”NMR borde skicka ett tackbrev till Sagerska palatset”

Jag var 12 år gammal när jag och mina vänner rakade våra huvuden och satte på kängorna. Vi var arga. Vi ville tillhöra något. Med tiden blev det mer än bara yta: jag satt i partistyrelsen för Nationaldemokraterna, var strateg för Nordisk Ungdom och var en ledande aktivist i den nationella rörelsen. Jag var en av dem som organiserade, producerade text och bild, rekryterade. Jag trodde på rörelsen.

Det var först i början av 2010-talet jag lämnade. Inte för att jag blev ”avradikaliserad” av någon insats, utan för att jag till slut insåg att rörelsen jag investerat mitt liv i aldrig hade några svar. Men också för att den förvandlades från ett politiskt projekt till en sektliknande miljö där paranoia, våld, missbruk och hat dominerade. Flera av dåtidens och nutidens organisationer anser sig även ha rätt att bestämma över aktivisternas sexliv och personliga förhållanden.

Under 1990-talet och fram till omkring 2008 var repressionen hård. Våldsbejakande nationalister fick inte demonstrera hur de ville. Polisen hårdbevakade och störde. Säpo och Must följde varje steg. Civilsamhället höll emot och gjorde det klart att man inte ville ha med den nationella rörelsen att göra. Festlokaler gick inte att hyra. Inga studieförbund ville ta i oss med tång. Media, politiker och till och med konservativa röster höll fast vid att kalla oss för vad vi var: nazister, fascister, högerextremister.

Den linjen är sedan länge passerad. Under åren som gått har de högerextrema blivit normaliserade. I samband med säkerhetsaffären kring Johan Forssell har linjen passerats med flera mil.

De senaste två veckorna har flera M-ledamöter och andra M-höjdare gett den våldsbejakande nationalismen en legitimitet den aldrig hade kunnat skapa på egen hand. På Facebook beskriver Iréne Svenonius från Moderaternas partistyrelse den terroristklassade organisationen Nordiska motståndsrörelsen (NMR) som ”en ifrågasatt organisation”.

På Twitter valde M-ledamoten tillika statsrådsersättaren, Katarina Tolgfors, att sprida en känd NMR-kopplad högerextremists beskrivning av Aktivklubb som ”en träningsgrupp för ungdomar”.

Riksdagsledamoten Lars Beckman har gått till frontalangrepp mot Expo för att de publicerade nyheten och anklagat dem för att ligga i maskopi med AFA. De senaste dagarna har han även rasat mot Bonnierkoncernen.

Johan Forssell själv försöker tona ned affären med att kalla sonens aktivism och kopplingar till terroriststämplade nazister för ”dåligt umgänge”.

M-politiker på lägre nivåer försöker förminska hotet från de högerextrema.

Detta är farligt. Inte bara för att det är ohederligt, utan för att det skickar signaler till de unga killar som är på väg in i rörelsen. Det ger ett slags bekräftelse. ”De bryr sig om oss” – ”Vi skrämmer dem.” Och den känslan är precis det bränsle rörelsen lever på.

Vad är Aktivklubb då, egentligen? Säpo bedömer Aktivklubb som en del av den våldsbejakande högerextrema miljön, och enligt Expo fungerar klubbarna som en rekryteringsplattform. Genom att erbjuda träning, gemenskap och ideologisk skolning försöker de dra in unga män i en miljö som erbjuder tillhörighet, status och en påstådd moralisk kamp.

Aktivklubbarna har sitt ursprung i den amerikanska vit makt-miljön. Konceptet togs till Europa via Tyskland och etablerades i Sverige 2021. Klubbarnas ideologiska grund är en blandning av nationalsocialism, nyfascism, etnopluralism och ”Tredje positionen”-tankar, där man både hatar arbetarrörelsen och kapitalismen, och drömmer om ett etniskt segregerat samhälle. I praktiken innebär det att man vill krossa det öppna samhället med våld.

Polisen har slagit fast att flera personer som är aktiva i Aktivklubb är dömda för brott. Narkotikabrott, misshandel, olaga hot. Trots att klubbarna säger sig stå för ”disciplin och drogfrihet” finns det gott om exempel på medlemmar som är dömda för alkoholiserade våldsdåd. Det har också framkommit att klubbmedlemmar bokat organiserade slagsmål med fotbollshuliganer – något som tidigare främst förekommit mellan våldsamma kategori c-supportrar.

Enligt Säpo är Aktivklubb ett växande hot. En av deras talespersoner sade nyligen till Dagens Nyheter att ”den här typen av miljöer är särskilt farliga eftersom de kombinerar fysisk träning med våldsbejakande ideologi och grupplojalitet”.

