Topplistan över böcker som Ebba Busch inte har läst

Därför tog sig Lars Trädgårdh med glädje an projektet att forma en topplista åt regeringen med böcker som Ebba Busch inte har läst och kulturpersoner som Parisa Liljestrand aldrig har hört talas om.

Det är svårt att uppröras över ”vår” nya kulturkanon. Den är precis lika upprörande som vilket annat tomt slag i luften som helst. Jag blir liksom inte argare över det här än över en granne som tar fram gräsklipparen mitt i vintern.

Vill man slösa tid på något som inte behövs och inte på något sätt hjälper så kan man väl lika gärna kasta åtta miljoner, i sjön, på det här som något annat. Jag får faktiskt också ut mer genom den kulturella lyteskomik som uppstår när man läser Trädgårdhs och hans kulturkompisars flödesskrivna ordlista än jag får av att läsa hela Tidöavtalet.

Tidöavtalet är strukturell ondska formulerad som politisk vision. Kulturkanon-listan är den nyttiga idiotens fruktlösa famlande efter att få känna sig meningsfull vid en tid då allt flyter. På sätt och vis är vår kulturkanon ett litterärt verk värdigt att själv få hamna i en kulturkanon.

Viggen. Brottsbalken. Gösta Berlings saga. Pappaledigheten. Vår nya kulturkanon är precis som Lars Trädgårdh själv, en ansamling av ord och ostrukturerade infall. Det är poetry slam när det är som vassast.

I Danmark har de haft en nationalistiskt motiverad kulturkanon sedan länge. Den har inte på något sätt förändrat skolan eller samhället. Inget har blivit bättre. Inget har blivit sämre. Ingen använder den.

Om man på allvar tror att det är bra med en kulturkanon så att elever i skolan får lite mer bildning och inte bara ska läsa Dagbok för mina fans eller Zlatan-boken så har man aldrig någonsin bläddrat i en lärobok.

Det har nämligen alltid funnits en kulturkanon även om den aldrig låtit sig fångas på en lista. Det är därför alla svensklärare läser August Strindberg eller Selma Lagerlöf med sina elever. Det är därför de inte läser Andreas Magnusson.

Det som möjligen är upprörande med projektet med en kulturkanon är om någon på allvar tror att skolans undervisning kommer att påverkas eller att någon invandrare skulle bli bättre integrerad i samhället av att känna till att Viggen på ett helt annat sätt än Draken eller Tunnan påstås vara en viktig del av vår svenska kulturtradition.

Det är lätt att raljera över en regering som är så enfaldig att de slösar pengar på att låta sy upp nya kläder åt kejsaren med osynlig tråd. Jag kan ändå känna att det är svårt att hitta en bättre lämpad skräddare än han man faktiskt utsåg.

Nu står vi alla här och pekar som pojken i sagan. Kejsaren är naken. Politiken som förs ökar klyftorna mellan människor, minskar deras delaktighet, hotar deras möjligheter att utbilda sig, minskar deras möjligheter att möta människor som inte liknar dem själva.

De vill att vi ska svälja betet och prata om varför Hasse och Tage saknas på listan eller varför de har valt ut fel låt av Bellman och helt missat Håverudsakvedukten. Vi förväntas tro att den här regeringen bryr sig om bildning och kultur.

Hade de verkligen gjort det hade de pumpat ut pengar till studieförbund, fria teatergrupper, folkhögskolor, bibliotek, grundskolor, gymnasium och förskolor. Det är nämligen sådana platser som fostrar och formar framtidens kulturskapare och kulturupplevelser. Problemet är bara att riktig kulturpolitik kostar betydligt mer än en topplista som Chat GPT hade kunnat generera på två sekunder.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.