Veckans värsta

Jag tänker inte vara tyst

Av Simon Vinokur 2021-08-21

Afghanistan har fallit i talibanernas våld. Människor mördas på löpande band. Män, kvinnor och barn bränns till döds. Afghanistan har tagits över av en islamistisk terrororganisation med värderingar från helvetet.

Minns du när du läste om kung Leopold II av Belgien i skolan för många år sen? Den kolonialistiska kungen som skapade ett eget territorium i Centralafrika, där han högg händerna av de slavar som inte gjorde som han ville – och mördade uppskattningsvis tjugo miljoner människor?

Talibanerna har lite samma stil. De som inte lever enligt deras regler får händer och ben amputerade – de skjuts, bränns och mördas på de mest bestialiska sätt.

”Det är en människoslakt som pågår här”, skrev reportern Magda Gad på Twitter under striderna innan talibanernas maktövertagande. ”Obeskrivligt svårt att tänka sig in i att människorna på bilderna lever i den mardrömmen. Och att de aldrig kan vakna upp från den.”.

Bilder från Afghanistan visar gråtande, ensamma barn och utmattade barn sovandes på filtar på marken, täckta av damm. Sönderbombade hus, blodiga män och flyktingläger med uppspända tyger som enda skydd mot solen. En man som sitter lutad mot en vägg med en liten baby i famnen, bägge blodbestänkta.

Talibankrigare går från ”dörr till dörr” och samlar ihop unga flickor, som ska bli sexslavar för krigarna i terrorgruppen, enligt uppgifter i internationella medier. På CNN gråter en kvinna och berättar om våldtäkten av hennes dotter.

En svensk som engagerar sig i de ensamkommande här i Sverige fick ett meddelande från en man som Sverige utvisat till Afghanistan: ”Det är jättemycket krig nu. Det är inte så mycket krig i Kabul men kanske det kommer Taliban snart i Kabul också”, följt av två ledsna emojis.

”Om du kan hjälpa mig eller någon annan jag vill komma tillbaka i Sverige”, avslutades meddelandet tillsammans med emojis föreställande bedjande händer och röda hjärtan.

Den 13 augusti – efter att Afghanistans näst och tredje största städer på ett dygn fallit – kommenterade en ung ensamkommande i Sverige: ”Hoppas världen agerar och visar nåd för det afghanska folket, men de kommer agera försent som de alltid gjort”.

När detta skrivs har Kabul redan fallit.

Under tiden allt detta har skett i Afghanistan, bråkar främlingsfientliga krafter i sociala medier med oss andra – och den svenska staten har visat hur stor skillnad den kan göra när opinionen vänder sig mot den.

Inledningsvis tänkte vi lämna afghanska medborgare som jobbat för Sverige åt sin död, både tolkar och sådana som jobbat på den svenska ambassaden i Kabul. Sedan sa utrikesminister Ann Linde (S) att ”naturligtvis finns det planer för att personal skulle kunna evakueras”.

Den 15 augusti föll Kabul. Det blev full panik i huvudstaden. USA, Norge, Sverige och andra länder evakuerade sina ambassader i all hast. Dramatiska scener utspelas på Kabuls flygplats, när tusentals desperata människor försöker fly. Filmer visar människor som faller mot sin död från lyftande plan.

Det verkar råda tvivel om att det verkligen fanns en evakueringsplan – och de lokalanställda afghanerna lämnas åt sitt öde. Detta är i linje med hur regeringen agerat tidigare när det gäller Afghanistan och flyktingar därifrån!

Den här krönikan handlar om att ta ställning. Om att säga ifrån och kanske göra någon liten skillnad för de som lever i Afghanistan och för de som har sina rötter i Afghanistan men lever i Sverige. Kanske. Åtminstone är chansen större om jag inte är tyst.

För mig påminner det som händer i Afghanistan om det som hände judarna under Andra världskriget. Inte om de strukturerade metoder med vilka nazisterna genomförde Förintelsen – men om grymheterna, om mördandet, om barnen som alltid råkar värst ut – och om min oförmåga att hjälpa mina släktingar som gasades i Auschwitz 1944.

Jag kunde inte göra något då, mest sannolikt för att jag föddes på 70-talet – och jag kan knappt göra något nu. Annat än att skriva, tycka och låta.

Sverige deporterade ungdomar till Afghanistan så sent som dagen innan Migrationsverket gav efter och införde utvisningsstopp. Vi har blod på våra händer. Alla de svenskar som varit tysta – alla de svenskar som agiterat för deportationerna. Alla de politiker som försvarat sin rätt att skicka barn och vuxna till en trolig död. Migrations- och justitieminister Morgan Johansson (S) – jag tänker framförallt på dig.

Emerich Roths ord ringer i mina öron:

”Om våra grannar hade reagerat och protesterat hade Förintelsen aldrig kunnat äga rum”.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


     Simon Vinokur är judisk debattör med fokus på människorättsliga frågor. Engagemanget mot rasism och för integration väcktes i tidig ålder av mamman som arbetade med flyktingar och av pappan som kämpat för mänskliga rättigheter i Litauen i hela sitt liv. Sedan 2015 har Simon arbetat ideellt med två integrationsprojekt som han startat, Integrationssegling och Mirumirupliff.
Simon är en av Magasinet Para§rafs krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.