Veckans värsta

Josefin Nilsson

Kvinnomisshandlaren ”har tvingats till ett stillsamt hemmaliv”

Av Dick Sundevall 2019-03-30

Skådespelaren som misshandlade Josefin Nilsson såväl fysiskt som psykiskt fick nedsatt straff i hovrätten och slapp fängelse bland annat för att han, som det står i domen, på grund av uppmärksamheten "har tvingats till ett stillsamt hemmaliv". Ska vi alltså tycka synd om honom?

   Jag har läst förundersökningen, domarna och intervjuer med dig kvinnomisshandlaren. Läst om hur ömkligt du har försvarat det du gjorde mot Josefin ”Jossan” Nilsson.

   Under rättegången försvarade du dig med att det var en fyllegrej och att du har hetsigt temperament. Försökte få det att framstå som ett litet bråk – en skitsak.

   Men du vet, och jag vet, att du misshandlat kvinnor såväl före som efter dina slag och sparkar mot Jossan. Och att du skallat såväl kvinnor som män. Dock inte storväxta män som därtill kan slåss, utan män som gått i en lägre viktklass än dig och inte försvarat sig.

   Du vet vad jag menar med viktklass eftersom du en gång i tiden var en lovande boxare. Hade du nytta av den kunskapen när du misshandlade Jossan och andra kvinnor?

   Var det du eller någon av dina advokater som framförde vad som sedan återgavs i hovrättsdomen, att du efter Jossans polisanmälan ”har tvingats till ett stillsamt hemmaliv”? Ska man tycka synd om dig för det?

   Om du har någon som helst mänsklig resning, om det finns det minsta lilla av vuxen man i dig, skulle du träda fram nu. Stå för vad du har gjort. Om inte annat för att misstankar inte ska riktas mot dina skådespelarkollegor på Dramaten.

   Det är hög tid för dig att fråga dig själv om du har den mänskliga resningen i dig? Eller om du bara med Astrid Lindgrens ord är en liten lort, som gömmer dig i lägenheten på Djurgården och hoppas att det här ska blåsa över.

   När jag hade sett halva dokumentären om Jossan på SVT Play var jag tvungen att stänga av. Och titta vidare på den nästa dag. Är inte speciellt känslig efter närmare 40 år som rättsjournalist där jag läst massor av mordutredningar och gått igenom obduktionsrapporter med bilder, för att söka svar på vad som kan ha hänt.

   Men Jossans och mina vägar har korsats några gånger genom åren. Både i jobbet och privat. Hon var något så sällsynt, som du säkert vet, som en människa som var samma person på scen som hon var privat. Livsbejakande och strålade av glädje.

   Hon var en av dessa som lyste upp ett rum när hon steg in. Och det handlade definitivt inte bara om hennes yttre skönhet, utan än mer av något som kom inifrån – något som strålade av mänsklig värme. Därför klarade jag inte av att se hela dokumentären utan att göra en paus och fortsätta att titta dagen därpå.

   Vad fick dig att slå på en sådan person? Och bryta ner henne psykiskt? Var det att hon under perioder fick mer uppmärksamhet och lovord än vad du fick? Eller klarade du inte av att spegla dig i hennes godhet? Och vad var det som fick dig att komma med rena dödshot efter att hon lämnat dig?

   Du bör nog söka hjälp för att försöka förstå det, för det här var ju varken första eller sista gången du misshandlade en kvinna. Om inte annat bör du söka hjälp för att kunna leva vidare med dig själv och ditt mörker. Men innan du eventuellt gör det så stig fram. Gör ett försök att visa att du kan vara något annat än en simpel kvinnomisshandlare.

   Jossan har blivit en symbol för tusentals kvinnor som misshandlats av sin män, sambos och pojkvänner. Och du står idag fram som en symbol, en personifiering, för män som misshandlar kvinnor.

   Det finns män som gjort värre saker än dig. Som sonat sina brott, tagit avstånd från det gamla, slutat ljuga för sig själva och ändrat sin livstil. Därmed har de bit för bit kunnat tas in i mänsklig gemenskap igen. Fråga dig själv om du kan vara en av dessa. Vara något annat än en simpel kvinnomisshandlare – något annat än bara en liten lort.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 


    Dick Sundevall är Para§rafs chefredaktör men hans krönikor och debattartiklar är inga ledare, utan högst personliga tankar och funderingar.

I närmare 40 år har han arbetat med rätts- och kriminalfrågor. Det har blivit många tv-program och dokumentärfilmer. Åtta böcker, senast Det farliga Sverige, och många tusen artiklar genom åren.

Dick är mångfalt prisbelönt som journalist och författare med utmärkelsen Guldspaden och annat. Mest stolt är han över Ordfronts Demokratipris, ”för då väljs man ut bland hela befolkningen”.
På frågan om vad han tycker är det bästa han har gjort, svarar han:
– Mina tre barn.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.