Värderingar och visioner

Hur ska man beskriva att sossarna formulerat en rasistisk samhällsanalys, utan att få använda ordet rasism? Det är inte lätt. Det är sannolikt att samhällsanalysen hade stämplats som rasistisk, om den hade blivit presenterad av ett annat parti.

Nu verkar det som man till en viss del försöker hålla en god ton.

I podden ger Anders Lindberg uttryck för den korrekta men cyniska insikten om att partiet inte kan presentera en samhällsgemenskap som är ”lite utestängande” mot vissa grupper. Han beskriver att en sådan linje kommer göra det svårt för partiet att få fortsatt förtroende i storstäder, där en stor andel av väljarna har invandrarbakgrund.

Socialdemokraternas politiska positionering får en att tänka på ordspråket ”I want your voice but not your opinion”.

Ordspråket brukar används i samtida politiska, sociala och kulturella diskussioner som ett kritiskt och ironiskt uttryck för en existerande maktobalans i representation och yttrandefrihet, där vissa grupper tillåts delta symboliskt men inte får verkligt inflytande.

I praktiken innebär det:

”Du får gärna vara med för att visa mångfald eller inkludering, men håll dig till manus och ifrågasätt inte strukturerna.”

Utan att lägga Lindberg till last för denna typ av resonemang, (eftersom han framförallt återger partiledningens intentioner) är själva resonemanget skamligt.

Har partiet glömt sina grundläggande värderingar? Har partiet övergett värderingar som grundar sig på ambitioner om att skapa ett samhälle som är präglat av människors lika värde? Har man bytt ut dessa värden mot resultat från opinionsundersökningar och ”smarta rådgivare?” Försöker man bejaka en ”rasistisk tidsanda”?

Ingen vill ha ett socialdemokratiskt parti som saknar principer och inte står upp för vissa värden. Om man är intresserad av det kan man vända sig till Liberalerna eller Moderaterna under Kristerssons ledning.

Det som sossarna verkar ha svårt att förstå är att de berättelser om verkligheten som presenteras av tunga politiska företrädare påverkar människors föreställningar och uppfattningar om vilka behov och utmaningar samhället står inför.

Vi såg hur allmänhetens krav förändrades i takt med att Moderaterna började anamma Sverigedemokraternas problemformulering och verklighetsbild. Problemet som uppstår när man gör som Moderaterna gjorde, är att man i nästa steg behöver möta upp de förväntningar man har skapat, med adekvata åtgärder.

Det vill säga att om man presenterat en verklighetsbeskrivning som pekar ut judar, samer eller muslimer som orsaken till vissa samhällsproblem, blir en logisk konsekvens att befolkningen kommer kräva åtgärder som är riktade mot dessa grupper.

Ett parti som Socialdemokraterna borde ha kunskaper om konsekvenserna av social och ekonomisk orättvisa i sitt dna. Att S väljer att ansluta sig till en rasistisk och högerradikal problemformulering, är inget annat än mind blowing.

Det känns som att sossarna har satt sin tilltro till fel krafter. Har man större tilltro till snajdiga opinionsundersökningsföretag och pr-konsulter, än sina egna väljare och företrädare?

Det finns ett uttryck som säger att ”det är ensamt på toppen”. I sossarnas fall stämmer det, eftersom man har valt att inte ta strid för en relativt stor andel av partiets väljare, partiledningen är ensam på toppen.

S har haft ett oerhört starkt stöd hos många väljare med bakgrund från andra länder. Partiet måste verkligen fundera över om det är värt att kasta denna målgrupp under bussen för några tillfälliga opinionsundersökningar eller rekommendationer från random välbetald pr-byrå.

Den tanke som dyker upp efter att man lyssnat på podden och följt partiets utspel i olika medier är ordspråket: Tillit är något man behöver förtjäna.

Det som historiskt sett varit S styrka har varit att partiet stått upp för minoriteters rättigheter och vissa grundläggande humanistiska värderingar, tillsammans med en förmåga att presentera trovärdiga visioner om en bättre framtid för alla.

Var hittat man dessa saker i S nuvarande partiprogram? Vart är värderingarna och visionerna?

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

Lyssna på programmet här.

Kan för övrigt rekommendera Carl Thams debattartikel i Aftonbladet som finns här.

Anders Cardell växte upp i det lilla brukssamhället Hallstahammar och i stockholmsförorten Östberga. Han blev anställd på Fryshuset i slutet på 80-talet där han arbetade fram till att Anders Carlberg gick bort 2013.

Anders har varit aktiv i olika former av ideell verksamhet parallellt med sitt ordinarie arbete. De senaste åren har varit starkt präglade av att han har blivit förälder:

– Jag skriver för att jag känner ett ansvar för att göra det jag kan, med de resurserna jag har, för att skapa ett bättre samhälle, säger Anders.

Anders Cardell är en av Para§rafs fasta krönikörer.