När polisen inte kommer tar medborgarna över

Av Börje R P Carlsson 2019-04-09

Polisen har massor av skäl till varför de inte hinner med att utreda olika brott. De mest vägande skälen, hämtade från högre polischefers uttalanden är: ”Alla de gripanden som polisen gör är oerhört tidsödande”. 2018 gjordes 29 912 gripanden varav väktare stod för 10 760. Poliser i yttre tjänst gjorde därmed i snitt tre gripanden vardera under året. Låter inte alltför betungande.

   Utredning och redovisning av alla brott är oerhört betungande. Under 2018 redovisade polisen 155 352 ärenden till åklagare. Av dessa är 78 874 ärenden som inte kräver någon utredning (trafikärenden, skadegörelse genom klotter och narkotika-förseelser).

   Resterande, 76 478 ärenden, betyder i klartext att de utredande poliserna redovisade ett eller ett par FU-protokoll vardera under året. Detta i sken av att varje protokoll oftast innehåller mer än ett ärende/anmälan. Låter inte heller alltför betungande.

   Skjutningar och dödsskjutningar låser en okänd mängd poliser/utredare. Här har jag försökt kartlägga antalet ”låsta” tjänstemän. En förmodad något så när sann siffra är förmodligen 5–600 för hela landet.

   Det finns i runda tal 20 000 poliser i Sverige. Det innebär att cirka 97 procent av poliserna inte arbetar med skjutningarna. Låter inte heller så betungande men här kanske någon polischef skulle kunna komma med mer precisa siffror? Vem vet – kanske är det till och med fem procent av landets poliser som arbetar med skjutningarna?

   Alla gränskontroller tar ”oerhört stora resurser” i anspråk. Inte heller här går det att få några mer precisa siffror men eftersom kontrollerna inte är heltäckande utan sker ”lit här och lit där” verkar de vara ungefär lika effektfulla som att nästan kunna ett telefonnummer. Men här går det nog åt kanske något hundratal poliser/tjänstemän så inte heller dessa verkar alltför betungande. Men kom gärna med precisa siffror.

”Alla dessa betungande insatser” gör att polisen inte hinner med de brott som drabbar den enskilde medborgaren som i allt större utsträckning knyter näven och i tankarna funderar ut de mest svidande hämnder som han eller hon skulle vilja utsätta gärningsmännen för. Det stannar som tur är oftast vid detta och med svordomar i mjugg över en handlingsförlamad polismyndighet.

   Men det finns medborgare som tar ett steg till och då saknas inte resurser vid polisen.

   När dieselstölder uppmärksammades på en arbetsplats var stöldobjekten svåra att bevaka varför ett objekt flyttades fram för att lättare kunna övervakas. Dieseltjuvarna kom och greps på bar gärning. Den som råkade mest illa ut var den målsägare som flyttade fram stöldobjektet till en lättbevakad plats. Han misstänktes och dömdes för anstiftan till grov stöld.

   När man i tidningar och TV matas med uppgiften om att polisen inte utreder mängder av sexbrott mot kvinnor av ovan angivna skäl är det svårt att motivera varför man ska göra en polisanmälan. Då finns det medborgare som tar ytterligare ett steg.

   Plötsligt får man då äntligen ett facit på hur man ska bete sig för att få polisen att utreda sexbrott (våldtäkt mot en fjortonåring och sexuella övergrepp mot en tolvåring). Gärningsmannen lockade och berusade flickorna med körsbärsvin och godislikör. Därefter utsatte han dem för sexuella övergrepp.

    Eftersom polisen oftast lägger ner sexärenden på grund av personalbrist anmäldes inte dessa händelser. Offrets anhöriga tar sig istället friheten att läxa upp gärningsmannen på sätt som polisen tydligen inte kan blunda för. Även om skadorna av misshandeln blev måttliga, jämfört med de mentala skadorna på de två småflickorna och knappast efterlämnar några ärr på gärningsmannen, reagerar polis och åklagare med en anmärkningsvärd snabbhet och konkreta åtgärder.

   Den misshandel som gärningsmannen utsätts för är av den arten att polisen idag omedelbart avskriver 13 anmälningar per dussin. Trots detta blir det här en omedelbar reaktion mot de som läxat upp gärningsmannen. I skuggan av detta tvingas polisen också att utreda sexbrotten.

   När polisen inte fullgör sitt samhällsuppdrag och ger medborgarna den trygghet som grundlagen talar om blir denna reaktion, hur fel den egentligen än är, ganska förståelig. Våldtäktsmannen borde nog vara glad för att det inte gick värre. Den bestraffning han drabbades av kan nog ses som ganska modest – och kanske också välbehövlig.

    Nu står de anhöriga hämnarna åtalade för grov misshandel och hemfridsbrott.

– Min uppfattning är att man inte ska gå undan ansvar när man utsatt någon för ett sånt här brott, oavsett skälen till det, säger åklagaren Malin Mellin. Man får inte ta till våld på det här sättet.

   Jag blir lite fascinerad av detta uttalande för när oskyldiga personer som inte begått några brott utsätts för en liknande misshandel finns inga polisiära resurser för att utreda dessa.

   Mamman till en av flickorna säger att hon: ”inte tror så mycket på rätten/rättssystemet när våldtäktsmän går fria”.

   Rättegången börjar i veckan och åklagaren Malin Mellin ser inga förmildrande omständigheter i att familjemedlemmarnas anhöriga utsatts för sexbrott.

– Min uppfattning är att man måste stå till svars för sin gärning, säger hon.

   En i grunden god och välgrundad inställning men när 90% av målsägarna aldrig får någon upprättelse eller ens en polisutredning så skapas förutsättningar för handlande som denna. Jag håller med om att ingen ska ta lagen i egna händer men nog menar jag att det finns förmildrande omständigheter.

    Man kan väl ana att tingsrätten dock kanske kan se några förmildrande omständigheter.

   Om inte polisen förändrar sitt arbetssätt och tillvaratar den enskilde medborgarens intresse i betydligt större omfattning så är risken stor att det hela spårar ur ytterligare.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 


    Börje Carlsson har under nästan hela sin tid inom kriminalpolisen arbetat med företrädesvis de grövsta brotten. Under ett par år var han rotelchef för en rotel med ett 40-tal medarbetare. Från 1993-1997 rotelchef på spaningsroteln.
Vid omorganisationen 1997, till länsmyndighet, bad han att få återgå som utredare på länskriminalen. Under kriminalpolistiden har han varit handläggare och spaningschef för flera mord, grova våldtäkter och grova rån.
Börje har skrivit en mängd böcker om brott. Senast En gång snut – alltid snut. Hans böcker finns bland annat att ta del av här.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.