Veckans värsta

Skamligheterna upprepar sig

2018-11-24

När Nils R gick ur tiden för ett tiotal år sedan försvann också den siste polisen som kunde berätta om en polisinsats som för resten av hans liv satt som en spik i hjärtat. Nils kunde, trots att sextio år förflutit, inte berätta om denna händelse utan att brista i gråt. Detta var det skamligaste han som polis och människa fått uppleva och han önskade att ingen någonsin skulle behöva uppleva detta igen. Och det slapp han, för när det nu upprepas är han inte med oss längre.

   Rent krasst är denna händelse ett svart, ett kolsvart, kapitel i den svenska polisens historia men nu upprepas historien igen och gång på gång. Återigen är det polisen som får ta smällen för myndigheternas beslut. Beslut som fattats av byråkrater med bara paragrafer i hjärnan och hjärtat är lämnat därhän.

   Då som nu förekom nästan inga protester, utan först många år senare flöt händelsen upp och blev debatterad med ord som ”aldrig igen” eller ”aldrig mer”.

   Då, i november 1945, begärde Ryssland att alla militärer, oftast unga pojkar och män, som flytt från kriget i Ryssland skulle utvisas till Ryssland där de skulle lagföras som desertörer.

   Utskeppningen skulle ske från Ystad dit de ryska fartygen anlände. Dessa fartyg var inte inredda för att frakta människor och tvingades av svenska staten att byggas om. En liten eftergift av ett dåligt samvete för under tiden bodde fångarna, mest balter, i baracker som var kringgärdade av Gunnebostängsel.

   Internerna var naturligtvis underkunniga om vad som var på gång och förstod också att de bara var en bricka i ett internationellt spel som skulle medföra att de dömdes till döden eller deporterades till Sibirien, vilket var ungefär samma sak men långsammare, efter återkomst till hemlandet.

   Många begick på de mest bisarra sätt självmord medan andra misslyckades. De som misslyckades lappades hjälpligt ihop för att överleva en transport och en rättegång och därefter kunna avrättas.

   I samband med att de döda, de oskadade och de skadade skulle sorteras, sa en militärläkare till handräckningspersonalen:

– Dom skadade ska till slakthuset.

   Sjukstugan såg förmodligen ut som en slaktbod eftersom de vanligaste skadorna var skärskador. Möjligen avsåg läkaren med slaktbod dåvarande Sovjetunionen men detta kan inte klarläggas eftersom alla inblandade är döda.

   Vid en uppställning ville en fånge inte ställa upp. När täcket lyftes bort var sängen full med blod. Med ett rakblad hade fången skurit upp ena benet. Djupt och långt från ljumske ner till smalbenet.

   Poliserna som bevakade var på tårna och de var beredda på allt. Internerna tycktes desperata och många fruktade stora konfrontationer. Dessa uteblev dock men små skärmytslingar kunde bryta ut i samband med att en självmordskandidat skulle omhändertas för vård för att återställas i transportabelt skick – för att kunna dömas till döden eller till en långsammare död långt borta i Sibirien..

   Nyårsnatten, natten mellan 1945 och 1946, var det oroligt i lägret. Spring hit och dit. Tissel och tassel. Poliser och militärer höjde beredskapen och med laddade och osäkrade automatvapen var beredskapen god.

   Plötsligt, vid midnatt, strömmade interner ut från barackerna. De samlades och ställde upp i sex led. De marscherade runt i området för att återigen samlas i sex led. Där började de som en stor kör sjunga ”Stilla natt, heliga natt”. När sången förklingat återvände de alla till barackerna varefter det blev tyst och lugnt.

   Denne korta berättelse handlar alltså om ”Baltutlämningen”, ett mörkt kapitel för Sverige och för svensk polis.

   Idag sker dessa ”baltutlämningar” i en allt högre frekvens men nu utvisas människorna till Afghanistan i stället. Skit samma vad de har för nationalitet och vad de kommer ifrån eller vad de riskerar. De ska till Afghanistan. Varefter de fångas in samlas de ihop tills de fyllt ett flygplan för vidare befordran till Afghanistan.

   Detta kommer i historisk betraktelse inte att vara något att vara stolt över – men är det någon som bryr sig eller tror att man lär något av historien?

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 

 


   Börje Carlsson har under nästan hela sin tid inom kriminalpolisen arbetat med företrädesvis de grövsta brotten. Under ett par år var han rotelchef för en rotel med ett 40-tal medarbetare. Från 1993-1997 rotelchef på spaningsroteln. Vid omorganisationen 1997, till länsmyndighet, bad han att få återgå som utredare på länskriminalen. Under kriminalpolistiden har han varit handläggare och spaningschef för flera mord, grova våldtäkter och grova rån.
Börje har skrivit en mängd böcker om brott. Senast En gång snut – alltid snut. Hans böcker finns bland annat att ta del av här.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.