Rättvisans gång

Det är något ovanligt att framträdande jurister publicerar sig skönlitterärt. Den tidigare justitieministern, numera advokaten Thomas Bodström, har dock skrivit sex deckare.

Professorn i processrätt i Uppsala, Robert Boman (1926-2002), försökte sig på att under pseudonym skriva två deckare, dock med tveksamt resultat.

Tidigare statsrådet och lagmannen i kammarrätten, Anita Bondestam, skrev vid tiden för sin pensionering en deckare, även den något tveksam.

Professor Stig Strömholm, tidigare rektor för Uppsala universitet, har däremot med framgång etablerat sig även som skönlitterär författare (19 skönlitterära verk), dock utan att skriva någon deckare.

Den tidigare norska justitieministern Anne Holt har nått stora framgångar som deckarförfattare (ett 20-tal deckare).

Tidigare professorn och justitieombudsmannen H-G Axberger ger nu ut en romanserie om tre delar som utspelar sig i det svenska rättslivet. Serien benämns ”Rättvisans gång”.

De tre fristående delarna har titlarna “Domstolen”, “Arvet” och “Advokaterna”. Det är dock bara den första delen som hittills har hunnit komma ut. De två senare delarna kommer under september och november.

Axberger har tidigare gjort sig känd som en utomordentlig författare och analytiker genom bland annat sin bok “Statsministermordet – den misslyckade Palmeutredningen”, vilken nominerades till Augustpriset, belönades med stora fackbokspriset och tilldelades Natur och Kulturs debattbokspris.

Efter att ha lämnat det aktiva yrkeslivet har Axberger nu föresatt sig att i en serie om tre romaner skildra det praktiska rättslivet inifrån. I den första boken, “Domstolen”, börjar han med Högsta domstolen och skildrar i fiktiv form ett antal justitieråds interna relationer och deras slit med oändliga pt-prövningar (reds. anm Prövningstillstånd) och föredragningar. Nu har författaren, eller förlaget, valt att i boken benämna justitieråden för “rättsråd”, vilket jag finner något förvirrande.

Axberger lägger stor vikt och även tid på att skildra det Bondeska palatsets (uppfört 1673) inre, vilket de flesta av oss inte har någon visuell bild av.

Någon egentlig thriller är det inte frågan om även om ett lik hittas på en ytterst märklig plats. Det är knappast heller någon idéroman. Det är i stället en något märklig och blandad skildring som jag tror att den som inte är jurist har svårt att få behållning av.

Framställningen saknar en gemensam nämnare och spretar en hel del. Men författaren har förvisso memorerat mycket från fikastunder och korridorer. En del av berättelserna kretsar kring fiktiva rättstvister, med en viss förankring i verkligheten.

Författaren har petat in en del juridiska begrepp och förkortningar som för den olyckliga delen av läsekretsen som inte är jurister, måste vara omöjliga att fånga in. Axberger talar exempelvis om återställningar, hiss-dispenser, skiljaktiga meningar, zug um zug och oändliga pt-prövningar. Den breda läsekretsen kan ju inte ens skilja mellan civilrätt och straffrätt och har inte en aning om varför en assessor står snäppet över en fiskal i hierarkin.

I den fiktiva världen, som ändå är hämtad från verkligheten, för författaren in en händelse rörande antika stolar som en hög tjänsteman i domstolen utan lov sålt genom en auktionsfirma och även en manlig jurist som har intresse för unga pojkar. Den senare juristen placeras dock i boken hänsynsfullt hos JO-ämbetet.

I boken figurerar även en justitieombudsman som blir tillfrågad om han vill bli justitieråd, men tackar nej. Däremot förekommer ingen besökare iförd balettklänning och inte heller något justitieråd som en julafton olyckligtvis hamnat i en kökssoffa eller av misstag inträtt i domstolens lokaler medförande kniv. Men justitierådens lunchpromenad till en känd restaurang, där pepparkakor är obligatoriska till kaffet, finns med.

Det som är intressant är en del detaljer om utnämningar, föredragningar och skrivteknik. Axberger raljerar över att det under senare år införts ett ansökningsförfarande till även de högsta domarämbetena, vilket gör att det blir offentligt vilka som sökt och trånar efter de högsta tjänsterna. Dessutom ondgör sig författaren över en nämnd i Jönköping som har att bereda och till regeringen föreslå vem som ska få bli justitieråd. Alla jurister vet vad han anspelar på, men knappast den som inte passerat genom någon juridisk fakultet.

