Hämnden

2019-04-16

Hämnden var den knutna näven i fickan som blev till lappen i ett förseglat kuvert. Många sådana kuvert har lett till att det sitter dåligt pålästa rasister i kommunhus och Riksdag som har makt att påverka din och andras vardag. Hur blev det så här?

   Jag är uppvuxen i Hammarkullen. Jag var där för att se platsens uppgång och fall. Mina föräldrar flyttade dit 1975, när jag var ett år gammal. De var unga, naiva och okunniga om segregationen i Göteborg.

   Det natursköna och barnvänliga området som ändå låg mindre än tjugo minuters spårvagnsfärd från centrum verkade vara precis allt de kunde önska sig. När de väl flyttat dit upptäckte de snabbt att det också var ett område med problem.

   På den tiden fanns det gott om människor i Hammarkullen som levde endast med fingertoppsberöring av samhällets omfamning.

   På torget samlades gäng av sniffare och andra missbrukare. Jag minns slagsmål mellan alkisar och jag minns mordet i trappuppgången och hur alla vi barn stod samlade uppe på berget och tittade när de hämtade ut liket.

   Men det hände något med Hammarkullen och alla som var där då vet vad jag pratar om. Den mångkulturella stadsdelen började plötsligt – och säkert mycket tack vara invandringen – att bli en plats med ett rikt kulturliv.

   Den årliga karnevalen, högstadieskolan där det hängde gitarrer på väggarna som man kunde plocka ner och spela på. Musikföreningen Ljudet där vi ungdomar bildade band och fick förtroendet att ansvara för källaren till ett dagis – i princip helt utan inblandning från vuxna.

   Och så fotbollslaget IF Stendy där Ulf tränade nästan varenda lag och skjutsade runt oss i en antik buss som hade svårt att klara den minsta uppförsbacke.

   Jag kan fortfarande minnas doften därinne. Bensin, läder och svettiga lånebenskydd. Vi drack förresten vatten ur samma dunk allihop vid halvtidsvila. Ingen av oss hade med egen vattenflaska.

   Hammarkullen blev en trygg plats och platsen blomstrade under hela 80-talet och början av 90-talet. Sedan hände det något och det är svårt att säga exakt vad det var.

   Kanske var det stadsdelsreformen där stadens rika områden ville kapa banden med de fattiga. Kanske var det helt andra saker, men vi som levde där insåg att platsen i grunden började förändras. Vi såg vad som var på väg att hända men politikerna då tycktes ointresserade av att ta tag i saken.

   Ett särskilt utsatt område skapas inte av de människor som bor i det särskilt utsatta området. Ett särskilt utsatt område skapas genom att människor som bor på andra platser tycker att varje plats får lösa sina egna problem.

   Då blir integrationen av tusentals flyktingar ett problem som bara rör den plats de hamnar på. Då blir de utmaningar som uppstår på en skola där en majoritet av barnen inte kan särskilt bra svenska en nöt för skolans rektor att knäcka tillsammans med lärarna. Då blir föräldrarnas arbetslöshet och utanförskap ingenting som människorna i andra bostadsområden behöver bry sig om.

   Jag lämnade Hammarkullen 1995 och flyttade in till min första lägenhet vid Svingeln i centrala Göteborg. Faktum är att jag av en slump hamnade i samma trappuppgång fast i en annan lägenhet än den där mina föräldrar hade bott under en kort tid innan de upptäckte det fina området norr om staden. De sökte sig till Hammarkullen, jag sökte mig från Hammarkullen.

   En sak jag lärde mig i Hammarkullen var vilken enorm tillgång det är att leva tillsammans med människor som har olika kulturell bakgrund. En annan sak jag lärde mig var att kultur verkligen kan förändra ett samhälle i positiv riktning. Och så lärde jag mig vad solidaritet är och att ensam aldrig är stark.

   Jag lärde mig att ett fotbollslag där alla dricker vatten ur samma dunk kanske kan förlora alla matcher (utom mot Rödbo som vi alltid besegrade), men att gemenskapen och omsorgen om andra människor är det som gör oss lyckliga.

