Du hade ett jobb, biståndsministern

När folkrätten kränks och civila barn dödas i tusental i Gaza, när världens biståndsorganisationer slår larm, när FN beskriver situationen som en ”humanitär katastrof utan motstycke”, står Sveriges biståndsminister Benjamin Dousa passivt kvar.

Vad gör man med en minister som inte bara misslyckats med att agera, utan inte ens försöker?

Biståndsministerns enda uppgift

Biståndsministerns roll är inte komplex: det är att rädda liv. Säkerställa att Sverige bidrar med nödhjälp där den behövs som mest. Det är ett jobb där konsekvenserna av passivitet är bokstavligt talat dödliga.

Till skillnad från de flesta andra arbeten, kräver biståndsministerposten inte långvariga karriärsmisslyckanden för att någon ska dö. Det räcker med att inte göra något alls i ett läge där det krävs handling.

Tänk dig en läkare som vägrar att behandla blödande patienter för att det kan vara politiskt känsligt. En brandman som inte släcker bränder för att det kunde väcka kritik. De skulle få sparken.

Men en biståndsminister som väljer tystnad i ett pågående folkmord, han sitter kvar.

Folkmord i realtid – och Sverige vänder bort blicken

Sedan oktober 2023 har över 35 000 palestinier dödats, varav mer än 14 000 barn, enligt FN-organet OCHA.

Sjukhus har bombats, skolor förstörts, hjälptransporter hindrats. Internationella Röda Korset, FN:s generalsekreterare, Amnesty International och Human Rights Watch har alla varnat för krigsbrott och risken för folkmord.

FN:s domstol i Haag (ICJ) har öppnat ett mål där Israel misstänks för brott mot folkmordskonventionen med särskilt fokus på just det som sker i Gaza. Samtidigt har Internationella brottmålsdomstolens chefsåklagare Karim Khan begärt arresteringsorder mot både Israels premiärminister Benjamin Netanyahu och Hamas avlidne ledare Yahya Sinwar för krigsbrott och brott mot mänskligheten.

I detta läge har Sveriges regering, till skillnad från en majoritet av världens demokratier, att pausa biståndet till Palestina (oktober 2023). Och biståndsministern? Han följde lydigt med, utan att offentligt uttrycka vare sig oro, självreflektion eller krismedvetenhet.

”Jag vill inte kallas aktivist”

Sverige har i decennier haft en stolt biståndstradition, en röst för folkrätt och humanism. I dag står vi tillsammans med USA och Österrike som några av de få länder som valt att hålla tillbaka nödhjälp till en svältande civilbefolkning under militär ockupation och ett pågående folkmord.

Vad är man rädda för? Att bli kallade för aktivister? Att USA ska bli missnöjt? Att såra Israels etnonationalistiska och rasistiska regering?

Det finns något bottenlöst fegt i den nya svenska linjen. Att hellre tiga än riskera att stöta sig med Washington och frysa nödhjälp, än att bemöta högerextrema opinioner.

Benjamin Dousa fick ett jobb, ett enda jobb och han misslyckades genom att inte ens försöka.

Det måste få ett pris

Den som har makt, har ansvar. Det måste få kosta att svika det ansvaret. Det måste vara en politisk och moralisk skandal att Sveriges biståndsminister väljer att tiga i en tid då barn grävs fram ur rasmassor och föräldrar svälter ihjäl i sina hem.

Sveriges biståndsminister hade en uppgift. Och han svek den.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.