Stoppa lobbyismen innan den kväver vår demokrati

Ironin är slående. Kongressen hålls på Svenska Mässan i Göteborg, där 66 företag och organisationer köpt sig plats för att på laglig väg få närhet till partiets beslutsfattare. En monterplats på endast sex kvadratmeter kostar 47 000 kronor.

Ändå ser vi namn som Ambea, Swemin, Svenskt Näringsliv, Oatly, Praktikertjänst och Swedavia i utställarlistan alla med sina specifika intressen, alla med hopp om att få sina röster hörda i korridorerna där makten formas.

Mot denna kuliss behandlar kongressen en motion som borde vara självklar: att politiker med centrala uppdrag i partiet i riksdag, regering, kommuner och regioner – inte samtidigt ska få arbeta för privata lobbyfirmor med hemliga finansiärer.

Förslaget kräver ett tydligt vägval: lämna lobbyuppdraget eller lämna partiet. Att ha en fot i varje värld en i demokratin, en i kommersen hör inte hemma i ett parti som säger sig företräda folket.

Men partiledningen motsätter sig förslaget. Har vi verkligen inte lärt något av USA? I USA har lobbyismen för länge sedan passerat gränsen för vad en demokrati tål. Den politiska verkligheten där formas alltmer av pengar inte av väljarnas behov eller önskemål.

Många amerikanska politiker tvingas in i ett hörn: antingen rättar de sig efter starka ekonomiska intressen, eller så riskerar de att tystas, marginaliseras eller röstas bort.

Ett uppmärksammat exempel på hur detta kan gå till är Jamaal Bowman, kongressledamot från New York och medlem i den progressiva falangen av Demokraterna.

Bowman var en av få i kongressen som öppet kritiserade Israels krigföring i Gaza och krävde en vapenvila. Han utmanade inte bara en utrikespolitisk linje utan ett ekonomiskt och politiskt maskineri. Bowman förlorade.

AIPAC:s super-PAC, United Democracy Project, svarade med att lägga 14,5 miljoner dollar i kampanjstöd till hans motståndare George Latimer, vilket gjorde primärvalet till det dyraste i USA:s historia.

Liknande mönster syns hos Cori Bush från Missouri, en annan progressiv röst och medlem av den så kallade ”The Squad”.

Bush har profilerat sig som en modig kritiker av USA:s militära stöd till Israel och krävde ett stopp för vapenleveranser under Gazakriget. För detta investerade AIPAC:s super-PAC över 8 miljoner dollar i stödet till hennes rival Wesley Bell.

Trots sitt starka fäste och stöd från progressiva gräsrotsrörelser lyckades hon inte stå emot finanskanonaden.

Andy Levin, en judisk kongressledamot från Michigan, hade vad som borde varit ett starkt skydd: en lång politisk karriär, stark förankring i fackföreningsrörelsen och ett starkt engagemang för en tvåstatslösning i Israel/Palestina.

Men Levin kritiserade Israels ockupationspolitik, vägrade skriva under AIPAC:s förväntade lojalitetslinje och uttryckte stöd för att USA borde stå upp för mänskliga rättigheter i Mellanöstern.

Dessa ord räckte för att AIPAC skulle investera över 4 miljoner dollar för att få honom bortvald. Han förlorade mot Haley Stevens, en mer ”lättmanövrerad” kandidat.

Donna Edwards från Maryland försökte återvända till kongressen efter några år i privat sektor. Under sin tidigare tid som kongressledamot var hon ofta oberoende och försiktig med att låta pengar styra politiken.

När hon ställde upp igen blev det startskottet för ännu en tung satsning från AIPAC, som lade nästan 6 miljoner dollar på att motverka hennes kandidatur. Edwards förlorade mot Glenn Ivey.

Det är dock inte alla som gått att köpa ut eller krossa med ekonomiska medel.

Summer Lee, en progressiv demokrat från Pennsylvania, mötte samma motstånd som de som tidigare nämnts, men Lee lyckades stå emot trycket från AIPAC.

Trots att AIPAC:s super-PAC satsade cirka 3 miljoner dollar för att få hennes motståndare vald, vann Lee primärvalet. Hennes seger var snarast ett undantag som bekräftar regeln: det krävs nästan ett mirakel att stå emot när pengarna börjar regna.

Dessa exempel är inte bara anekdoter, de är symptom på en demokrati där pengar har blivit ett verktyg för att kunna köpa sig politiskt inflytande. Ju mer pengar du har bakom dig, desto högre hörs din röst. Och tvärtom desto tystare blir den som försöker stå emot.

AIPAC är långt ifrån den enda aktören. Men det är ett tydligt exempel på vad som händer när organisationer med stora ekonomiska muskler får möjlighet att styra den politiska utvecklingen efter deras egen agenda.

I en sådan verklighet är det inte längre väljarna som avgör det är plånboken.

Det är precis denna typ av verklighet vi måste undvika i Sverige. När Socialdemokraternas kongress nu inletts står inte bara partiets interna linje på spel. Det handlar om större principer: Ska vi låta Sverige ta steget mot en politik där dolda pengar och mäktiga intressen styr, eller ska vi värna den demokrati där politiker är folkvalda, inte finansierade?

Svaret borde vara självklart. Demokratin är inte till salu.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.