Har vi äntligen kommit till en punkt där det räcker?

Av Anders Cardell 2024-06-03

Är det nog med negativitet, hat, cynism, avhumanisering, bitterhet, lögner och förakt? Det är en fråga man ställer sig efter att det avslöjats att Sverigedemokraterna har anlitat dolda influensers för att sprida hat och förakt, vid sidan om hatet och föraktet som partiets representanter redan spridit. Partiets oavbrutna demonisering av vissa grupper har gjort att man som förälder frågar sig vad det är för samhälle dessa krafter vill lämna över till kommande generationer.

Det offentliga politiska samtalet har varit brutaliserat och förgiftat sedan flera år tillbaka på grund av Sverigedemokraternas hatkampanjer mot minoriteter.

Några av konsekvenserna är att det har tystat engagerade röster och bidragit till en ökad polarisering och avhumanisering.

Maria Wolrath beskriver detta på ett klargörande sätt i en debattartikel i Aftonbladet med titeln: Det offentliga samtalet har blivit perverterat.

I artikeln förklarar Wolrath hur omsorg om andra människor och världen vi lever i, har varit viktiga och delade värden i de flesta samhällen.

Hur det normala som varit att försöka lära våra barn ärlighet, att leva som man lär och att luta sig mot vetenskap, ersatts med en situation där människor som gör anspråk på omsorg om andra blir hånade och förlöjligade.

Människor som propsar på att forskning ska tas på allvar, avfärdas som aktivister och mammor som oroas för sina barns framtid i en varmare värld, liknas vid terrorister. 

Bakom detta finns en myt om att människan är en ensidigt egennyttig varelse. Utifrån myten ses solidaritet eller omtanke som charader, som döljer egennytta.

Bakom alla goda ambitioner och handlingar finns någon som snarast vill framstå som god, men egentligen har ett dolt men egoistiskt syfte. 

Människor som försöker göra någonting gott, blir därför automatiskt hycklare. Resultatet blir en omvänd värld där ”Den som visar omsorg om andra betraktas som hycklare medan den skamlöse normaliseras”.

Problemet med myten eller grundpåståendet om egennytta som människors enda drivkraft, är att det inte stämmer. Vår gemensamma historia är full av exempel som bevisar motsatsen.

Historien är full med människor som varit beredda att offra sina egna liv, hälsa eller möjligheter till karriär och ekonomisk framgång, till förmån för andra människor.

Den perverterade diskursen är djupt skadlig för samhället och demokratin, eftersom den gör att orden förlorar sin betydelse och får en skadlig effekt för människors ideal.

Om vi skulle låta myten om egennytta styra hur vi fostrar våra barn, skulle det innebära att vi lär våra barn att det inte är någon idé att bry sig om andra människor.

Vi behöver i sådant fall inte lära barnen moral, etik, hänsyn och omtanke, utan bara fokusera på aspekter som kan gynna dem själva (på kort sikt).

En fråga vi behöver ställa oss är vilket samhälle som man skapar, om vi lär våra barn att se på världen på ett sådant sätt? Förmodligen ett samhälle som varken du eller jag vill att våra barn ska växa upp i.

I boken ”The sum of us” ger sig ekonomiforskaren Heather McGhee ut på en resa över USA för att ta reda på hur det kommer sig att vita väljare så ofta agerar mot sina egna intressen.

Hon vill få svar på varför vissa väljer att blockera förändringar som skulle hjälpa dem själva, och varför många är beredda att förstöra för sig själva för att vara säkra på att inga svarta eller bruna människor gynnas.

Ett exempel i hennes bok beskriver hur delar av den vita befolkningen sedan början av 50-talet började fylla offentliga pooler med cement, efter att de fått information om att afroamerikaner skulle få rätt att använda poolerna.

Detta innebar att vita berövade sina egna barn möjligheter att använda de offentliga poolerna. Hur långt ska vi låta hatet, cynismen, avhumaniseringen och föraktet gå? 

Det personerna i Heathers bok har gemensamt med de rasistiska och konservativa krafterna i Sverige är, att de är så fokuserade på att vissa grupper ska lida, att de är beredda att skapa ett samhälle där alla blir förlorare.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


    Anders Cardell växte upp i det lilla brukssamhället Hallstahammar och i stockholmsförorten Östberga.
Han blev anställd på Fryshuset i slutet på 80-talet där han arbetade fram till att Anders Carlberg gick bort 2013.
Anders har varit aktiv i olika former av ideell verksamhet parallellt med sitt ordinarie arbete. De senaste åren har varit starkt präglade av att han har blivit förälder:
– Jag skriver för att jag känner ett ansvar för att göra det jag kan, med de resurserna jag har, för att skapa ett bättre samhälle, säger Anders.
Anders Cardell är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje måndag och torsdag kväll 22.00.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.