skulle vara mer rimligt än just arton. För den som har tryckt in sjutton apor under tröjan ter det sig rimligt att också trycka in den artonde.

   Det stora steget var att överhuvudtaget bestämma sig för att smuggla in apa. När det steget väl var taget så var viljan och tröjans storlek de enda begränsningar som återstod.

   Mannen var offer för fenomenet gränsförflyttning. Och han är inte ensam. Vi har till exempel en valrörelse bakom oss som visar hur lätt gränser kan flyttas.

   När EU-migranten Gica, som försörjde sig genom att tigga på Huskvarnas gator, hade misshandlats till döds av ett gäng pojkar i femtonårsåldern, i vad som tycks vara ett rasistiskt motiverat dåd, uttalade sig statsminister Stefan Löfven och sa så här:

– Vi behöver diskutera hur man får stopp på tiggeriet för det är ingens framtid.

   Vi stannar till där. Smakar lite på orden. En ensam, sjuk och svårt utsatt människa som bodde i en park i centrala Huskvarna slogs ihjäl av barn och vi behövde diskutera hur vi kan få stopp på tiggeriet.

   Då har anständighetens gräns flyttats. Visst sa Löfven också att han var bedrövad, att dådet var fruktansvärt, men han sa inte: Vi behöver diskutera hur man får stopp på ett kallt och hårt samhälle där till och med barn ger sig på utsatta människor.

   Istället bekräftade han mördarnas världsbild genom att säga att vi behöver får stopp på tiggeriet. Nog för att Löfven tyckte att metoden var fruktansvärd, men i sak tycktes de vara överens.

   Då har gränserna flyttats.

   Som en ständigt återkommande dokusåpa har moderatpolitikern Hanif Bali kunnat dödshota DN-journalister och önska livet ur ensamkommande flyktingbarn utan minsta reaktion från de vuxna partikamraterna i rummet.

   Då har gränserna flyttats.

   Gång efter annan har Sverigedemokratiska politiker ertappats med nazistiska och rasistiska uttalanden, medlemskap i nazistiska organisationer, mordhot, trakasserier och brottslighet. Trots att fakta kring detta inte kan ha undgått någon valde nästan 18% av svenska folket att det här är människor de vill ska styra över vår framtid.

   Då har gränserna flyttats. 

   Och gränserna flyttas på många sätt. Vi har idag hårdare lagar och strängare straff än vi någonsin har haft i den moderna nationens historia. Vi har i ett internationellt perspektiv en högst normal straffskala om man räknar bort länder som Saudiarabien och Nordkorea, men nästan alla våra politiska partier har utlovat tuffare tag om vi ger dem makten.

   Och de tuffare tagen handlar inte om att vetenskapen och den beprövade erfarenheten har visat att hårdare straff har effekt utan om att de blodtörstiga väljarna vill att det ska vara ”slut på mjäkigheten”.

   När gränserna har flyttats tillräckligt långt så kan vanlig hederlig medmänsklighet och evidensbaserad rättspolitik kallas för mjäkighet och flum. När gränserna har flyttats tillräckligt långt så lyssnar ingen längre till fakta.

   Mesighet hånas. Mjukhet förlöjligas. Människor som visar ömma känslor får vårt förakt. Vi raljerar över kändisar som formar handhjärtan och mellanstadiebarn som skolstrejkar för en bättre miljö blir påhoppade av etablerade politiker.

   Just miljön är det för övrigt extra töntigt att bry sig om. Det var bland annat därför en gråtande Åsa Romson var lilla julafton för alla kallhamrade systemkollapsanhängare.

   Jag vet att det sitter någon listig typ nu som har skumläst hela texten trots att han (ja, det är en han) redan omedelbart bestämde sig för att den där berättelsen om aporna och gränsförflyttning passade bättre för att beskriva hur vår invandringspolitik blivit gränslöst generös. Han tyckte särskilt mycket om att jag valde just apor i exemplet.

   Det är bara det att vår invandringspolitik inte alls har blivit mer generös. Det är precis tvärt om och det har haft effekt. Sverige är inte längre ett land människor drömmer om att komma till. Sverige är inte längre ett land som är känt för sin godhet. Godheten som sådan ifrågasätts för övrigt allt oftare.

   Vi hade under 2016 färre asylsökande än genomsnittet under perioden från 1984 och framåt. Samma sak under 2017. Samma sak med prognosen för 2018. Det kommer väldigt få flyktingar till Sverige just nu men den nya verklighetsbeskrivningen som vi har fångat upp från Sverigedemokraterna innebär att sanningen sätts inom parantes. Vanlig svensk invandringsnivå kallas nu för massinvandring.

   Vi måste ju ändå ta hand om våra egna först. Vi kan ju inte hjälpa alla. Det är bättre att vi hjälper på plats. Det är bättre att vi tar hand om de flyktingar som har kommit hit än att släppa in nya. Sådär låter det.

   Översätt de tankarna till något annat. Låt oss säga att ett hysteriskt barn knackar på din dörr. Barnet har precis bevittnat hur pappan har slagit ihjäl mamman. Förtvivlat ropar barnet om att det måste få komma in.

– Jag är ledsen, men jag måste ta hand om mina egna barn. 

– Snälla! Han kommer att döda mig.

– Jag kan faktiskt inte hjälpa alla barn som knackar på sådär.

– Snälla! Snälla! Jag hör hur han kommer närmare.

– Det är bättre att du går hem igen så kommer någon upp och hjälper dig hemma sen.

– Men jag kan inte gå hem. Han kommer att döda mig.

– Tyvärr. Jag behöver ta hand om andra gäster nu. Hej då. 

   Om man frågar ett barn om det är bättre att vara snäll än att vara elak så skulle barnet säga att det är bättre att vara snäll. Om man skulle fråga Ann Heberlein så skulle hon dra ett långt resonemang om att det inte är så enkelt och att godhet också kan leda till ondska.

   Den typen av resonemang för man bara om man först har flyttat anständighetens gränser så långt att det sunda förnuftet har upphört att vara till.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 


   Andreas Magnusson är gymnasielärare i svenska, religion och etik. Han är också deltidsmusiker och har nyligen startat You Tube-kanalen Samtidsreflexen där tanken är att med pedagogiska reflektioner tränga djupare bakom människors reflexmässiga yttranden i samhällsfrågor. Andreas har idén om att en god journalist är pedagog och att en god pedagog också i någon mening borde vara journalist. Han medarbetar emellanåt på DN Kultur. Andreas är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.