   Jag minns att min samhällskunskapslärare på gymnasiet tog upp ordet solidaritet. Det här bör ha varit 1991 eller 1992. Hans misstanke var att ordet inte längre betydde något för unga människor och jag minns att jag tänkte att han hade rätt – att vi upplevde det som ett föråldrat och politiskt laddat ord. Idag vet de flesta unga människor inte ens vad det betyder.

   Ungefär vid den här tiden började vi att notera något som jag än idag tycker är den kanske starkaste bilden av ett samhälle som börjar dras isär.

   När man stod nedanför höghusen vid Hammarkulletorget och det närliggande området Bredfjällsgatan så såg man fler och fler parabolantenner som hängts upp på balkonger och husfasader. Och för varje parabolantenn som sattes upp utanför fönstret till en lägenhet verkade det hängas upp en svensk flagga utanför ett annat.

   Det var som att det i vissa lägenheter bodde människor som med hjälp av utländska TV-kanaler riktade sina blickar tillbaks mot den plats de en gång kommit ifrån och som om det i andra lägenheter bodde människor som riktade sina blickar tillbaks mot den plats de var rädda skulle försvinna.

   Parabolerna betydde att i den här lägenheten bor minsann ingen svensk och flaggorna betydde att i den här lägenheten bor minsann ingen invandrare. Det började uppstå ett vi och dom på en plats där det tidigare bara hade funnits ett vi.

   Och vet du vad – jag tror att hela Sverige har gjort samma resa under 2000-talet som Hammarkullen gjorde mer än tio år tidigare. Det är därför människor som bor i ett av världens rikaste länder, i ett av världens mest jämställda länder med sjukvård i världsklass enligt alla mätningar, med äldrevård i världsklass enligt mätningar, med pensionärer som är rikare än någonsin ändå upplever sig leva i ett land i förfall.

   Sverige har förändrats och människor är rädda för förändring till och med när förändringen leder till något bra. Och många av de som 1992 hade hängt upp sina flaggor utanför lägenhetsfönstret röstar idag på Sverigedemokraterna.

   Rösten är en hämnd. Nu ska de minsann få – politikerna som inte lyssnat. Politikerna som trots att det gått allt bättre för Sverige inte lyft ett finger för att bekämpa de klyftor som uppstått mellan rik och fattig. Framgång sticker i ögonen när man själv inte får ta del av den.

   Vid 80-talets inträde skedde ett avgörande trendbrott i Sveriges ekonomiska historia. Det tog lite tid innan vi såg konsekvenserna, men så är det ofta. Fram till dess hade de ekonomiska klyftorna mellan fattig och rik minskat i landet – därefter har de ökat för varje år oberoende av vänster- eller högerstyre.

   Vi har aldrig någonsin tidigare levt i ett land där de vattenflaskor vi dricker ur har sett mer olika ut. Några får gå evigt törstiga medan andra har mer vatten att dricka än de någonsin kan behöva. Ingenstans dricker man längre ur samma flaska.

   Det känns som att en stor del av landets befolkning har lurats av ett korttrick eller på riktigt tror att trollkarlen har sågat itu damen i lådan. De främlingsfientliga krafterna har partipolitiskt, på ledarsidor och på sociala medier drivit tesen att allt är invandringens fel. Ett illusionstrick som passar den politiska högern, men ett illusionstrick som ingen borde behöva gå på.

   Vi som växte upp i Hammarkullen på 80-talet vet att det inte är invandringen som är problemet. Vi vet att de till och med en gång för inte särskilt länge sedan var en del av lösningen.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 


   Andreas Magnusson är gymnasielärare i svenska, religion och etik. Han är också deltidsmusiker och har nyligen startat You Tube-kanalen Samtidsreflexen där tanken är att med pedagogiska reflektioner tränga djupare bakom människors reflexmässiga yttranden i samhällsfrågor. Andreas har idén om att en god journalist är pedagog och att en god pedagog också i någon mening borde vara journalist. Han medarbetar emellanåt på DN Kultur. Andreas är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.