Klubben som Forssells son varit med i misstänks ha deltagit i den våldsamma attacken mot Expo och Mathias Wåg, på ett antirasistiskt möte i Gubbängen förra året. Under attacken som skedde i en ABF-lokal, blev flera äldre deltagare misshandlade. Man kom dit maskerade och beväpnade – exakt som den typ av operationer vi brukade organisera förr.

Det går inte att överdriva allvaret i detta. Det går inte att skyla över med att det handlar om ungdomar som ”inte vet bättre”.
När jag var lika gammal som Forssells son hade jag redan deltagit i kravaller och attacker mot politiska motståndare. I ett fall mot en MUF-fest i Trelleborg – för att de förespråkade mångkultur.

Vi var inte apolitiska bråkstakar. Vi var ideologiskt övertygade om att våld var moraliskt rätt – nödvändigt – för att försvara vårt land mot ”folkfiender”. Hatet var verkligt. Inte minst mot politikerna. Hatet mot feminister, hbtq-personer, vänsterfolk. Hatet mot alla som inte passar in i det nationella drömsamhället.

Mellan 1990 och idag har minst 30 personer mördats av våldsbejakande nationalister i Sverige. Bland offren finns poliser, hemlösa, syndikalister, flyktingar, homosexuella, lärare.

Vad många inte vet är att delar av den svenska naziströrelsen också har kopplingar till Ryssland. Redan före Ukrainakriget förekom kontakter mellan NMR och ryska ultranationalister. Efter 2014 har vissa svenska högerextremister ställt sig på Rysslands sida i propagandakriget. Det handlar inte om att de är ”Putinvänner” i klassisk mening – de hatar egentligen alla stater – men de ser Ryssland som en motpol till västvärldens liberalism, mångkultur och ”förfall”.
Exempel: Det var inte ryska regimen som spred Putinrådgivaren Aleksandr Dugins idéer till västvärlden, det var svenska fascister.

Svenska nationalister har besökt demonstrationer och konferenser i Moskva. Några har till och med utbildats i rysk militärtaktik. Andra i miljön har haft kopplingar till Assadregimen i Syrien, Erdoganregimen i Turkiet. När Ukrainakriget inleddes la aktivister från en Aktivklubb i Stockholm upp en film där de slängde ukrainska flaggan i papperskorgen.

Detta gör det extra allvarligt när borgerliga partier trivialiserar våldsbejakande nationalism. Vi pratar inte om vilsna ungdomar med kampsportintresse. Vi pratar om en ideologisk rörelse som vill krossa demokratin med våld – och som kan få stöd och har fått stöd från utländsk makt och utländska extremiströrelser. Risken för att fientlig makt kan närma sig och manipulera eller utsätta ett statsråds barn för påtryckningar är uppenbar. Det är det som gör Forssell-affären till en säkerhetsfråga.

Det krävs inte mycket fantasi för att föreställa sig reaktionerna om ett socialdemokratiskt statsråds barn, med utländsk bakgrund, hade gått med i en islamistisk kampgrupp. Det hade kallats ett hot mot rikets säkerhet. Det hade blivit KU-anmälan, granskning, krav på avgång. Men när det gäller högerextrema grupper gäller andra regler. Då heter det ”ungdomligt misstag”. Då är det ”vänstern som överdriver”. Men jag vet vad jag talar om. Jag har levt i den miljön. Jag har organiserat hatet. Jag har trott på det. Och jag vet hur snabbt det kan förvandlas till våld.

Den våldsbejakande nationalismen gynnas när makthavare spelar ned allvaret. Förr eller senare slår det tillbaka. Även om vissa högerextremister kallar sig ”konservativa” har de ingen kärlek till borgerligheten. Tvärtom. I deras ögon är liberaler, moderater och kristdemokrater lika mycket folkfiender som vänstern. Många av dem anser även att Sverigedemokraterna är folkförrädare, detta på grund av SD:s mjukare framtoning och prosionistiska hållning.

Jag lämnade den nationella miljön för snart 15 år sen. Sedan dess har miljön förändrats, blivit mindre. Organisationer, partier och grupper har kommit och gått. Våldsromantiken och groomingen av barn har bestått. Men inte förrän nu har någon högerextrem grupp blivit legitimerad av toppskiktet i ett regeringsparti. Aktivklubb och NMR borde skicka ett tackbrev till Sagerska palatset.

Av: Kim Fredriksson, 44 år, frilansjournalist

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.