Barnsko från Auschwitz

Det kunde ha varit mina röda skor

Av Andreas Magnusson 2019-03-28

Samma morgon som jag gick på bussen från Krakow till Auschwitz basunerade nyheterna ut att en man tagit sig in i en moské i Christchurch på Nya Zealand och avrättat människor mitt under fredagsbönen. En helt annan tid, plats och religion – men precis samma sorts ondska.

   Femtio personer fick sätta livet till i Christchurch för att en person inte accepterade människor med annan tro än den egna.

   I jämförelse med den dryga miljon människor som fick sätta livet till i Auschwitz av samma anledning är femtio personer inte mycket, men det handlar om precis samma sak: Hatet som drivkraft och bristen på tolerans för den som inte är som en själv.

   I jämförelse med de femtio personer som fick sätta livet till på Nya Zealand är den ensamme EU-migrant som sparkades ihjäl i Huskvarna förra året inte mycket, men det handlar om precis samma sak: Hatet som drivkraft och bristen på tolerans för den som inte är som jag.

   Det är ganska långt mellan Auschwitz och Huskvarna – eller mellan Christchurch och Skurup, men rent ideologiskt är resan kort.

   I en av byggnaderna i Auschwitz har man samlat kläder och föremål från människor som förts till platsen för att avrättas. I en monter finns ett par små röda barnskor som ser ut precis som mina första skor, bilden nedan, som står uppställda i bokhyllan hemma.

   Det är svårt att se de där skorna utan att tänka att det kunde vara jag. Och tyvärr, för det är inte utan skam jag erkänner det, det är först när det blir tydligt att det kunde varit jag som obehaget slår mig med full kraft.

   De röda skorna kunde ha varit mina. Det kunde ha varit jag som skildes från mina föräldrar för att knuffas in i en gaskammare och avrättas. Det kunde ha varit mitt hår som sedan klipptes av och vävdes till tyg eller min kropp som sedan användes som gödningsmedel på de intilliggande åkrarna.

   Och så slår det mig att det kunde ha varit jag som sköts ihjäl när jag ville be, eller jag som sparkades ihjäl av en grupp tonåringar som kallade mig råttan eftersom de fått lära sig av sina föräldrar och andra vuxna att tiggare inte är några riktiga människor.

   Det slår mig att det kunde ha varit jag som bara var ett barn men som blev polisanmäld av Skurups kommun för bidragsbrott fast jag inte ens fått bidrag. Det slår mig att det kunde varit jag som motades bort när jag bad om lite pengar utanför en butik i Vellinge.

   Men det slår mig också att det kan vara jag som är den som inte röstar på ett högerpopulistiskt parti, att det kan vara jag som inte hetsar och hatar mot tiggare, flyktingar, invandrare, judar och muslimer.

   Det slår mig att det kan vara jag som respekterar människors rätt att utöva precis vilken religion de vill eller att slippa utöva någon religion alls – att jag kan vara en sådan som låter människor få bestämma över sina egna liv utan att jag lägger mig i.

   Det slår mig att jag kan vara någon som inte retar upp mig på böneutrop eller fattiga människor som sitter utanför butiker.

   Det slår mig att jag kan välja att vara någon som tar lärdom av det fasansfulla som inträffade efter att demokratiska partier valde att samarbeta med främlingsfientliga krafter.

   Väggarna i gaskamrarna i Auschwitz är fulla av skrapmärken. Man känner än idag tyngden av det fruktansvärda som inträffat. Och budskapet från en miljon avrättade människor är lika tydligt nu som då: Detta får aldrig någonsin hända igen.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 


   Andreas Magnusson är gymnasielärare i svenska, religion och etik. Han är också deltidsmusiker och har nyligen startat You Tube-kanalen Samtidsreflexen där tanken är att med pedagogiska reflektioner tränga djupare bakom människors reflexmässiga yttranden i samhällsfrågor. Andreas har idén om att en god journalist är pedagog och att en god pedagog också i någon mening borde vara journalist. Han medarbetar emellanåt på DN Kultur. Andreas är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.