Krograpport från förr

Och nej, det finns varken sensmoral eller poäng i denna rapport från huvudstadens krogliv anno dazumal.

Klockan slog tio på kvällen när Johan Fisk kom in genom dörren. Sista beställningen hade varit för en timme sedan och bara fyra gäster fanns kvar på krogen. Borta vid disken stod Frans Källarsven och en pojke som brukade hjälpa till vid serveringen. Johan vände sig mot pojken och ropade:

– Du slyngel, tappa mig ett stop öl eller vin!
– Jag tappar ingenting, det är för sent, svarade pojken med ett snabbt ögonkast mot källarsvennen.

Johans ögon svartnade, han svajade lätt och spände blicken i pojken medan han höjde den stora och tunga järnnyckel han av outgrundlig anledning höll i handen.

– Ge mig öl, eller du ska få både ditt och datt, sa han.

Vid bordet hade samtalet stannat upp och de fyra vände sig om för att se vad som var på färde. Johan Fisk stod bredbent med ena handen hotfullt knuten runt nyckeln och den andra på värjfästet.

Både pojken och källarsvennen stirrade på honom, den ene med uppspärrade ögon, den andre bakom betänksamma smala springor.

– Kom hit till oss, ropade Niklas Murmästare. Klockan är för mycket så du får inget öl. Du kan dricka med oss.

Johan tittade på kannan på deras bord och nickade. Sedan slog han nyckeln i ansiktet på källarsvennen med en snabbhet som överraskade alla, källarsvennen inte minst.

Johan vände avsiktligt ryggen mot både källarsvennen och pojken när han satte sig ner, liksom för att visa hur lite han brydde sig om dem eller vad de tänkte göra. Någon räckte fram en pipa, och Johan drog ett djupt bloss av den rivande röken och började hosta.

Kanske var det för att skyla över fadäsen med det misslyckade tobaksblosset som i ett förvandlat honom från en farlig person till en svag, ja till och med löjlig, för Johan slängde pipan under bordet och reste sig tvärt.

– Jag har mer tobak än ni paddor kan betala tillsammans, sa han föraktfullt.

Alla de andra vid bordet reste sig samtidigt. Om de tidigare lett åt både Johan och hela situationen hade stämningen ändrats med ens. Niklas Murmästare sköt Johan bort mot dörren och både källarsvennen och de övriga i sällskapet hjälpte till.

– Era hundsfotter, skrek Johan. Kom ut och slåss med mig så ska jag göra er olyckliga allihop.

Ingen svarade. De knuffade honom baklänges ut genom dörren och drog igen den efter honom. Källarsvennen reglade, och utanför kunde de höra Johan Fisk.

– Kom ut och slåss med mig era skälmar, skrek han utan att få svar.

Någonting tungt dunsade mot dörren och strax därefter krossades fönstret av en sten. Spetsen av Johan Fisks värja stack in genom den trasiga rutan och svordomarna och hotelserna fortsatte en bra stund innan det till sist blev tyst.

Den gemytliga lilla scenen är hämtad ur ett rättsprotokoll från Stockholm, nådens år 1623. Troligen är det fler än Johan Fisk som genom åren irriterats över att bli nekade servering, och som just då inte brytt sig ett dugg om saker som utskänkningsregler och öppettider.

Vem intresserar sig för alkohollagar när magen skriker efter öl? Orden hundsfotter, paddor och skälmar är kanske inte längre så vanliga ens i krogsammanhang, men deras innebörd är i varje fall höjd över all tvekan.

Det kan kanske låta överraskande att det fanns sådana saker som utskänkningsregler för fyrahundra år sedan, men precis som nu anade man ett samband mellan överdrivet alkoholintag och nattligt våld och stök och försökte göra någonting åt det. Och precis som nu lyckades man inte.

Vad pojken gjorde på krogen klockan tio på kvällen? Jo, barnarbetslöshet var ett okänt begrepp på 1600-talet och skulle fortsätta att vara så långt fram i modern tid.

Av Petter Inedahl