Axberger skojar också om det nya sättet för domstolen att skriva domar där varje stycke ska vara numrerat, vilket av vissa uppfattas som att texten går i stackato. Författaren är tydlig med att beskriva den fiktive ordföranden i domstolen som infört det nya greppet och till och med lyckats få domstolen att breda ut sig i pedagogiskt utformade textavsnitt. Läsaren inbjuds till att försöka gissa vem som är förebild till denna ordförande.

Axberger nämner i förbigående det pendlande Uppsala-gänget bland justitieråden och föredragandena, men har i sitt persongalleri märkligt nog inte tagit med någon åldrad domare som älskar att åka tåg. Denna högprofilerade och ytterst älskvärde domare borde ha fått ge konturen till någon av domarna i boken, tycker jag.

Det påstås i boken att en teknik att korrekturläsa texter, ett av många sätt att tillbedja Coll-Guden, är att läsa orden baklänges. Något märkligt och helt nytt för mig, men jag har å andra sidan aldrig varit föredragande i HD. Däremot har jag många gånger biträtt hovrättsråd genom att högt läsa ett utkast och markera kommatecken med en knackning med pennan och punkter med två knackningar.

Detta kunde pågå i flera timmar och praktiskt taget det enda som då hördes var knackningarna och ett och annat hummande från hovrättsrådet. Men det var före ordbehandlarnas intåg.

Jag är mycket nyfiken på om knackningarna helt upphört i domstolsvärlden. Till Axbergers förtjänst kan jag notera att han inte sparar på kommatecken, vilka numera är tämligen sällsynta i Högsta domstolens domar. De har väl dragits in av budgetskäl.

Någon spännande thriller blev det inte, även om Axberger har gjort ett gott försök och ett gott hantverk. Hans skildringar av rumsmiljöer, vyer över Riddarfjärden och snabba luncher på den italienska restaurangen på hörnan känns autentiska. Men ändå undrar jag om den som varit justitieråd eller föredragande verkligen känner igen sig. Vi övriga, som inte känner till HD:s inre metabolism, vinner tyvärr inte någon djupare inblick. Den som inte är jurist och hoppas kunna få en inblick i domstolens inre liv blir förmodligen besviken.

Axberger skriver en lätt och behaglig prosa och jag undrar om han inte skulle lyckas väl om han framöver skulle försöka efterlikna John Grishams thrillers. Den amerikanske författaren är också jurist, dock var han endast menig advokat under några år.

Axberger har alla förutsättningar för att skriva en thriller rörande någon tryckfrihetstvist som upprört känslorna så till den grad att till och med mer än handgemäng uppstått. Hans iakttagelseförmåga och skarpsinne är omvittnad. Det ska bli intressant att läsa de två kommande böckerna i trilogin, vilka i större utsträckning kommer att handla om advokater och advokatbyråer. En och annan advokatkaraktär, inte alla sympatiska, har dock redan förekommit i kulisserna i den första boken.

Del två (”Arvet”) i serien ”Rättvisans gång” kommer att handla om efterdyningarna i det svenska rättssamhället efter Ivar Kreugers död i Paris 1932. En advokat får ett synnerligen lönsamt uppdrag efter Kreuger-kraschen och genom sitt eget testamente för han över en förmögenhet till sin efterlevande hustru och de två sönerna. Hans efterlevande hamnar i en värld dit lagens långa arm inte når.

Den tredje delen av trilogin (”Advokaterna”) utspelar sig på 1970-talet då advokatens två söner tagit över faderns advokatbyrå och hamnat i en långvarig brödrafejd. En gammal Kreuger-direktör dyker oväntat upp och gör anspråk på en fastighet i skärgården. Det blir tvist och den hamnar förstås i Högsta domstolen – där berättelsen i första boken började.

Av: Thorulf Arwidson

Thorulf Arwidson, är civilekonom, har tidigare varit advokat under 36 år. Han har varit försvarare i lika många år.

Han har givit ut böckerna ”Att vinna eller förlora i tvistemål” och ”Arbetstagares rätt till ersättning för uppfinningar”. Den senare är en vitbok över en tvist mot Televerket och Justitiekanslern som pågick i 27 år och resulterade i den högsta ersättning som någonsin betalats.