Ett långsamt självmord

Liberalernas nyutnämnda partiledare Simona Mohamsson skriver följande i ett inlägg på sociala medier:

”Integration handlar om jobb, utbildning och svenska språket. Men det räcker inte. För att lyckas med integrationen behöver vi samlas kring gemensamma liberala värderingar. Sverige har unika värderingar – också världens bästa värderingar. Kring dessa förhåller sig inte den liberala staten neutral”.

Att inleda med att integration “handlar om jobb, utbildning och svenska språket” kan vid en första anblick te sig rimligt. Det är tre konkreta, mätbara faktorer som ofta korrelerar med deltagande i samhällslivet.

Men här döljer sig ett centralt problem: integration beskrivs som ett projekt som vissa ska genomgå, snarare än en ömsesidig process där både majoritet och minoritet påverkas och förändras.

Det implicita budskapet är att det finns ett färdigt “svenskt” samhälle med vissa språk, vissa utbildningar, vissa jobb som individer ska “in i”. Detta är inte en neutral definition. Det är en assimilationsmodell i liberal förpackning.

Ett än mer anmärkningsvärt påstående kommer därefter:

“Sverige har unika värderingar – också världens bästa värderingar.”

Meningen ger uttryck för en moralisk exceptionalism. Tanken om att just Sverige inte bara är unikt, utan också överlägset, går stick i stäv med liberalismens egen grundidé, dvs att värderingar som frihet, jämlikhet, tolerans och rättsstatens principer är universella, inte nationellt egendefinierade.

Att säga att Sverige har “världens bästa värderingar” är inte ett liberalt påstående, det är ett uttryck för kulturell chauvinism. Påståendet riskerar att förvandla liberal universalism till ett etnonationellt projekt: du är välkommen, men bara om du bekräftar våra idéer om frihet.

Slutklämmen är kanske den mest intressanta:

”Kring dessa förhåller sig inte den liberala staten neutral.”

Detta är ett försök att lösa en av liberalismens grundparadoxer: Hur ska en liberal stat som säger sig vara neutral mellan olika livsåskådningar hantera grupper som inte delar dess värderingar?

Men svaret som ges här är förrädiskt. Om staten inte är neutral kring sina värderingar, blir den inte längre ett försvar för frihet, utan en uppfostrare i rätt tänkande. Det är en övergång från liberal demokrati till värdebaserad paternalism.

I liberal idéhistoria har detta länge varit en öppen konflikt. Men det farliga här är inte att värderingar förs fram, utan att de görs till nationaltillhörighetens villkor. Det är i praktiken en ideologisering av medborgarskapet.

Det analyserade uttalandet gör tre allvarliga normativa förskjutningar:

• Det beskriver integration som ett envägsanpassningskrav, inte en ömsesidig samhällsdialog.
• Det blandar ihop liberala principermed svensk nationalism, vilket gör dem mindre universella och mer exklusiva.
• Det bejakar att staten inte längre ska vara neutral kring värderingar vilket kan hota mångfaldens legitimitetinom liberal demokrati.

Det paradoxala är att det görs i liberalismens namn. Men det som ytligt presenteras som ett försvar för frihet, riskerar i praktiken att bli ett sätt att kontrollera avvikelse.

Man kan beskriva detta som ”liberalismens skuggsida”, när dess språk används för att konstruera en kulturell hegemoni snarare än ett pluralistiskt samhälle.

Liberalismen är, historiskt sett, en idé född ur en motreaktion: mot absolutism, mot kyrkans dominans, mot kollektivets tyranni. Den uppstod som en rörelse för individens tankefrihet, yttrandefrihet, rörelsefrihet och ekonomisk frihet.

I sitt ursprung var liberalismen dynamisk, ifrågasättande och radikal. Men idéer kan förändras när de institutionaliseras.

När liberalismen förvandlades från ett uppror till en styrande princip, från rörelse till norm, började den genomgå samma process som många andra ideologier. Den började stelna.

Rörelser och idéer har en tendens att stelna när de kapslas in i formalism, byråkrati och självbevarande strukturer. Ett tydligt exempel är hur den klassiska liberala föreställningen om individuell frihet idag ofta reduceras till olika konsumentval. Det är som att liberalismen har placerats i ett museum. Bevarad, men inte längre levande.

Liberala företrädare säger sig försvara individuell frihet, men partiets politik präglas av snäva normer och moraliserande förmaningar. I vissa fall har liberalismen fungerat som en etikett som används för att legitimera någon form av status quo, snarare än en kraft som utmanar den befintliga ordningen.

Att institutionalisera en idé kan vara som att rama in ett fotografi: man bevarar minnet av ögonblicket när bilden togs, men man kan inte längre leva i det. Den självgoda, paternalistiska dogmatiska liberalism som vi kan se idag, är ett plågsamt exempel på ett fenomen som har bevarat delar av sin estetik men förlorat sitt innehåll.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.