Det kunde varit du!

Under cirka ett års tid har den unga individen rekryterat, samarbetat med en NMR-aktivist och anslutit sig till ett våldsamt nätverk med kopplingar till utländsk högerextrem terrorism. Det som kanske är mest förvånande, är att Säpo saknade kännedom om detta.

Uppgifter i tidningen Proletären gör gällande att ministern i fråga, är migrationsminister Johan Forssell och den nära anhöriga är hans son.

Det är viktigt att det finns en proportionalitet i hur man agerar i en sån här situation. Samtidigt som informationen har ett legitimt nyhetsvärde tycker jag inte att någon förälder ska behöva ställas till svars för sina barns handlingar.

Det finns många människor som har ett horn i sidan till Forssell. En av anledningarna är hans tidigare uttalanden om föräldrars ansvar.

Forssell har bland annat sagt följande: 

”Tänk sả känsligt det tydligen är för vissa att påpeka att föräldrar har ett ansvar för sina egna barn”.

”I Sverige är vanan stor att alltid förklara kriminaliteten som samhällets ansvar. Det måste vi ändra på.”

”Vi ska komma ihåg att det tyvärr finns föräldrar som t ex inte vill samarbeta med socialtjänsten ens när deras egna barn begår brott mot andra personer. Det är orimligt”.

”Varför har inte bråkstakarnas föräldrar bättre uppsyn över deras egna barn?”

”Sverige behöver en ordentlig diskussion om vad det innebär att vara förälder; inte minst när det gäller att sätta gränser”.

Även om jag inte sympatiserar med Forssells uttalanden behöver det upprepas att jag inte tycker att någon förälder ska tvingas stå till svars för sina barns handlingar.

Självklart ska samhället agera när barn vanvårdas eller lever i miljöer som utgör ett hot mot deras hälsa och utveckling, men svepande och förenklade förklaringar där man skuldbelägger föräldrar, kan vi klara oss utan.

När man arbetar med sociala frågor kommer man ofta i kontakt med föräldrar som för en desperat kamp för att försöka få barn som hamnat snett, att hamna på rätt spår igen. Erfarenheterna gör att man blir ödmjuk inför vad som kan hända.

Flera personer har reagerat på det som hänt, på olika sociala plattformar. Mattias Irving är en person som ger uttryck för ett anständigt förhållningssätt i frågan om Forssell och hans son.

Irving skriver följande i sina sociala medier:

”Är inte särskilt imponerad av alla som sprider vidare anklagelser som identifierar ett barn, även om han är nazist”.

”Barn är barn, och ni deltar i att skada ett barn, för att plocka politiska poäng mot föräldern”.

Mattias Irving är för övrigt en individ som inte har någon anledning att göra Johan Forssell några tjänster.

Under det år han försökte uppmärksamma människor på de problematiska kopplingarna mellan Magnus Ranstorp och ”Abu Dhabi Secret”, krävde Forssell att Irvings arbetsgivare skulle avvecklas.

Jag har också sett en V-politiker uttrycka förståelig och rättmätig frustration, i sociala medier.

Forssell kastade ur sig flera skuldbeläggande uttalanden om föräldrars ansvar, samtidigt som V-politikern hade en nära relation till föräldrar som hade förlorat sina barn till våldet. Politikerns frustration är förståelig.

En ytterliggare person lyfter ett perspektiv som vi alla kanske behöver ta med oss:

”Jag tror att om man pratar om att fattiga, sjuka, bidragstagare, invandrare är dåliga människor som borde skärpa sig när man pratar med sina barn, kan det få betydelse för de värderingar som barnet utvecklar”.

Vi måste alltid återvända till vetskapen om att alla barn och unga kan fastna i olika former av destruktivitet. Barn kan gå vilse på en mängd olika sätt i livet.

Vi löser ingenting genom att angripa föräldrar, för deras barns handlingar. När unga ger sig ut på en destruktiv ökenvandring är det viktigt att vi agerar som allierade till de föräldrar som är drabbade.

Forssell har sagt en hel del ogenomtänkte eller fördomsfulla saker, samtidigt är han inget mer än en förälder, i relationen till sitt barn. Vi behöver bära med oss insikten om att det lika gärna kunde vara vårt barn.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.