När får Sverige sin Bernie Sanders och sitt AIPAC-ögonblick?

AIPAC är den mäktiga pro-israeliska lobbyorganisationen som i praktiken styr stora delar av USA:s Mellanösternpolitik.

Det Sanders gjort är ett principiellt vägval som kommer att omdefiniera amerikansk progressiv politik för lång tid framöver. Hans budskap är tydligt: ”No Democrat should accept money from AIPAC – an organization that support a genocide and helped deliver the presidency to Donald Trump.”

Det är inte längre en fråga som endast handlar om utrikespolitik utan snarare demokrati, integritet och mänskliga rättigheter. Det handlar om modet att dra en moralisk gräns när andra hukar.

Sanders blottlägger hur AIPAC, i samarbete med den israeliska högerregeringen, använder blodbesudlade pengar för att underminera progressiva kandidater, förneka valresultat, normalisera apartheid och stärka den auktoritära högern. Genom sitt ställningstagande skapar han ett lackmustest för framtida politiker, är du på folkets sida, eller på krigsprofitörernas?

När kommer svenska politiker att göra motsvarande uppgörelse? Vi står inför liknande utmaningar. Lobbyism, ett växande inflytande från starka ekonomiska och etnonationalistiska krafter tillsammans med en utrikespolitik som saknar folkrättslig kompass.

Vi har inte sett en enda riksdagsledamot från något av regeringspartierna markera mot den israeliska regeringens övergrepp i Gaza, än mindre kräva sanktioner, vapenvilor eller att Sverige stoppar vapenexporten till konfliktzoner.

I Sverige är stödet till Israel ofta underförstått och i princip opolitiskt. Det kritiska samtalet har kvävts av en rädsla att uppfattas som radikal, “obalanserad” eller antisemitisk. Den svenska vänstern, är ett av få partier som uttryckt solidaritet med det palestinska folket.

Precis som i USA är den politiska tystnaden inte neutral – den är medlöperi. Det skulle kunna börja med något så enkelt – och samtidigt så radikalt – som att en svensk partiledare säger: “Sverige ska inte längre vara del av ett internationellt system som belönar krigsförbrytare, förtryck och ockupation.”

Det skulle betyda att utmana lobbyorganisationer och näringslivsintressen som drar nytta av militarisering, och att offentligt ifrågasätta Sveriges relationer till stater som systematiskt bryter mot folkrätten, oavsett om de är vänner till USA, EU eller Nato.

Ett sådant ögonblick kräver politiker som vågar sätta mänskliga rättigheter före realpolitik, som talar till väljarna istället för till PR-strateger, och som ser civilkurage som en grund för politiskt ledarskap, inte som ett hot mot karriären.

Sanders har påbörjat ett skifte som gör att det inte längre är politiskt hållbart att förespråka mänskliga rättigheter och samtidigt ta pengar från krafter som understödjer apartheid.

I Sverige måste vi ställa samma krav. Det räcker inte längre att vara “för fred”, det krävs att man vågar peka ut de krafter som saboterar den. Det krävs att man står upp för internationell rätt, inte bara i Ukraina, utan också i Gaza, på Västbanken och i Sveriges egna handelsrelationer.

När får Sverige en politisk ledare som vågar säga: “Vår utrikespolitik ska inte dikteras av lobbygrupper och starka ekonomiska och demokratifientliga intressen utan av de värderingar vi säger oss stå för”?

Bernie Sanders har visat vägen. Nu är det vår tur.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

För övrigt… För de som tycker att den verklighet som beskrivs i texten kan verka långt borta och att ”dessa frågor är isolerade till USA” går det bra att läsa organisationen Kläggets senaste granskning av influencern Henrik Jönsson.

Klägget visar att Henrik Jönsson som älskar att kalla dig ”folkfinansierad” fått två miljoner kronor av samma miljardärspar som blivit stenrika på Engelska skolan. Samma ägare har för övrigt donerat ett frikostigt bidrag till Trumps presidentkampanj.
(Paret har bidragit med över åtta miljoner kronor till republikanska partiet sedan 2006 enligt offentlig valfinansieringsdata i USA).