Missbrukas polisens elchockvapen?

2018-10-02

En granskning av polisens elchockvapen visar på en förödande effektivitet och förmodligen har de använts långt över det förväntade och kanske också det försvarbara. Poliser skriver att ”busarna är livrädda för dessa vapen och om de blir träffade viker de sig dubbla”.

   Sedan nio månader tillbaka har dessa ”elpistoler” använts vid minst 239 tillfällen av poliser som utsetts att testa vapnen. Det betyder i runda slängar att vapnet använts vid något tillfälle varje dag.

   Låter det rimligt? Inför att vapnet skulle utprovas gick argumentationen ut på ett behov av att ”polisen behövde något mellan batong och pistol”.

   Det förefaller mig som om behovet av dessa vapen är osannolikt stort eftersom det, trots detta höga utfall, bara är cirka 650 poliser som utbildats i att använda vapnet.

   Det ser ut som om elvapnet under dessa nio månader verkligen använts som test antingen det behövts eller ej. Detta trots att det egentligen krävs i stort sett samma förutsättningar som för att använda pistolen. Andra medel ska vara otillräckliga.

   Denna ökning av vapenanvändning riskerar att avtrubba polismännen och det ser ut som om polisen lättsamt tycks använda elchockvapnet så fort någon säger emot. Jag har svårt att tro att dessa 650 poliser, de med det nya elchockvapnet, hamnat i 239 lägen då de ens funderat på att använda den riktiga pistolen.

   Det är dessutom lite udda att polisen hela tiden ska ligga på gränsen till vad som är tillåtet eller moraliskt försvarbart.

   Till den vanliga pistolen använder polisen en expanderande ammunition som på många håll är förbjuden att använda i både jakt och krig. Nu har de dessutom fått ett elvapen som kan användas som ”drivstöt” för att få den ”påstötne” att gå i önskad riktning.

   Denna typ av vapen användes förr i jordbruket för att få slaktdjur att gå på slaktbilen. Detta är numer näst intill förbjudet i jordbruket medan polisen får använda sig av denna ”grismotare”.

    Jordbrukets anvisningar, där det alltså handlar om boskap, lyder så här:

3 kap 6 § Elektrisk pådrivare får bara användas i undantagsfall, och då endast i fråga om grisar och vuxna nötkreatur. En elektrisk pådrivare får enbart användas mot djurets bakdelsmuskulatur, och endast om djuret har fri väg framåt.
Endast enstaka impulser av högst en sekunds varaktighet får ges. Stiften på pådrivaren ska vara avrundade.

   Polisen har ett stort och nödvändigt behov av att bli respekterade men användningen av dessa elpistoler, i tid och otid, skapar ingen respekt utan tydligen bara fruktan.

   De poliser som använt elchockvapnen är övervägande positiva till effekten men mina funderingar är om inte respekten går förlorad med ett alltför flitigt användande. Har det verkligen i dessa 239 fallen förelegat grund för att ens fundera på att använda tjänstevapnet, alltså skjutvapnet?

   Försöket med elchockvapen ska utvärderas av Umeå universitet genom bland annat tre olika enkätundersökningar under försökets gång.

   Utvärderingen äventyras dock eftersom alldeles för få poliser har svarat på undersökningen. Enligt en sammanställning från maj uppgick svarsfrekvensen till 35 procent.

   Vid användande av den vanliga pistolen innebär rapporteringsplikten att det ska rapporteras även om ”bara” varningsskott avlossats. Samtidigt finns ett mörkertal om hur ofta pistolen används. Jag undrar hur stort mörkertalet är på dessa elchockvapen?

   Polisens projektansvarige är medveten om problemet med svarsfrekvensen, men bedyrar att den interna rapporteringen fungerar väl. Lika väl (eller lika illa) som när tjänstevapnet används?

– Det stämmer att man har varit dålig på att fylla i enkäterna som ska till universitetet. Men vår interna rapportering är det inga problem med, hävdar man.

   I mina ögon och öron ser det ut som/låter som att elchockvapnet används i en alltför frekvent omfattning och i framtiden riskerar att bli polisens lösning på problemet med varje medborgare som man anser vara uppkäftig.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 


   Börje Carlsson har under nästan hela sin tid inom kriminalpolisen arbetat med företrädesvis de grövsta brotten. Under ett par år var han rotelchef för en rotel med ett 40-tal medarbetare. Från 1993-1997 rotelchef på spaningsroteln. Vid omorganisationen 1997, till länsmyndighet, bad han att få återgå som utredare på länskriminalen. Under kriminalpolistiden har han varit handläggare och spaningschef för flera mord, grova våldtäkter och grova rån.
Börje har skrivit en mängd böcker om brott. Senast En gång snut – alltid snut. Hans böcker finns bland annat att ta del av här.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje måndag, onsdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.