Den nazistiska förvåningen

En skillnad mellan folkvalda politiker och infödda monarker är att folkvalda politiker inte sällan har tvingats slå sig fram till sin position genom bakslugt spel och hemliga allianser. De är liksom tränade på att svara på annat än det man frågar om, avleda från obekväma ämnen och ja, faktiskt rent av ljuga när situationen kräver att sanningen ställs åt sidan.

Kungen har fått sin mediaträning, men han saknar medfödd talang för att ljuga, vilket hade gjort att han nog inte ens fått bli sistanamn på valsedeln om han istället för arvsmonark hade varit partipolitiker.

Tidöhögerns politiker är superbra på att ljuga. Det kan handla om matpriserna, högkostnadsskydd för el, påstått framgångsrik miljöpolitik, reduktionsplikten, påstått framgångsrik kriminalpolitik och så vidare.

Därför finns det inget liknande klipp med Ulf Kristersson, Jimmie Åkesson eller Johan Forssell. När de låtsas vara förvånande blir det inte lika komiskt uppenbart att de ljuger som i fallet med kungen och strippklubben. Vi skrattar inte längre för hyckleriet är utstuderat på ett helt annat sätt.

Förvåning kan vara ett väldigt effektivt politiskt vapen. Jimmie Åkesson hade till exempel ingen aning om att det öppet rasistiska parti han gick med i på 90-talet var just ett öppet rasistiskt parti.

Därför blev han enligt utsago mycket förvånad och bestört när han läste vitboken om partiet. Att partiet som grundades av nazister och sågs som en förlängning av vit makt-rörelsen BSS (Bevara Sverige Svenskt), också hade medlemmar som hyste agg mot judar har även det kommit som en överraskning för Åkesson så här i efterhand.

Ulf Kristersson blir lika förvånad varje gång någon partiföreträdare för Sverigedemokraterna ertappas med händerna i den nazistiska syltburken. Moderaterna kan ju samarbeta med alla så länge de tycker lika, som han brukar säga. Och de tycker ju lika om invandring (stäng gränserna och släng ut alla som vi inte kan ha nytta av) och brottslighet (spärra in de jävlarna).

Johan Forssell blev mycket förvånad när den egna sonen visade sig ha fångat upp farsans invandringskritik och tagit det några steg längre. Att sonens konto som han följde i sociala medier innehöll uppenbar rasism hade han helt missat, liksom sonens stora fysiska engagemang i den nazistiska rörelsen med kampanjande och medlemsvärvningar.

Hela Tidöhögern präglas av den där nazistiska förvåningen. Det är som om de inte riktigt kan förstå att ett parti grundat av nazister för nazister också har en viss dragning åt just nazism.

Det är som om de inte riktigt kan förstå att den hårda kalla retoriken som syftar till att avhumanisera invandrare och särskilt muslimer också påverkar hela samhället och samtalsklimatet.

I en debattartikel 2011 varnade moderatpolitikern Hanif Bali för att ett samarbete med SD skulle kunna leda till att humanismens fördämningar brister.

“I många av våra grannländer har rasistiska ­partier blivit rumsrena med hjälp av förhandlingsutbyten med de etablerade partierna”, skrev han då. Och så fortsatte han:

“Än finns tid att agera. Ännu har det islamofoba hatet inte blivit ­normalt. Vi kan fortfarande ta tillbaka det offentliga samtalet.”

Det som krävs menade Bali i texten var att “aldrig någonsin, någonstans, någon gång samarbeta med Sverigedemokraterna”.

Ni vet alla vad som hände sen. Hanif Bali blev själv precis det han varnade för. Han blev profeten som hade förutsett sitt eget moraliska fall. Och Moderaterna valde några år senare att regeringssamarbeta med ett rasistiskt parti.

De kan låtsas vara förvånade. Väljare kan låtsas vara förvånade. Men Sverigedemokraterna är inget annat än det de alltid har varit. Rasism är rasism oavsett om den kommer i form av skinnskallar med järnrör eller i form av regeringsavtal tecknade i slottsmiljö.

Vill vi verkligen leva i ett samhälle präglat av denna rasism? För att använda kungens ord: Näe… Jag tror faktiskt inte det.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.