Regeringen vill slösa bort 4 miljarder

Regeringen har presenterat ett utkast till lagrådsremiss för skärpta regler för villkorlig frigivning. De huvudsakliga förslagen är:

• att den minsta tiden i anstalt innan villkorlig frigivning höjs från 2/3 till 3/4
• att tröskeln för villkorlig frigivning sänks vid misskötsamhet
• att möjligheten införs att skjuta upp den villkorliga frigivningen vid risk för återfall i allvarlig brottslighet med sex månader i taget
• att prövotiden för den villkorliga frigivningen höjs från minst ett till minst två år.

Som skäl för skärpningen av reglerna för villkorlig frigivning anges en allmän bild, som numer är legio i nästa alla propositioner om brottslighet: ökad grövre brottslighet, Polisens skattning om 14 000 gängkriminella och 48 000 som har kopplingar till kriminella nätverk, straffsystemets centrala betydelse för att uppnå även en liten effekt för att minska människors lidande, en förändrad syn på brottsligheten och att fokus nu flyttats från gärningspersonen till brottsoffret.

Avgörande är att samhällsskyddet måste stärkas. Skärpningen måste också ske för att straffsystemets trovärdighet inte ska ifrågasättas. Dessa olika skäl leder fram till slutsatsen: ”Det står dock klart att dagens regelverk på ett övergripande plan brister i precision och skärpa”, och att samhällsskyddet måste stärkas genom att reglerna för villkorlig frigivning stramas upp.

Regeringens förslag har föregåtts av en utredning som resulterat i SOU 2024:48, Ett ändamålsenligt samhällsskydd. Utredningen avrådde från att höja gränsen från 2/3 till 3/4. Det gjorde också majoriteten av remissinstansen. Detta anges i utkastet till lagrådsremiss. Ska det förstås som att regeringen vill visa att den fullkomligt struntar i utredningar och remissinstanser?

Samhällsskyddet förväntas stärkas främst genom att förslaget får effekter i form av inkapacitering, dvs. oskadliggörande genom att den som sitter inne inte begår brott ute. Selektivt anges några äldre studier som stöder att inkapacitering skulle vara brottshindrande. Aktuell svensk forskning visar tydligt att det inte är så. Historiskt finns inget som tyder på att det är antalet personer i fängelse eller fängelsestraffens längd som bestämmer brottsnivån. Fängelsebeläggningen i Sverige har ökat med 75 procent det senaste decenniet. Ingenstans i utkastet reflekteras över om detta haft en inkapaciterande effekt.

Den tidsobestämda säkerhetspåföljden, som utredningen föreslog, har nu resulterat i ett lagförslag om att den villkorliga frigivningen skjuts upp med sex månader i taget vid risk för återfall i allvarlig brottslighet. Tidsobestämda straff har successivt avvecklats i Sverige sedan brottsbalken infördes 1965, det har avvisats av en tidigare utredning och det strider mot straffvärdesprincipen. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss berättigas särskilt genom våldtäkt mot barn. Här förs ett nytt brott in skilt från den gängrelaterade grova brottsligheten som inledningsvis får berättiga vikten av ökad straffrättslig repression. Ingen beskrivning ges av vad det närmare rör sig om för brott, vilken återfallsrisken är eller varför rättspsykiatrisk vård inte kan komma ifråga vid risk för upprepade grova fall.

Förslaget om en ny säkerhetspåföljd bygger på att en någorlunda säker prognos kan göras om återfall i allvarlig brottslighet. Det är inte möjligt. Kriminologisk forskning visar tydligt att prediktionsförmågan är låg vad gäller de grövsta brotten som alltid är få. De falska positiva, dvs. de individer som bedöms återfalla men inte gör det, kommer att bli många.

En förlängning av tiden i fängelse med minst sex månader innebär en tid i fängelse som är betydligt längre än den genomsnittliga tiden för ett fängelsestraff utdömt i svensk domstol. Ett sådant straff ges i en offentlig process, där den åtalade har en försvarsadvokat och där professionella domare och nämndemän sedan fattar beslut om straffet. Med det förslag som nu läggs fram ska denna process ersättas av en bedömning utförd av tjänstemän vid Kriminalvården eller någon annan myndighet som i praktiken utdömer långa fängelsestraff.

För att stärka skälen för att förlänga fängelsevistelsen anges också vikten av att straffsystemets trovärdighet inte ska ifrågasättas. Detta kan ju alltid sägas, men det visas på inget sätt att förtroendet för lagstiftningen eller rättsväsendet skulle riskera att påverkas av att villkorlig frigivning även fortsättningsvis ges efter 2/3 av tiden. Enligt de årliga mätningar som utförs av SOM-institutet vid Göteborgs Universitet är tilliten till polisen och domstolarna konstant eller ökande och tilliten till regeringen stiger. Sedan går det kanske att på sikt skapa ett misstroende för straffsystemet genom att från regeringens sida ständigt föra fram att straffsystemets trovärdighet kan ifrågasättas.

Regeringens förslag beräknas kosta fyra miljarder. Inget tyder på att det kommer att leda till minskad brottslighet eller ökad trygghet. Riksdagen kan fundera på vad denna summa alternativt kunde användas till, t.ex. fler lärartjänster, höjt barnbidrag eller ökat stöd till Ukraina och Gaza.

Av: Henrik Tham
Professor emeritus i kriminologi vid Stockholms universitet

Detta är en debattartikel. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

Artikeln har även publicerats i Tidskrift för Kriminalvård